Fanny Åström

När kvinnor beklagar sig över pojkvänner eller ex får de ofta höra att man ”aldrig ska försöka ändra en annan människa”. Det kan låta som om det var samma sak att försöka få någon att ändra favoritmaträtt/klädstil att be om att bli behandlad med respekt eller att önska att den man lever med ska dela på den gemensamma börda som är hem och familj.

Varför hamnar kvinnor så ofta där, att vi försöker ”ändra någon”? Vi har fått höra att det är det vi ska göra. Många romantiska berättelser handlar om just detta; en man som förändras av en kvinnas kärlek. Detta är värt mycket lidande från kvinnans sida, för priset är så storslaget – en snäll man.

För det mesta är det istället kvinnan som måste ändras – hon måste sänka sina förväntningar till dess att mannen kan möta dem. När man ställer sig utanför detta, när man värderar sig själv högre än någon mans känslomässiga utveckling, då är man en bitter hagga. Uppenbarligen vill dessa människor inte att man på allvar ska sluta försöka förändra någon så att man kan leva tillsammans med den. De vill bara att kvinnan ska sluta klaga när mannen inte gör någon ansträngning att förändras. De vill att hon ska fortsätta hoppas och kämpa i tysthet.

Mån utger sig också ofta för att vara andra än de är och kunna göra saker de inte kan. Att försöka ”förändra någon” kan alltså innebära att man försöker få honom att leva upp till sina anspråk – få honom att vara det han själv utgett sig för att vara.

Babblet om att man inte kan ”förändra någon” är ett sätt att lägga skulden för mäns tillkortakommanden på kvinnorna som trots allt älskat dem. Kvinnan förväntas kämpa för relationen och förändra sig själv, men när hon väl ger upp och sätter sitt eget välmående främst får hon höra att det är HON som gjort fel för att hon försökt ”förändra” någon, ungefär som att det var HAN som var offret i det hela.

Sexköpslagen kallas ibland för ”morallag” av människor som vill underminera prostitutionsmotståndares legitimitet. Det är ett underligt begrepp eftersom alla lagar grundar sig på moral. Att till exempel tycka att stöld och mord är fel är också en fråga om moral. Det är också en fråga om moral att tycka att det är ett större brott att berätta om ett sexuellt övergrepp man blivit utsatt för än att utsätta någon för ett sexuellt övergrepp. Men av någon anledning används begrepp som morallag och moralism framförallt när det kommer till lagstiftning som inskränker mäns sexuella frihet.

Det finns absolut problem med sexköpslagen. Till exempel att kvinnan som blir utsatt sällan betraktas som målsägande. Istället betraktas sexköp som ett brott mot staten, en ordningsförseelse. Kvinnor som blivit utsatta för betalda övergrepp har mycket begränsade rättigheter till skadestånd. Detta signalerar att man inte betraktar kvinnor i prostitution som brottsoffer. Tyvärr brukar det inte vara detta som åsyftas när sexköpslagen kallas för en morallag, utan snarare det faktum att det över huvud taget existerar en begränsning för män att betala för att begå övergrepp på kvinnor.

Detta speglar föreställningen att frågor som berör sex inte kan ha något värde utöver vad någon råkar tycka om det. Det som sägs är att sexuellt våld inte har någon egentlig, objektiv, betydelse. Inte som mord eller rån eller misshandel, som ju är riktiga och viktiga grejer, ”objektiva” inskränkningar av människors frihet. Det sexuella våldet, som utgör en stor del av mäns våld mot kvinnor, relativiseras och görs till en fråga om tycke och smak. Rättigheterna för de kvinnor som befinner sin i den utsatthet som kallas prostitution ses som en fråga om ”moral” snarare än en rättighetsfråga.

