12 reaktioner till “Att vara feminist är ingen uppoffring.”
Jag säger ”feministen i mig” ibland. Och ibland ”treåringen i mig” eller ”mamman i mig” eller ”tanten i mig” – inte för att jag är natashja och sen har en feministisk sida som är svår att leva med. Jag är natashja OCH feminist i samma. Precis som massvis med andra roller som ibland kommer i konflikt.
men annars håller jag med det mesta. övertygelser är ju övertygelser. Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv. (svårt att förklara)
Jag vill ofta säga motsatsen. Kommer inte på någon lika klatschig formulering, men att det där jag ”vill” (som att städa eller raka benen, enkla exempel för sakens skull) inte riktigt känns som jag utan som något jag tror förväntas av mig. Det är ju snarare idealen som sätter sig som en liten tomte i huvudet på en.
Samtidigt refererar väl det sättet att prata till ett feministideal, eller om man så vill en norm, som också kan upplevas som snäv.
Jag känner att det finns uppoffringar jag gör för att jag har vissa feministiska ideal och idéer som jag inte bara vill ha rent hypotetiskt utan även vill leva efter, kanske för att vara ett gott exempel och inte bli del av en statistik som jag ser som könsnormativ och negativ. Saker jag kanske hade gjort om jag inte hade haft dessa ideal. Men de är ju självvalda i högsta grad och hade de kännts som att jag inte kunde leva med dem så hade jag väl fått tänka över om jag ville förändra mina krav på mig själv.
Mjo, men anledningen till att man gör dessa förändringar är väl ändå att man tror att man kommer mår bättre då? Kanske att det är jobbigt till en början, men ändå att det kommer tjäna en själv. Eller?
Tycker däremot man slits mellan vad man vet är rätt och vad man är hjärntvättad till att tycka. Typ: jag ogillar det faktum att kvinnors kläder är mindre bekväma än mäns, men kan inte låta bli att tycka att kvinnor ser finare ut i högklackat etc
precis! jag upplever samma sak. Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.
Jag rakar benen när jag känner för det, vilket är ganska sällan. Jag känner inget tvång till att göra det också tycker inte att det är fel när jag väl gör det. Känner mig såpass frigjord från könsroller i den frågan att jag kan avgöra själv. Det räcker.
Men jag tänker att jag med feminismen som medel vill komma ut ur detta tankemönster. Det är inte så att jag tvingar mig själv till vissa kläder/hygienrutiner etc utan att jag analyserar och sedan slutar med det jag förlorar lusten till
Jag säger ”feministen i mig” ibland. Och ibland ”treåringen i mig” eller ”mamman i mig” eller ”tanten i mig” – inte för att jag är natashja och sen har en feministisk sida som är svår att leva med. Jag är natashja OCH feminist i samma. Precis som massvis med andra roller som ibland kommer i konflikt.
men annars håller jag med det mesta. övertygelser är ju övertygelser. Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv. (svårt att förklara)
Jag vill ofta säga motsatsen. Kommer inte på någon lika klatschig formulering, men att det där jag ”vill” (som att städa eller raka benen, enkla exempel för sakens skull) inte riktigt känns som jag utan som något jag tror förväntas av mig. Det är ju snarare idealen som sätter sig som en liten tomte i huvudet på en.
Samtidigt refererar väl det sättet att prata till ett feministideal, eller om man så vill en norm, som också kan upplevas som snäv.
Jag känner att det finns uppoffringar jag gör för att jag har vissa feministiska ideal och idéer som jag inte bara vill ha rent hypotetiskt utan även vill leva efter, kanske för att vara ett gott exempel och inte bli del av en statistik som jag ser som könsnormativ och negativ. Saker jag kanske hade gjort om jag inte hade haft dessa ideal. Men de är ju självvalda i högsta grad och hade de kännts som att jag inte kunde leva med dem så hade jag väl fått tänka över om jag ville förändra mina krav på mig själv.
Mjo, men anledningen till att man gör dessa förändringar är väl ändå att man tror att man kommer mår bättre då? Kanske att det är jobbigt till en början, men ändå att det kommer tjäna en själv. Eller?
Tycker däremot man slits mellan vad man vet är rätt och vad man är hjärntvättad till att tycka. Typ: jag ogillar det faktum att kvinnors kläder är mindre bekväma än mäns, men kan inte låta bli att tycka att kvinnor ser finare ut i högklackat etc
precis! jag upplever samma sak. Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.
Jag rakar benen när jag känner för det, vilket är ganska sällan. Jag känner inget tvång till att göra det också tycker inte att det är fel när jag väl gör det. Känner mig såpass frigjord från könsroller i den frågan att jag kan avgöra själv. Det räcker.
Men jag tänker att jag med feminismen som medel vill komma ut ur detta tankemönster. Det är inte så att jag tvingar mig själv till vissa kläder/hygienrutiner etc utan att jag analyserar och sedan slutar med det jag förlorar lusten till
jag gör ofta saker som går emot min övertygelse, tycker inte jag är mindre feminist för det.
Typ vaddå?
Håller med, varför skulle det vara en uppoffring att välja något som funkar bättre för en själv än ”normen”?