Jag är inte en så jävla positiv person. Det är inte så att jag går omkring och hatar allt, men jag brukar inte hålla på och ”peppa upp” mig inför saker och ting. Jag tar det mesta med jämnmod, spelar inte optimistisk inför saker jag faktiskt inte känner så mycket inför.
Jag kan bli så himla trött på folk som ålägger en med det här kravet att man ska vara så jävla sprudlande glad hela tiden, eller att man ska vara positiv inför saker men inte vill göra. Jag kan göra det mesta, men jag tänker inte låtsas att jag gillar det.
Vissa människor kan verkligen inte hantera att det kommer in kritiska personer och ifrågasätter deras perfekta världsbild. Personer som helt enkelt inte är sådär överdrivet optimistiska eller ”pepp”. Jag får höra det ganska ofta, att jag borde ”gaska upp mig” och ”sluta vara så negativ”.
Men allvarligt talat. Jag behöver inte intala mig själv att jag lever ett bra liv dag ut och dag in. För det första vet jag att mitt liv är helt okej, utan att behöva ägna mig åt självbedrägeri. För det andra är jag helt okej med att livet inte är en perfekt sprudlande rosa värld hela tiden. Jag är okej med att jag inte alltid är jättelycklig. Jag vet att det finns mer i livet än att vara glad hela jävla tiden.
Åh tack, TACK för att du just beskrev exakt hur jag känner kring det här!!! Hellre bitter än löjligt pepp!
Hahahhaha eller hur!!!
Folk som står o kollar sig i speglen och säger till dig själv ”IDAG ska jag vara glad” ”Jag ÄR lycklig” Som om livet var en teater scen eller nåt och den med bäst mask vinner…hahha tycker synd om dom.. man lever ju för sig själv..typ..
Jag känner likadant. Ibland tror jag dock att det är bra om jag tänker lite mer positivt men inte alltid. Jag ser mig själv som en ganska negativ person. Det konstiga (eller intressanta om en så vill) är att andra säger att de ser mig som en person som nästan alltid är glad och positiv. Undrar om jag är gladare och positivare än jag tror eller om det bara verkar vara så… Eller tänk om jag gör mig till mer än jag själv fattar.
Jag läser ”gilla läget” och nickar instämmande. Livet är inte ett enda skådespel. Vissa saker är skit och vissa fantastiska (och allt däremellan). Jag hamnade i depression just genom att ägna mig åt självbedrägeri. För att inte hamna i destruktivitet måste man ju kunna se det som är dåligt för vad det är.
Undrar vad alla självhjälpsgurus skulle säga om att du kallar hela deras verksamhet för ”självbedrägeri”? Underbart Fanny.
De skulle nog tycka att jag ska vara lite gladare =).
Så rätt. Stör mig också på folk som tror att man måste var glad och gilla allt bara för att kunna utföra / gå igenom något. Till exempel hatar jag hösten och vintern och jag har inget behov av att låtsas att jag gillar dem, det hjälper inte mig.
Poängen är väl att utveckla det till någonting genuint, inte att ägna sig åt självbedrägeri. Lite som att det inte är självbedrägeri att springa 1000 meter trots att man inte orkar, trots att man inte riktigt kan, men man övar.. men det är självbedrägeri att ta bilen dom 1000 meterna & sedan säga ”Fyfan vad grym jag är som sprang hela vägen hit!”
Jag har inget emot att folk försöker anlägga en positiv approach. Folk som försöker pracka det på andra brukar dock vara himla konstlade i sin, och därmed inte tåla att deras ansträngningar blir ifrågasatta. Jag menar inte att alla positivitet är självbedrägeri.
Det håller jag dock med om, & det är ju astråkigt, för då känns det lätt avigt att bara försöka då det ter sig så plastigt. Jag ser det mer som att det oftast är bäst om man satsar på ”OK, nu är det PISS” & acceptera det men även söka en positiv vinkel för bättring istället för att låtsas att allt är lattjo fast det är obvious kasst. Självbedrägeri är ju som du säger inte så jättesexigt, & framförallt blir det inte på riktigt vilket gör att det inte spelar så stor roll egentligen mot för att vara bitter.
Jag tycker Marielle har en poäng. Det finns ju liksom saker som är jobbiga och då kommer de nog förbli precis lika jobbiga om man även förblir negativ eller så kan man vara lite positiv med chansen att man upptäcker en ny sida av saken som gör det hela bättre. Jag jobbar själv på det här, framför allt när jag presenterar något muntligt för andra. Jag har märkt att fler tenderar lyssna då. Sen ska man väll knappast gå runt med värsta masken och inbilla sig att allt är fantastiskt om det inte är det. Det är väll både irriterade och dåligt på sikt!
Det är ju skittrist med folk som går omkring och gnäller. Dock skillnad på att vara notorisk bitter och gnällig och att helt enkelt inte gå omkring och peppa över allt jämt och ständigt.
Mahaha. Jag älskar folk som är torrt cyniska med svart humor.
Jag håller med. Får ofta höra att jag är negativ trots att det handlar om att jag ser saker jag möter för vad de är, något jobbigt, eller för all del något bra. Smile or die av Ehrenreich är fantastiskt bra. Och Nina Hemmingsson säger det så bra i den här enrutingen:
http://gittilou.blogg.se/2011/september/gar-inte-gar-inte.html
Har inget att tillägga, men word x 100!
Att vilja att livet blir bättre och mer perfekt (vad nu det är) ser jag inget direkt problem i, men att liksom pracka på andra denna positiva attityd och dessa krav om att ständigt vilja förändra sig, peppa upp sig och bah gilla läääget spyr jag på. Så himla irriterande!
Sura människor är de roligaste (i skrift), så jag klagar inte 🙂
Dock blir jag lack på folk som går omkring och gnäller och klagar på skitsaker hela tiden. Dem vill jag bara skicka till Afrika.
Har svårt att relatera till detta eftersom jag nästan alltid är glad, men det skall ju finnas folk till allt ^^
//Emma Hå
Bra! Jobbade med en person som ville att man skulle va glad varje dag, och jag kände inte alls så sånt blir jobbigt.