Hur kommer det sig att kvinnors rättigheter så ofta betraktas som relativa? Eftersom kvinnor inte betraktas som fullvärdiga människor med rättigheter. Detta syns extra tydligt när det kommer till det sexuella, då sexuellt våld är något som framförallt drabbar kvinnor som grupp. Det ligger därför nära till hands att anklaga de som tycker även kvinnors rätt till sin egen sexualitet ska betraktas som en rättighet för moralism.

Jag läste nyss ut Sara Meidells bok ”Ut ur min kropp”. Det är en självbiografisk bok om att leva med anorexi. Boken har kritiserats för att ”göra reklam” för ätstörningar men också hyllats. Jag är kluven – jag kan absolut se hur boken kan vara triggande för någon som har ätstörningsproblemtik. Jag har också haft olika typer av matproblematik och kände absolut någon slags lockelse av beskrivningarna av svält. Samtidigt tycker jag att det finns en värde i att en sjukdom skildras innifrån den sjukes värld. Jag tänker att många psykiska sjukdomar präglas av en stor ensamhet och jag tänker att Meidells bok är ett försök att bryta den. Jag tycker också att Meidell är tydlig med att sjukdomen är en stor sorg för henne, hon vet bara inte hur hon annars ska leva.

Kanske hade språket kunnat vara mindre romantiserande, men jag tror i grund och botten att det är en omöjlig balansgång att lyckas göra en skildring av sjukdomen innifrån utan att på något sätt dra in läsaren i sin värld. För den som dras till självsvält spelar det ingen roll att det står om en kropp som inte fungerar, ett dysfunktionellt föräldraskap, en skiljsmässa och så vidare. Det är ju en del av sjukdomen – att inget offer framstår som för stort. Det är naivt att tro att en sjuk person på något sätt ska ändra sig bara för att man radar upp olika nackdelar med sjukdomen.

Att förstå vilken funktion olika sjuka beteenden har för människorna som utövar dem tror jag är viktigt. Det jag tar med mig från Meidells bok är självsvältens karaktär av missbruk, som jag tycker skildras med en tydlighet jag inte sett förut. För mig ger detta en fördjupad förståelse av sjukdomen såväl som mina egna erfarenheter (jag har inte varit anorektisk men i perioder haft ätstört beteende där självsvält förekommit). Denna fördjupade förståelse gjorde i mina ögon boken läsvärd.

Jag har funderat en del på det här med skuld, skam och ansvar i den moderna feminismen. Mycket av nutida populär feministisk analys kretsar kring att på olika sätt frigöra kvinnor från skuld och skam över den belägenhet vi befinner oss i på grund av patriarkatet. Att ”lägga skulden där den hör hemma”, det vill säga på männen som förtrycker snarare än kvinnorna som utsätts för förtryck, är ett viktigt feministiskt slagord. Det används för att peka ut män som slår och våldtar kvinnor som förövare och påtala att kvinnor är offer. Det används också för att påtala att kvinnor på ett strukturellt plan tvingas till vissa känslor och handlingar, vilket de inte bör skuldbeläggas för. Inget av det här är fel i sak. Att slut skuldbelägga sig själv och andra kvinnor för patriarkala strukturer ÄR en viktig del i varje kvinnas feministiska uppvaknande. Vad jag däremot finner oerhört frustrerande är hur ofta den feministiska analysen stannar där; i ett enda stort berättigande av allt kvinnor är och gör i ett patriarkat.

Vi måste börja med att fråga oss VARFÖR vi är feminister. Att vara feminist är att känna till att det finns ett patriarkat och att vilja förändra detta. Feminism är en politisk ideologi som innehåller en världsbild och en utopi. Visst finns det ”olika feminismer”, men för att kunna kalla något för feminism måste det innehålla en idé om att kvinnor är underordnade män och att detta är någonting som bör förändras. Det bör också finns en idé om att det är någonting som KAN förändras, för vad skulle poängen annars vara?

