Att ta kritik.

I bloggkommentatorernas kommentarsfält har det kommit en ganska intressant diskussion angående hur bloggare i allmänhet och Lady Dahmer i synnerhet tar kritik. Jag tycker att Lady Dahmer verkar vara jävligt häftig, men jag kan förstå vad folk menar med att hon kan snäsa av lite väl ibland när folk kritiserar.

Ofta så blandar folk ihop kritik och kommentarsspya. Kritik måste ju vara konstruktiv på ett eller annat sätt, och dessutom lite artigt framlagd. Däremot kan en kommentarsspya vara fett snyggt inlindad och därför kanske framstå som konstruktiv, utan att vara det över huvud taget. Det är såklart skitpissigt när folk ägnar sig åt sånt men jag upplever faktiskt inte att det är något man förväntas ta till sig som bloggare egentligen (från någon annan än kommentarsställaren själv). Däremot förväntas man ta till sig av så kallad konstruktiv kritik, vilket kan vara nog så jobbigt.

Men jag kan uppleva att det är ganska vanligt att kaxiga bloggare sätter en viss prestige i att inte ta åt sig och ”stå för sina åsikter” oavsett. Det är skitbra att folk står för sina åsikter, men man måste kunna omvärdera dem också. Det finns absolut inget värde i att ha en massa åsikter som man vägrar förändra bara för sakens skull, för att man ”inte viker sig”.

Många bloggar, min egen inkluderad, har ett innehåll som bygger på tyckande. Om det är så så är det såklart viktigt att man också tycker saker. Då finns det kanske inte så mycket tid för eftertanke hela tiden, utan det viktiga blir snabba och ofta ganska bestämda inlägg. Det är ofta lättar att vara extrem än att vara nyanserad. Jag har på sätt och vis lärt mig att känna igen bloggvänliga åsikter; snabbformulerade idéer som inte kräver att man sätter in folk i någon bakgrundshistoria och som har slagkraft. Helst ska en grupp, åsikt eller person vara ”fiende”. Det kan tyckas lite osmakligt att tänka såhär kring saken men det är oftast det som leder till de mer uppmärksammade inläggen, medan det som är mer nyanserat och i min mening bäst ofta tas emot svalt. Många människor tycker om starka åsikter, helt enkelt.

Faran med detta är ju såklart att man slutar ta sina åsikter på allvar eftersom man gör dem så bloggvänliga som möjligt och slutar omvärdera dem när man väl vädrat dem. Åsikten blir en del av ens internetpersonlighet och blir svårare att revidera eftersom den är så tydligt satt på pränt. Dessutom tenderar man att betrakta åsikter mer som ett komplement till sin personlighet och underhållning än något som ska vara ”rätt”. Därför tror jag att även nyanserad kritik kan vara svårt att ta till sig för typiska åsiktsbloggare. Om man dessutom skapar en bild av sig själv som bygger på att man är kaxig och har rätt så blir det ännu knepigare, då frångår det ju ens image att vara ödmjuk och ändra åsikt.

Jag hoppas att ni som läser och kommenterar här inte upplever det som att jag har svårt att ta kritik eller utveckla mina resonemang. Jag vill verkligen att folk ska känna sig välkomna att ställa frågor och kritisera mina resonemang.