Läser denna artikel som handlar om att kvinnor får hjälp att styra upp sin reproduktion genom att göra någon slags plan över när en måste börja med barnafödandet för att hinna skaffa sig så många barn som en vill äga. Det kan säkert vara så att många kvinnor saknar kunskap om hur fertiliteten försämras med åldern, men den grundläggande förklaringen till att vi väljer att skjuta upp barnafödandet är nog snarare hur det idag ställs höga krav på kvinnor att båda göra karriär och skaffa barn, och att det tar mycket längre tid att skaffa sig ett tryggt jobb, en stabil inkomst, ett fast hem och så vidare idag, om en nu ens lyckas göra det.
En sak som jag tycker är intressant i debatten om barnafödande är att en som kvinna ska åstadkomma så himla mycket i livet. En ska skaffa sig tid för både karriär och familj. Kvinnor som skaffar barn innan de har en så kallat ”stabil ekonomi” bli skämmade för det, och kvinnor som väntar ”för länge” blir också skämmade. Att det ibland är strikt omöjligt att få ihop det tas det ingen hänsyn till, kvinnor ska bara se till att fixa ihop skiten.
Visst finns det kvinnor som kan fixa både en stabil karriär och flera barn, men det är ett fåtal priviligierade. Merparten får nog förlita sig på sin partner i någon mån.
En annan intressant grej appropå när en väljer att skaffa barn är vilka vägar en som kvinna har in i det så kallade ”etablerade (läs: patriarkala) samhället”. För att kvinnor ska ses som människor likvärdiga män måste de antingen göra sitt i reproduktionen eller delta i produktionen på ett framgångsrikt sätt, alltså göra en ”karriär” som anses ha status i patriarkatet. Kvinnor som lyckas med detta kan i regel skjuta upp barnafödandet eller skippa det helt och ändå få en plats i samhället, om än ifrågasatt. Problemet är att de allra flesta kvinnor inte har någon möjlighet till detta.
Därför blir det en klassfråga om en kan strunta i att föda barn eller inte, ty det är inte alla kvinnor som kan göra det och samtigit få en plats i samhället. Att varken skaffa barn eller leva något slags spännande meningsfullt liv är helt enkelt inte okej för en kvinna, då är en ingenting.
Det är uppenbarligen en politisk målsättning i samhället att kvinnor ska föda barn. Barnafödandet stimuleras på en massa olika vid, genom att olika former av hjälp med befruktning erbjuds, genom att vi får ekonomiskt bidrag vid barnafödande och uppenbarligen också genom att kvinnor får hjälp att skapa någon slags plan för sin reproduktion.
Ett bra sätt att få kvinnor att föda mer barn är att sluta straffa kvinnor ekonomiskt och socialt för att de föder barn, att skapa bättre förutsättningar även för människor utan någon så kallas ”karriär” att kunna försörja ett barn, höja lönerna i kvinnodominerade yrken och göra dem mindre otrygga. Jag tror att det skulle göra att många kvinnor mer beägna att skaffa barn. Det skulle kanske också göra att fler kvinnor vågade skaffa barn på egen hand, vilket vore bra eftersom en inte nödvändigtvis vill ha med någon partner att göra bara för att en vill ha barn.
Bra skrivet!
Skevt att barn på nåt sätt skall ”drabba” folk. Det bästa man kommit på är nåt system som skall försöka få barn att drabba män och kvinnor lika mycket. Funkar sådär.
Dessutom är inte ”barn eller inte barn” alltid resultatet av ett val. Ibland händer det bara. Alltså borde samhället vara extremt flexibelt här.
Tack för detta inlägg!
Ur artikeln: ”Många kvinnor vet för litet om fertilitet och barnafödande. Särskilt högutbildade kvinnor i karriären väntar så länge med att skaffa sitt första barn att de får svårt att hinna skaffa så många som de egentligen hade velat innan det är för sent, säger Tanja Tydén.”
Vet kvinnor, särskilt högutbildade kvinnor, verkligen för lite om fertilitet? Det verkar snarare vara män som gör det tycker jag. Kommer de ställa frågor till män hur många barn de vill ha, och när de vill ha dem?
Jag är inte emot att kvinnor som vill ha barn ska få hjälp, men man borde lägga energi på att tala med män om barn också i så fall.
I Kommunals facktidning kan man läsa att många kvinnor i framförallt lågstatusyrken försöker få rätt till heltid och nattis, eller att de går ner till deltid, just för att orka ha/ha råd att ha de barn som skaffats!