Jag vill hävda att det är ett i grunden individualistiskt projekt att göra sig av med skuld och skam inför sin belägenhet som kvinna i ett patriarkat. Visst är det någonting vi till viss del kan hjälpa varandra med, men det är ett arbete som till största delen sker inne i den enskilda kvinnan. Det är den enskilda som slutar skämmas för det hon blivit utsatt för och det hon är. Så långt kan man nå med feministisk upplysning; den enskilda kvinnan kan läsa och ta till sig och nå någon slags känsla av frihet och välbefinnande. Problemet är att det samhälle där kvinnor exploateras och hatas finns kvar oavsett hur mycket skam man som kvinna känner inför detta. Att göra sig av med skuld och skam är ett slags feministiskt feel good-projekt, perfekt anpassat efter vår individualistiska tid där allting handlar om att förbättra och optimera den egna individen.

Feministisk teori kan och bör absolut användas för att få kvinnor att må bättre, men det är inte allt den kan eller bör användas till. För varför är vi egentligen feminister? Det yttersta målet med det feministiska projektet är att bryta ner de strukturer som möjliggör exploateringen av och våldet som riktas mot kvinnor. Detta sker inte för att kvinnor ”slutar skämmas”; det sker som ett resultat av politiska förändringar. Att kasta skuld och skam kan vara ett steg på vägen i detta förändringsarbete, men det kan inte vara allt.

Fokuset på skuld och skam blir ibland kontraproduktivt för feministisk politik. För att skapa de förändringar vi feminister vill se i samhället krävs ett omfattande arbete. Detta arbete innebär att man måste offra saker och ta risker. Som feminister måste vi vara beredda att göra detta, inte bara när det är roligt utan också när det är tungt. Somliga vänder sig emot detta resonemang med att kvinnor inte är ”skyldig feminismen något”. Det är såklart sant, men det handlar inte om att vara skyldig utan om att vi måste skapa oss en väg framåt. Varför är man feminist om man inte vill det? Politiskt arbete måste ske på ett hållbart sätt, men det innebär inte att det kan eller bör vara enkelt. Det feministiska arbetet handlar ju trots allt om att motarbeta en av världens mest omfattande maktstrukturer, det kommer inte vara enkelt.

Vissa menar att det är att ”lägga skulden på kvinnor” att mena att kvinnor bör vara de som kämpar mot patriarkatet. Egentligen borde männen hållas ansvariga! Detta håller jag absolut med om, men nu är detta inte en fråga om hur det borde vara utan om vad som är möjligt. Visst kan man tycka att det, i den bästa av världar, borde vara männen som befriar oss, men alla (och särskilt vi feminister) vet ju att det inte är vad som kommer ske. Det finns ingen rättslig instans dit vi kan vända oss med detta, ingen gud som kommer att kunna ge männen order om att verkställa det postpatriarkala samhället. Det är alltså ingen utsaga om det moraliskt rätta att kvinnor är ansvariga för sin egen frigörelse; det är en slutsats av den feministiska analysen av hur världen är beskaffad.

Ibland anklagas feminismen för att vara källan till skuld och skam hos kvinnor. Den feministiska analysen av till exempel skönhetsideal och allt kvinnor gör för att uppnå dessa anses av många vara skuldbeläggande av kvinnor. Istället för att kritisera detta ska man som feminist göra, ja vadå egentligen? Idealet verkar vara att passivt acceptera att hela kvinnoliv försvinner i ett evigt bantande, noppande, rakande, smörjande och sminkande. Att uttrycka önskan om någonting annat betraktas ofta som skammande. Genom denna manöver blir feminismen plötsligt det som håller kvinnor fånga. Det är nämligen ofta just den feministiska analysen som attackeras med dessa argument. De patriarkala påbud kvinnor omgärdas av betraktas ofta som neutrala, eller åtminstone irrelevanta för diskussionen. Det betraktas som ett slags grundvillkor för kvinnlig existens och mycket sällan diskuteras hur dessa villkor ska förändras. Istället diskuterar vi att feminister ska sluta skamma.

