En grej jag är så jävla trött på att höra i ”debatten” om 50 Shades of Grey är att det minsann inte är riktig BDSM för riktig BDSM är minsann konsensuellt och fint och bra och bla bla bla.
Det är ungefär som när folk säger att våldtäkts inte är sex, för sex är något som båda är med på. Ungefär som om ”sex” vore något väsensskilt från våldtäkt, som om det inte fanns överlappningar, som om en alltid kunde se en definitiv skillnad mellan dessa tåv kategorier. Jag tror inte att den här typen av tal kring sex gör saker och ting tydligare, snarare förvirrar det i en värld där skillnaden mellan sex och våldtäkt är långt ifrån självklar.
Såhär: saker kan vara båda delarna. En kan ha begär efter vissa praktiker samtidigt som en kan bli pressad. En kan uppskatta något och känna obehag. En kan vilja syssla med vissa praktiker, men på andra premisser. Jag tänker att det är viktigt att kunna diskutera detta utan att göra någon slags skarp gränsdragning. Själva grundproblemet är ju att vår sexualitet är formad i patriarkatet.
En annan aspekt är att en kan ”samtycka” till sex på vissa premisser trots att det kanske inte är vad en vill eller vad som är bra för en. Till exempel att ha vissa typer av sex för att framstå som mer åtråvärd och på så vis få den bekräftelse, trygghet och närhet som en söker i relationer med andra människor.
Ett typiskt exempel på detta är väl kvinnor som pressas till att ”ställa upp” på analsex för att de kanske anses vara tråkiga annars. Samma sak sker såklart gällande till exempel BDSM.
Många människor använder sex som en del i att skada sig själva, och detta gäller även BDSM. Vi kan inte förutsätta att folk har koll på sina begär och vad som är bra för dem.
Det finns ett sexliberalt sätt att prata om saker sexualitet och begär som något helt frikopplat från makt och som är naturligt gott, och i denna diskurs faller ofta BDSM in. Att ha BDSM-sex ses som ett per automatik ”gott” val eftersom det är normbrytande, och den som tycker något annat är en moralist. Det handlar ”bara” om preferenser, och därför är det helt omöjligt att diskutera varför en känner vissa begär och vad det innebär i en större kontext.
Vi måste kunna prata om sexuellt våld och begär på något annat sätt än att skapa två fasta kategorier av ”bra” konsensuellt sex och ”dåligt” ickekonsensuellt sex.
tänker på en annan film, den där ”the secretary”, där hennes självskadebeteende övergick i deras förhållande. eller snarare uppfattade jag det som att när de två ingick en relation, så stod mannen för den dominanta delen, och det ses som ett lyckligt/romantiskt slut. men hur vet en att hennes självskadebeteende inte bara ändrade form? att hon, eller kanske snarare han, fortsatte att skada henne, fast det ska ses på som om de var glada och mådde bra i detta.
Ja ”Secretary” känns som en väldigt mörk film, vilket i mina ögon gör den intressant, men knappast romantisk, som den väl ändå på något sätt är avsedd att vara. Vi som publik må veta att hon vill detta, att allt som händer med henne är 100% konsensuellt, eftersom hon är huvudpersonen och vi följer hennes perspektiv, men han kan ju inte rimligtvis veta detta. Inte på samma sätt som vi som publik kan. Det är ju också detta att hon är i beroendeställning till honom, och med tanke på hennes bakgrund och självskadebeteende, kan vi egentligen förvänta oss att hon skulle kunna säga nej, även om det var det hon innerst inne ville?
Jag har inte läst boken och kommer sannolikt inte heller att se filmen. Det jag hört om den ger mig starka obehagskänslor, det känns inte alls bra. Jag vill verkligen inte ansluta mig till den stora massan som okritiskt hyllar den, men jag vill heller inte stå med pekpinnen som en fördömande ”moralens väktare”. Det blir så lätt att kritiken riktas åt fel håll, får fel fokus eller tolkas fel. Skönt att läsa ditt inlägg, nu känner jag mig lite mindre vilsen i mina tankar kring det hela. Tack för ett jättebra inlägg!
Då jag hävdar sådant som att våldtäkt är våld & ej egentligt sex samt att dom pornografiska scener som jag har spelat in är teater & ej sex handlar det om att jag ser sex som någonting som sträcker sig utöver vad som fysiskt sker, men jag är också medveten om att andra mkt väl kan kalla detta för sex & det är lika korrekt som min personliga upplevelse men ändock ingenting som jag själv kommer att känna. Tror att många som ser det på liknande vid likt jag ser sex som någonting som är så EXTREMT psykiskt att det där med lite nakna kroppar men ingen eg. närvaro är _faktiskt_ sex.