Sedan en poäng som jag förbisåg i förra inlägget/min kommentar; ”Att varken skaffa barn eller leva något slags spännande meningsfullt liv är helt enkelt inte okej för en kvinna, då är en ingenting.” Tragiskt men sant, och själv såg jag tydligen inget annat alternativ. Det är svårt att få ihop ett kvinnoliv i ett patriarkat, ständigt denna kritik. Damned if you do, damned if you don´t.
ja, tycker också den förklaringen haltar en del. Tror dock att det är så att många kvinnor ignorerar frågan för att de inte pallar tänka på det, och då är ju såklart sådana här satsningar bra eftersom kvinnorna tvingas in i att tänka på det igen.
Kommer de ställa frågor till män hur många barn de vill ha, och när de vill ha dem?
Jag skulle säga att män oftast är helt medvetna om att de inte har så mycket att säga till om när det gäller huruvida de ska få barn eller inte.
Historiskt (över lång tid tillbaks) vet vi att runt 80% av alla kvinnor får barn och 40% av männen. I modern tid har männen krupit upp lite, mot 50% men ingen större skillnad.
(feltstil var inte meningen, jag försökte få in en radbrytning utan att lyckas.)
Menar du att hälften av männen förblir barnlösa i dag? Om vi ser till de yngsta svenska kohorter som 2012 kunnat följas till 45 års ålder bland kvinnor och 55 års ålder bland män, har 87 procent av kvinnorna och 79 procent av männen fått åtminstone ett barn (SCB).
Mycket intressant!
En fråga jag ställer mig efter att ha skummat rapporten är om man räknar i de män som dött i mängden barnlösa män. Dödligheten är högre bland pojkar/män än kvinnor.
Jag grundade mina siffror på norskt data.
Nej, det beräknas på medelfolkmängd i det aktuella åldrarna. Men bland pojkarna födda 1955 (det beräknas på svenskfödda) var det mindre än 10 procent som dog före 55-årsåldern (SCB), och även bland dessa hann många säkerligen få barn, så det skulle inte förändra särskilt mycket.
Ja jag tror verkligen inte att kvinnor skjuter på barnafödande pga att de ”vet för lite om fertilitet”. Handlar nog snarare om att man helst vill ha förstahandskontrakt på lägenhet alt äga sitt boende, ha ett stabilt förhållande samt fast anställning (inte nödvändigtvis någon häftig karriär, men något betydligt tryggare än att hoppa runt som timvik) innan man skaffar barn. Bostads- och jobb-biten är mycket svårare att fixa nu för tiden än förr i tiden. Så enkelt kan det ju faktiskt vara. Den som väljer att skaffa barn när hon är tjugofem fast hon måste flytta två gånger om året pga korta andra-hands-kontrakt och som har osäker ekonomi pga bara tim-jobb blir ju knappast hyllad av samhället, så ja, det är verkligen damned if you do, damned if you don’t.
Din kommentar är ungefär exakt vad jag också tänker. +1
Precis, det får en ju en jävla massa bannor för.
Tips!
http://www.eurozine.com/articles/2014-01-09-kulawik-en.html
Den är artikeln berättar om hur feminismen i Polen har vuxit fram till att idag vara den största rörelsen i landet. Den är väldigt inspirerande att läsa!
offtopic men jag vill utmana dig att skriva om sexualitet och det här med att ”män är mer visuella” (vad kvinnor då skulle vara mer av förblir ett mysterium)
om du finner ämnet intressant.
aah, denna gamla myt. Kan ju ha ngt att göra med att kvinnokroppen ständigt objektifieras
Ja det finns massor med förklaringar och det är helt klart en myt men jag tyckte det var intressant speciellt i relation till vad kvinnor då enligt detta skulle föredra? Inget sex? ^^
För att flika in (om något jag faktiskt har arbetat med). Mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig i respons på bilder och filmer. Amygdalan och hypothalamus hos män aktiveras mycket mer hos män än hos kvinnor när de ser sexuellt stimulerande bilder och filmer. Bakgrunden är förmodligen evolutionär då både amygdalan och hypothalamus är mycket gamla delar av hjärnan.
Du vet att hjärnan ändras efter hur den används va?
Ah men nu var kanske huvudfokus vad kvinnor då skulle tända Mer på …
Jag håller inte med dig. Jag tror att en tryggare vardag och en tryggare social ställning skulle leda till mindre barnafödande. Varför ska man skaffa barn när livet känns meningsfullt ändå, liksom?
Just nu marknadsförs barn pretty much som livets mening, men det betyder ju inte att det behöver vara det som är meningen med livet om livet generellt känns meningsfullt som det är.
Hela det sista stycket förvirrar mig.
Jag tror att det skulle förbättra läget om kvinnor inte straffasdes för det. Däremot håller jag med om att det finns andra, mindre humana, vis att lösa frågan på, typ att i än högre grad manifestera barnafödarideologin eller att inskränka aborträtten. Mitt mål är dock ett samhälle där kvinnor är så fria som möjligt.