Det är som att feminismens uppgift har blivit att få kvinnor att ”må bra” med vad de är och gör i patriarkatet. Feminismen ska producera analyser som får kvinnor att sluta känna ”skuld och skam”. Att säga saker som får kvinnor att må dåligt är per definition ”ofeministiskt”. Om en feminist analyserar ett fenomen och denna analys får kvinnor att känna skuld och skam för att de deltar i detta fenomen, då har feministen ”skammat” och gjort sig skyldig till förtryck genom att försöka styra vad kvinnor tar sig för. Men varför skulle feminister inte ha åsikter om vad kvinnor gör? Den politiska kampen mot patriarkatet har ju Kvinnan som sitt revolutionära subjekt. Det är Kvinnan som förtrycks och exploateras i den patriarkala ordningen och det är Kvinnan som kan organisera sig politiskt och kräva förändring. Alltså angår det i allra högsta grad kvinnokampen hur kvinnor lever sina liv. Detta är inte ”förtryck” utan tvärtom en önskan att kämpa mot förtrycket vi kvinnor drabbas av i patriarkatet.

Feminism bör uppmana till handling, inte passivitet. Att göra ”exakt vad man vill” innebär i många fall ett följa minsta motståndets lag, och patriarkatet kommer alltid att bjuda på motstånd. Jag önskar också en värld där kvinnor kan ”göra exakt vad de vill”. Som feminist är jag smärtsamt medveten om att vi lever i ett patriarkat som begränsar kvinnors möjligheter att göra ”exakt vad de vill” långt mycket mer än vad någon skammande feminist någonsin kan göra. Jag inbillar mig inte att det är möjligt för mig eller någon annan kvinna att kliva ur samhället. Det är därför feminism behövs, för att vi är fast i det har samhället och måste förändra det. Och för att förändra samhället måste vi vara beredda att förändra oss själva.

”Oskyldig till motsatsen bevisad” tycker folk om att säga när kvinnor pratar om att de blivit utsatta för brott. Sedan #metoo har män kommit på att man kan säga såhär så fort en kvinna öppnar munnen om någonting som hänt (det behöver inte ens handla om brottsliga handlingar, allting som sker mellan kvinnor och män är tydligen belagt med denna sekretess). Jag har sett män hävda att det är ”förtal” bara att beskriva ett brott man blivit utsatt för, helt utan att nämna något som kan koppla det till en specifik person. ”Glöm inte att alla måste betraktas som oskyldiga till motsatsen bevisats”.

Men det är ju inte sant att alla måste betrakta en person som oskyldig till motsatsen bevisats. Det faller ju på sin egen orimlighet att den som blivit utsatt för ett brott skulle behöva gå omkring och se gärningsmannen som oskyldig fram tills dess att en domstol slagit fast att han är skyldig ”bortom rimligt tvivel”. Ändå verkar många anse att det rimliga är att offret ska gå runt och betrakta det som hänt henne som osanning fram till att en domstol eventuellt slår fast att det skett.

Ingen resonerar ju såhär kring annan brottslighet; om en man blivit misshandlad av en annan man på krogen är det ingen som säger ”du får inte beskriva det som hänt dig eftersom han måste ses som oskyldig till motsatsen bevisad”. Jag tror genuint att många män inte lyckas med att förstå att det vore samma sak. För dem är det självklart att kvinnor alltid ska antas ljuga om vad män gjort mot dem ”tills motsatsen bevisad”.

Självklart kan någon vara skyldig till ett brott trots att det inte ”bevisats” i en domstol. Det är ju bara fånigt att hävda att det är våra juridiska instanser som BESTÄMMER hur verkligheten ser ut. Självklart har var och en rätten att fälla moraliska omdömen om en person som skiljer sig från den juridiska bedömningar som görs. Självklart har var och en rätten att helt enkelt tro på en person som säger sig vara utsatt. Om vi inte hade haft det hade det ju varit helt omöjligt att navigera sig i världen. Och det är väl precis det de här männen vill att kvinnor ska vara – vi ska inte ha rätt till våra egna berättelser om vårt liv.