Ser det sex som jag har haft i det hypnagoga/hypnopompa stadiet som betydligt mer reellt än nån våldtäkt som mest var en blackout.
*det där med lite nakna kroppar men ingen eg. närvaro upplevs INTE vara _faktiskt_ sex, dvs, förstår ej hur jag försökte formulera mig:D
Ja, alltså jag menar ju inte att människor personligen ska kategorisera sina upplevelser av sexuellt våld som sex, det jag ogillar är när det görs som en generell utsaga kring sakernas tillstånd. Gränserna är inte alltid hårfina, det är nog det viktigaste jag vill få fram.
Förstår & håller med.
..& med fokus på BDSM.
Det tycks ofta missas att alla inte lever dominant & underkastande dynamik enbart i _roller_ i sängen & med safe word, som någon jävla lek – för många är det blodigt allvar. Normativa scenariot: För män som tycks ha fastnat i ett begär av att dominanera, & detta ska han balansera så att det är sunt.. svårt! För kvinnor som tycks ha fastnat i ett begär av att underkasta sig, & detta ska hon balansera sunt.. också svårt! När det inte är en roll som en klär av sig då en lämnar sängen går det heller inte att yppa ett stoppord & lämna dynamiken, inte utan omsvep.
Även om en ser detta som trevligt & konsensuellt kan jag ej se hur en inte kan förstå att det också bör problematiseras för det är självklart att många av dom människorna som lever i den sortens relationer inte mår bra av att inte kunna balansera dessa begär ty det är en delikat dynamik & det är så lätt att det går fel.
Jamen alla kvinnor som påstår sig gilla att spela undergivna och som påstår sig gilla att bli misshandlade, är välkomna hem till mig så skall jag både dominera, piska, pissa på er och misshandla er svårt.
Eller vänta – det kanske bara funkar om jag hade haft en penis mellan benen….? 😉
Maymay snackar mycket om maktstrukturer inom BDSM-scenen och hur våldtäktskulturen frodas även där. Jag tycker det är jätteintressant att analysera och belysa hur maktförhållanden och strukturer formar ens sexualitet. Men det verkar vara ett ganska touchy subject och folk verkar ta det väldigt personligt och svara typ ”Det är sån jag är. Jag bara känner så, punkt slut”.
http://days.maybemaimed.com/post/65509564309/explaining-dominants-are-rapists-in-excruciating
http://days.maybemaimed.com/post/96771331485/how-to-have-hot-kinky-sex-with-other-submissives
Nu är jag lite sen men gillar verkligen din text!
Vill inte bli för privat (och fattar om du ej godkänner kommentaren på grund av att den är för privat) men har en väldigt jobbig relation till mig själv i och med att mitt ex var den typen av man som tjatade till sig sex. Har nu i efterhand tänkt på hur mycket man har pressats till för ”men du vet ju inte om du kommer gilla det om du aldrig har prövat” eller ”men vad tråkig du är” eller ”det är ingen big deal, ALLA gör det!” och det värsta av alla ”Men du kan väl testa det en gång i alla fall och om du inte gillar det så gör vi det aldrig mer”. När man sedan har gjort det är skadan redan skedd liksom, man har redan kuvats till att göra något man inte var intresserad av och då har liksom en spärr släppt och självskadandet har redan börjat, på samma sätt så får man höra typ ”men du klarade ju av det förra gången, vad är annorlunda den här gången?” och då är man ju helt fast, det går inte ta sig ur den argumentationen och man bara dras in djupare och djupare!
Och för att göra det värre så har jag så sjukt många ”sexpositiva” kvinnor i min närhet som inte tycker man ska skamma andras sexualitet, men som själva gärna basunerar ut hur tråkiga ”oäventyrliga” kvinnor (för ja, de skuldbelägger bara andra kvinnor, män som bara gillar missionären får gå fria utan några pekpinnar om hur tråkiga de är) är som bara har kuken-i-fittan sex och vilka moralister de är och så vidare. Jag förstår liksom inte hur folk på allvar kan tro att det finns någon slags ”fri sexualitet” i ett patriarkat, ingen är ju fri från normer och förtryck, så varför skulle vi vara det ”mellan lakanen”?
Precis detta jag menar! Skulle det vara okej om jag citerade dig i ett inlägg?
Oj! Det var jag inte beredd på! Men det skulle vara helt okej för mig! Skulle bara bli glad om min dåliga upplevelse ledde till något konstruktivt! 🙂