Spiderchick har skrivit en lista över varför man inte ska banta. Okej, detta är varför jag bantar.
- Om jag går upp en kilo får jag massiv jävla ångest. Kuk-ångest. Jag gillar att ha så kallad kontroll över vad jag äter och således också min vikt.
- Jag tror att folk kommer gilla mig mer om jag är smal. Orimligt men sant.
- Jag gillar att känna mig lite duktig som lyckas stå emot mina hungerkänslor, dessutom får jag något att syssla med i och med att jag besöker gymmet ca varje dag.
- jag tycker att det är förbannat snyggt med synliga revben.
- VAD FAN ÄR MENINGEN MED LIVET OM INTE ATT VARA SMAL???????? Hela min illusion om det perfekta livet, det jag strävar efter, skulle gå i krasch om jag fick någon slags insikt om att det inte är allt att vara smal. Fan vad jobbigt det skulle vara att inse att det man levt för i ca fem års tid skulle vara helt onödigt.
Jag inser att bara en ätstörd resonerar såhär, men det gör jag. Och det är därför jag bantar: för att jag är störd. Jag har varken anorexi eller bullemi men jag är jävligt fixerad vid att alltid gå ner ytterligare ett kilo. Varför, kan man fråga sig.
Jo: för att ha något att bry mig om, något att tänka på. För egentligen är jag ganska nöjd med hur jag ser ut. Men vad mitt liv skulle kretsa kring om jag inte skulle banta hela tiden, det vågar jag knappt tänka på.
punkt nr 2; agreed
Jag gick ner typ 15 kg för några år sedan & närmade mig skelettlooken & visst fan fick jag mer uppmärksamhet. Folk gillade mig bättre. Det är faktiskt världen som är störd. Nu i sommar har jag kämpat för att gå upp några kilo så att jag har samma storlek som jag hade i femman.
Jag är inte helt säker på att det är ett sjukt beteende då de flesta tjejer håller på med det. Sjukt är ju något avvikande. 2010 ska man ha ett BMI på 18 (ja, helst lägre).
Att vägra sig mat anses ju vara något man ska beundra. Jag vet att mina tjejkompisar i hemlighet tyckte jag var ascool som åt knäckebröd & äpplen.
Men det är fan inte så coolt. Coolast är de som bryr sig lagom mycket.
Sjukt matbeteende för mig är ett beteende man mår dåligt av. Visserligen håller folk på och matnojjar mycket, jag matnojjar dock mer än alla jag känner.
jag tror nog att många (alla) tjejer har vikttankar. håller med X i att värden är störd. det borde absolut lyftas fram fler normala kroppar i tidningar mm. sedan tycker jag att det är bra att fler skriver om sånt här 🙂
Du säger ju själv att du gör det för att ha något att fokusera på. Frågan är om det är sjukt att bry sig om sin hälsa & hur människor uppfattar en. Sen så kan man ju fundera över hur du ser andra människor. Tycker du att det är viktigt att andra är size zero eller är det bara dig själv som du är hård mot?
Jaha, du menar så. Nej, det är inte så sjukt om man gör det med måtta. Frågan är vad som är måttligt. Personligen tycker jag inte att jag beter mig sjukt, men när jag analyserar mina tankar ”utifrån” så inser jag att jag hade tyckt att en person med samma tankemönster hade en ohälsosam inställning till sin vikt. För mig går gränsen när ens fixering får en att avstå från att göra saker man vill gör och innan har kunnat göra utan problem, som att äta med familjen för att man måste laga all sin mat själv eller som att följa med ut på en fest för att man måste vara pigg för att träna dagen efter. När det hindrar en från att leva, helt enkelt.
Blä på detta.
Punkt 4: det tycker inte jag!
(Nyckelben & höftben är förbaskat snyggt.)
Jag har själv börjat äta bra mycket nyttigare de senaste månaderna och gått ner i vikt. Det är sjukt hur beroendeframkallande det blir i sig, att räkna kalorier och skriva matdagbok och hela tiden ha stenkoll på intag och förbränning. Att väga sig och mäta sig och kritisk granska sig i spegeln. Om och om och om igen. Det kan lätt slå över i ätstörningar, tror jag. För det är ju så: smala människor visas mer respekt och uppskattning. En viktnedgång uppmuntras alltid av omgivningen, till och med då den inte är nödvändig.