Att en kvinna själv valt sin situation är ett vanligt argument för att berättiga förtryck hon utsätts för. Ta till exempel mammor som kämpar med att få ihop allt det som livet kräver av dem – ”hon valde själv att skaffa barn”.

Plötsligt står hon där med huvudansvaret för en liten människa, vilket är tungt och jobbigt och försämrar hennes möjligheter till till exempel karriär, ofta gör henne ekonomiskt beroende av en man och så vidare. Många kvinnor får också fysiska skador efter förlossningen, som de måste leva med i flera år och ibland hela livet. Men eftersom de själva valt det, eftersom de VILLE bli mammor, så är det inget att orda om.

Genom att koka ner det hela till en fråga om val, om att kvinnan själv har valt sin egen börda, så försvinner den politiska aspekten i hennes situation. Hon hade ju mycket riktigt kunnat avstå från att skaffa barn och då hade situationen sett annorlunda ut.

Men män behöver inte välja; de kan både ha kakan och äta den. Män som blir pappor måste inte göra avkall på andra saker de tycker är viktiga på samma sätt. Det är inte de som betalar det nya livet med sina kroppar (ett pris som blir onödigt högt på grund av dålig eftervård), det är inte de som tar huvudansvaret för barnet och gör merparten av det obetalda arbete som är relaterat till det. De kan till och med strunta i sina barn men ändå kräva rätten att bestämma över var de ska bo, vilken skola de ska gå i, om de ska åka utomlands eller inte osv. Männen behöver inte välja mellan sin egen frihet och den njutning som finns i att ha en familj. Män behöver inte ”stå sitt kast”.

Vi alla gör olika val i vårt liv, och man kan såklart diskutera hur ”fria” dessa val är. Frågan är hur meningsfull en sådan infallsvinkel är. En kvinnas offer för valet att skaffa barn är större än för en man som gör samma. Och detta, hur det omgivande samhället straffar en för ens beslut, är ingenting man väljer. Ska en kvinna verkligen behöva avstå från den glädje det innebär för henne att föda och fostra barn för att vi lever i ett politiskt system som straffar kvinnor som för det? Ska hon verkligen behöva betala för sin vilja att skapa nytt liv med sitt eget liv? Kvinnor tycker uppenbarligen att det är värt att skaffa barn trots allt de måste offra för detta, och det är precis vad människorna som tjatar om ”eget val” förlitar sig på.

Ett centralt patriarkalt projekt är att skära bort kvinnor från varandra och därmed från sin egen historia. Man kan se det i hur unga kvinnor uppmuntras att frukta och hata äldre kvinnor och hur äldre kvinnor uppmuntras att avundas och motarbeta yngre kvinnor. Snövit är ett klockrent exempel på en historia där en äldre kvinna får ta rollen att motarbeta en yngre kvinna, och samma tema kan ses i Rapunsel, Askungen, Törnrosa och Lilla Sjöjungfrun. Överallt gamla kvinnor som motarbetar yngre kvinnor och deras skönhet. Förutom att vara äldre kvinnor har de något mer gemensamt; de är alla utan män. Samtidigt framställs ofta den yngre och snyggare obundna kvinnan som ett hot mot den stadgade kvinnan; medan hon står hemma och tar hand om hem och barn kan hennes man lockas till äktenskapsbrott. Kvinnor utan män verkar vara det gemensamma temat.

