Lady Dahmer kritiserade mig angående mitt inlägg om Ebba von Sydows uttalande. Hon menar att det inte handlar om att vara en god mor, utan om att vara en god förälder och att Ebba säkert inte menade att skuldbelägga utan att uppmana till reflektion.
Jag tror säkert inte att Ebba menade illa, men det är sällan så i vårat samhälle att strukturer upprätthålls av folk med mening. För det mesta upprätthålls de av människor som menar väl eller i alla fall inget illa men som helt enkelt inte tänker så långt som man kanske borde ibland.
I sak håller jag med, det är viktigt att vara en bra förälder och i det ingår att vara en god förebild. Det är något jag tycker att man ska sträva efter när man har barn. Jag tycker också att det är sorgligt med vuxna människor som dessutom har barn som ägnar stora delar av sitt liv åt att vara snygga genom att till exempel banta konstant eller operera sig. Det är tråkigt eftersom det inte bara drabbar dem själva utan även familjen om de är för fixerade.
Vad jag däremot tycker är trist är att man istället för att lägga fokus på kvinnan och hennes känslor och liv väljer att lägga fokus på hennes roll som mamma. Varför kan vi inte få söka oss bort från dessa ideal för vår egen skull? Varför måste vi täcka upp det idealet med ett annat ideal? Jag är övertygad om att en lycklig och självsäker förälder är en mycket bättre förälder än en som drivs av en press att passa in i ett ideal om den perfekta mamman.
Problemet är inte att man har en mamma som opererar sig, problemet är att vi överöses av budskapet att vi inte duger som vi är och att vi ständigt ska sträva efter att passa in i en mall. Oavsett om det är mallen med den perfekta kroppen eller mallen av den perfekta mamman.
Jag håller med dig. Målet är väl fysisk såväl som känslomässig och mental frihet att välja enligt sina egna preferenser? Man måste som person få känna att man är okej som man är. Jag råkar tycka att mina bröst blev finare efter graviditet och amning, sådan är min smak. Om jag ändrar mig om några år och lyfter eller förstorar brösten så kommer jag definitivt ha Ebbas och andras kommentarer i bakhuvudet och veta att därute, där finns det folk som tycker att jag är en dålig förebild för mitt barn. Jag tycker också illa om att stämpla kroppsmodifiering som dåligt per se; handlingen att operera sig för att ändra sitt utseende är inte mer moraliskt klandervärd än någon annan. Det är min kropp och jag bestämmer hur jag ska se ut och vilka åtgärder jag vidtar för att nå dit! Är det något man vill föra vidare till sina barn så är det väl det budskapet – att man helt själv har friheten och rätten att bestämma över sin egen kropp, helt efter eget huvud.
Jag är helt inne på ditt spår om att det är budskapen att vi inte duger som är det egentliga problemet och det problemet bidrar ju Ebba till.
Jag tror på att möta sig själv förutsättningslöst och göra det man vill göra, oavsett om det faller innanför eller utanför rådande normer och ideal. Sedan kan man ju alltid granska sina motiv och trosföreställningar om världen för att öka chanserna att fatta bra beslut.
Jag tycker inte att man ska sticka under stol med att det här med att folk opererar sig till den grad de gör faktiskt skapar vissa ideal. Om många opererar sig så blir ramarna för hur man kan se ut mycket snävare. Jag tycker absolut att man ska problematisera att kvinnor känner sig tvungna att operera sig efter graviditet, men inte på det sättet som Ebba gör.