Jag kollar på efter tio med Quetzala Blanco och Blondinbella med anledning av den debatt som utbrutit rörande meningsskiljaktigheterna de två emellan. Jag ser det som en självklarhet att man ska kunna skriva om de dåliga sidorna i livet, men det är en stor skillnad på att beskriva och på att romantisera det.
Både Blondinbella och Quetzala skriver om när livet är jobbigt men de skriver om det på helt olika sätt. Quetzala skriver ibland romantiserande och för det mesta bara krasst konstaterande utan problematisering. Hon skriver att hon mår kasst och att hon vill mår bättre men hennes inlägg känns sällan konstruktiva. Blondinbella skriver till exempel om stressen, om rädslan för de som hotar henne, om hennes tidigare osunda förhållande till mat. Jag kan förstå Blondinbellas kritik mot Quetzala, för Quetzala försöker inte i sina skildringar peppa människor till att komma ifrån destruktiviteten.
Samtidigt tror jag egentligen inte att folk i allmänhet blir inspirerade till självdestruktivitet av Quetzalas blogg. Personer som redan har självskadebeteenden får säkert ”inspiration” till nya sätt att skada sig själv, men jag tror inte att beteendet föds på grund av bloggen. Samma sak inträffar ofta när ätstörda läser böcker om ätstörningar, det betyder väl inte att de ska sluta skrivas sådana? Något som för en person är en inspiration blir för en annan en tröst eller något som ger kraft till förändring. Folk reagerar olika på olika saker, helt enkelt. Quetzala säger ju att det hör av sig folk till henne som berättar att hennes inlägg gett dem kraft och det stämmer säkert.
Folk måste lära sig att se skillnad på när man bara beskriver något och när man romantiserar det. För romantiserande kan vara inspiration för många, men något beskrivande upplevs nog bara som inspiration för den som redan är fast i skiten. Och jag tror inte att Blondinbella tycker att man inte ska få skriva om hemskheter, det är sättet de skrivs om det som hon ogillar.
Jag kan inte ta Quetzala Blanco på allvar i och med dynga som detta: http://nyheter24.se/noje/kandisar/567312-quetzala-alskar-par-strom
Hon har för längesen visat att hon är mer anti-feminist än något annat och älskar att raljera om feministiska kvinnor som inte passar in i henne idé hur en kvinna ska se ut (smal och rakad).
Det här är bara ett exempel på det hon skrivit. Hon har förut skämtat om våldtäkt och blev arg för att några feminister, bland dom Hanna Fridén tror jag, kritiserade henne för det. Eller så blandar jag ihop Fridén med någon annan? Men i alla fall, hon gillar att bete sig illa för att göra feminister arga, precis som Pär Ström och hans gäng.
Bara för att hon har fel på ett område betyder det inte att hon har fel på alla. Håller med om att den där våldtäktsgrejen var extremt osmaklig, personen hon skämtade om var Cissi Wallin som gick ut med sin historia iom #prataomdet.
Nej, så menade jag inte, att hon har fel på alla håll. Men allt hon sagt visar för mig att hon inte är någon jag kan ta på så mycket allvar. Och ja just det, det var det jag tänkte på, när hon raljerade om #prataomdet.
Jag har visserligen inte läst mer än ett par inlägg i Quetzalas blogg så jag kan inte uttala mig om den, men jag själv blir väldigt påverkad av att läsa om självdestruktivitet.
Jag hade aldrig kommit på tanken att skära mig i armarna om jag inte läst på olika internetforum eller sett filmer (t.ex. Thirteen) att det var något man kunde göra om man mådde dåligt (vilket de flesta tonnåringar nog gör ibland), och att de tjejerna som gjorde det var samma tjejer som söp, rymde hemifrån, hade sex och framför allt märktes.
Mår man dåligt på riktigt vet man såklart att det inte är häftigt att må dåligt, men står man utanför allt sånt kan det se rätt häftigt och dekadent ut.
Jag är mest nyfiken på hur du menar att ångest romantiseras då någon romantiserar (Quetzala eller anyone else). Jag kan inte komma på att jag någonsin har sett eller hört någon prata om ångest på ett allt för romantiserande sätt så jag antar att våra definitioner skiljer sig vilket gör mig nyfiken.
Den här kommentaren skulle INTE vara ett svar till Tora, tryckte bort den men den återkom tydligen (skulle fråga henne om hon beskyllde filmerna öht men kom på att jag inte orkade undra).
Antar att den var riktad till mig då? Som sagt så tycker jag inte att Quetzala skriver så värst romantiserande. Detta är extremt romantiserande om ångest anser jag: http://blackascot.blogspot.com/
Du menar när det skrivs ’poetiskt’?
Dels det, men framförallt att det målas upp en bild som blir väldigt ”skön”, som det görs i black ascot. Jag tror att du fattar vad jag menar. Sedna kan man ju diskutera om det är ett problem eller inte.
Jag känner mig trött på diskussioner om att kvinnor måste ta ansvar som förebilder. Vem kräver nånsin samma sak från män? En enskild person anser jag inte ska behöva ta ansvar för hur andra människor hanterar det material man lägger upp på ex. sin blogg. Då omyndigförklarar man därmed alla dessa ”unga tjejer”, medan ett begrepp som ”unga killar” aldrig används på samma sätt eller används alls. Det är inte synd om unga tjejer och de behöver inte skyddas mer från verkligheten än någon annan grupp i samhället.