Dessa idéer tjänar syftet att hindra kvinnor från att ty sig till varandra och hämta kunskap från varandra. Kanske har Ursula någonting att berätta för Ariel om vikten av oberoende och att inte lämna sitt eget element för en man, för att leva med honom på jorden och alltid längta tillbaka dit hon kom ifrån, men den lärdomen går förlorad i deras rivalitet. Det berättelsen vill säga oss är att Ursula är fienden eftersom hon vill stå emellan Ariel och Mannen, och anledningen till Ursulas förbittring är för att hon själv står utan man. Kvinnor får lära sig att se varandra som hot istället för som källor till kunskap och gemenskap.

I samma ljus kan man se traditionen att kvinnor byter efternamn vid giftermål; det handlar om att skära bort kvinnor från kvinnorna före henne, om att det ska vara svårare för henne att få tillgång till sin egen historia, sin mammas historia och så vidare. Det ska vara mäns släktlinjer som löper som en röd tråd genom historien, medan kvinnors släktlinjer är fragmenterade och oordnade. Han har plockat henne som en blomma; knipsat av henne från sina rötter. Och nu är hon hans.

Enighet är styrka och därför är det viktigt för män att kvinnor saknar tillgång till varandra, saknar förtroende för varandra. Hur skulle det annars gå för alla prinsar som letar efter prinsessor att ”rädda”; att slita från sina rötter.

Mäns tillkortakommanden förklaras ofta med någonting annat än att de är män. En vanlig förklaringsmodell är att vissa män är ”omogna” och därför inte ”lärt sig” hur man ska göra för att uttrycka sina känslor på ett sätt som inte skadar omgivningen eller ta hand om relationer eller vad det nu kan röra sig om.

Problemet med den här förklaringsmodellen är att det bara är just mäns omognad som leder till att de brukar våld mot sin kvinnliga partner, ja kanske rentav dödar henne. Omogna kvinnor brukar sällan ägna sig åt den här typen av beteende. Kvinnors ”omognad” brukar snarare ta sig uttryck i problem med att värna sina egna gränser och prioritera sina egna intressen än att man trycker ner män man har nära relationer med. Någon slags könad komponent finns med andra ord i detta, någonting som gör att mäns ”omognad” tenderar att bli mycket mycket skadligare för deras omgivning än kvinnors dito.

Att kalla män som begår våldsbrott mot kvinnor, som trycker ner kvinnor i relationer och som beter sig sexistiskt för ”omogna” är ett sätt att förklara deras beteende utan att behöva konfrontera själva grundorsaken, nämligen det faktum att de är män och att vi lever i ett patriarkat där män tillåts bete sig som skit mot kvinnor.

Det intressanta är ju inte hur det står till men enskilda personers mentala utveckling utan att förstå hur det kan komma sig att kvinnor ofta måste betala priset för mäns tillkortakommanden. För det är ju det som är grejen, att oavsett om mannens beteende beror på att han är ”omogen” eller om det är för att han har blivit nobbade av för många tjejer eller för att han blev sviken av en tjej han var ihop med när han var 14 så är det en kvinna som får ta konsekvenserna.

Ibland när det talas om människans oförmåga att agera inför klimatkrisen låter det ungefär att det är sådana ”människorna” är och det är det, ungefär. Eftersom det anses ligga i den mänskliga naturen att ignorera klimatkrisen så finns det inte så mycket vi kan göra åt saken.

Men vi är ju inte där vi är för att det är så ”människor” är utan för att det finns ett litet fåtal människor som tjänar ENORMT mycket pengar på just denna ignorans. Fossilindustrin har ju pumpat in så SJUKT mycket pengar i att vi inte ska tala om den gloabala uppvärmningen. Detta har format samtalet om klimatkrisen bra mycket mer än någon slags generell ”mänsklig natur”. Man kan alltså säga att det är i enlighet med kapitalismens natur att ignorera hot mot mänskligheten om erkännandet av dessa skulle gå emot det kapitalistiska systemet.

De goda nyheterna är att vi inte behöver acceptera att det är såhär. Människor klarar sig ju utan kapitalism.