Nu blir jag ännu mer förvirrad. Jag tror helt enkelt att det skulle födas färre barn om kvinnors status och trygghet ökade. Läget skulle förbättras men barnaskaran skulle bli betydligt mindre. Så det skulle således inte vara ett ”bra sätt att få kvinnor att föda mer barn”.
Vad är det för fråga som ska lösas? Att få kvinnor att föda barn och samtidigt göra kvinnor så fria och trygga som möjligt? Tror inte att den ekvationen riktigt går ihop.
Jag tänker mig att båda problemen ska lösas samtidigt och tror att det skulle stimulera barnafödandet om kvinnor slapp känna sig bestraffade pga av det. Men tror också att vi måste arbeta mindre generellt och har bättre välfärd för att det ska funka.
Föder vi verkligen för få barn?
Jag tror förvisso inte att det skulle vara ett problem i ett samhälle med rimligare arbetsdelning, men i samhället som det ser ut idag verkar det onekligen så.
Men om kvinnor hade högre status och större trygghet skulle det iinte vara samma samhälle som vi har idag. Jag har aldrig gillat det här att kvinnor ska föda massa barn. Jag minns en gång när jag var liten när mamma köpt hem typ expressen och Göran Persson stod på framsidan framför en sverigekarta och gjorde tummen upp och var ”glad” över den stora babyboomen som drabbat sverige just nu. I reportaget fanns statistik och siffror över vilka kommuner som varit ”duktigast” och Göran Perssons glädje över det hela. Jag kan inte glömma Göran Perssons glädje över att folk födde massa barn! Det kändes så fel! Det har följt mig genom hela livet! Som en demon!
Redan då undrade jag hur detta var rimligt. Hur detta skulle fungera i längden!
*just då
Kan hålla med dig på ett sätt, men tror också att fler kvinnor som idag inte känner att de har möjligheter att skaffa barn skulle kunna göra det. Typ funktionshindrade, lesbiska eller med dåliga ekonomiska förutsättningar.
Kvinnor med dåliga förutsättningar får barn hela tiden. Kanske inte ala kvinnor med dåliga förutsättningar, men många. Barnen blir meningen med livet. Missförstå mig inte, att ha barn är en stor mening i livet, men jag tror att med andra saker som ger mening tror jag inte att familjeliv med barn har samma slagkraft.
Sen är det inte hållbart enligt nuvarande modell. Hur många är det tänkt att vi ska bli egentligen?
Hade nog önskat att detta inlägg knöts ihop tydligare med det förra om aborträtten och fascismen som nömndes där.
Barnafödarhetsen är inte en hets som riktar sig mot alla kvinnor. Rasifierade, funktionsnedsatta och trans*personer är bara några grupper som enligt samma ideologi helst bör föda färre barn, om några alls.
Barnafödarhetsen och hoten mot aborträtten är inget som drabbar alla kvinnor lika. I detta fall skulle jag säga att iaf barnafödarhetsen är hårdast mot de kvinnor som har starkast position att motstå den, dvs vita funktionsnormativa ciskvinnor i medelklassen.
Det är ju inte jag som ska föda barn, men stor risk att överföra min funktionsnedsättning på min avkomma. Det är vara kostnadsökande och produktionshämmande.
Det handlar ju inte om att barn ska skapas, utan vilken sort. Den analysen saknade jag.
Ja, det är sant. Anser dock inte att nödvändigtvis att de kvinnor som utsätts skulle ha lättare att motstå det, det har inpräntats i oss att det är det som utgör vårt värde i det här samhället, och det upplevs som dumdristigt att inte ta den ”chansen”.
”Därefter hoppas vi naturligtvis att det ska bli rutin i hela landet.” Den här kommentaren i artikeln får mig som kvinna att känna mig som någon slags barnafödarmaskin, typ ’snart ska vi allt se till att alla kvinnor går på ett strikt barnafödaschema’. Nu överdriver jag såklart, men ändå konstig (och lite ryslig) kommentar.
Ja, det känns jävligt vidrigt faktiskt.
Jag ifrågasätter starkt detdär med att både kunna ha en framgångsrik karriär och att ta hand om barn. Det är bevisligen inte en lyckad kombination.
Även OM man skulle lyckas med att få ihop det logistikmässigt, innebär det ju inte att man lyckats. Och oftast är det barnen som får ta smällen.
För mig har det varit en stor fundering de senaste två åren om jag ska satsa på något mindre energi- och tidskrävande jobb och bilda en familj eller om jag ska fortsätta som jag gör och strunta i barn.
För i min värld är det antingen eller som gäller. Både för kvinnor och för män. Inte minst om man envisas med att leva i isolerade kärnfamiljer. Och jag tror inte på förskolan som någon lösning.
Varför har vi skapat oss nån slags föreställning om att vi ska kunna ha och hinna med allt som känns lockande? Givetvis önskar jag kunde det, men inser samtidigt att det är en omöjlighet. Nånstans måste jag prioritera och finna mig i mitt val.