På sista tiden har jag verkligen börjat ta mitt skrivande på mycket större allvar. Någonstans har jag väl börjat känna att det jag skriver påverkar människor. Folk blir berörda av mina texter och det gör mig så himla glad att det är så, för jag vill verkligen beröra och påverka.
Jag känner att jag vill komma vidare med skrivandet på något sätt. Jag vill helt enkelt jobba med det. Det känns så konstigt att skriva, för jag har alltid tänkt att det här med att jobba med skrivande är något som är få extremt talangfulla personer förunnade. Jag vågar inte riktigt lita på att jag kan, helt enkelt.
Men så får jag de där kommentarerna där folk skriver att de börjat tänka på nya sätt när de läst mina inlägg, eller att jag beskriver precis det som känner men inte kunnat sätta ord på själva. Och så läser jag mina egna texter i efterhand och jag tänker att det här är ju bra. Och så skriver jag om något jag är engagerad i och jag känner att ”fan, jag kan ju det här”. Jag kan ju formulera mig, jag kan ju förklara mig. Jag är kanske inte bäst på det, men jag kan det.
Och jag känner också att det är något jag verkligen älskar att göra. Jag älskar känslan av att få till det, jag älskar känslan av att nå ut, att veta att det finns någon som läser det jag skriver. Att någon tar det till sig. Och jag älskar också att det får mig att tänka annorlunda, att se saker och ting ur nya perspektiv, att stapla upp argumenten svart på vitt och se vad som fungerar och inte.
Men det är alltid svårt att våga satsa på något som är så otroligt osäkert, där konkurrensen är så hög och som ligger en så varmt om hjärtat.
Du beskriver precis hur jag känner. Jag vill också jobba med att skriva om det jag gör. Jag vill kunna nå ut, kunna påverka, få flera att tänka och få fram mina tankar och lyssna på andras. Jag älskar det 🙂
Om du inte tidigare övervägt journalistyrket tycker jag verkligen du borde göra det. Nu säger kanske detta mer om den genomsnittlige journaliststudenten än om din förmåga att uttrycka dig i skrift, men du skriver bättre än vad många av mina klasskamrater gjorde efter tre år på journalistutbildning. Just sayin’.
Klart jag har övervägt det, men det är ju så fruktansvärt osäkert.
Men blir det inte mer osäkert utan en utbildning? Alltså, man kan ju givetvis lyckas som journalist även om man saknar utbildning, men det är en klar fördel att ha det och det blir allt viktigare. Givetvis är konkurrensen hård och man kanske får jobba på Donken eller liknande en tid efter utbildningen; att tro att man ska lyckas pronto är bara naivt. Det är givetvis tråkigt att det är så tuff konkurrens och att journalistyrket bara är ett av många yrken där utbildade inte får plats, men dina chanser ökar i alla fall om du pluggar journalistik.
Varför inte ta chansen? Även om det inte skulle gå som du vill i slutänden lär det ju inte vara helt bortkastat. En nyttig erfarenhet, ett vidgat perspektiv, känslan av att ha pluggat något som verkligen intresserar dig, o.s.v.. Sen finns ju alltid andra utbildningar att gå om man känner att man vill ha något att falla tillbaka på. Personligen har jag faktiskt inget emot om jag måste plugga många år eller det där med att läsa många olika utbildningar, eftersom lärande är så himla kul för mig. Kan dock förstå om det tar emot för andra. Dessutom är det en ekonomisk fråga. Och om man verkligen vill satsa på ett yrke är det ju snopet att inte kunna lyckas inom det. Självklart.
Men jag tycker verkligen, ändå, att du ska satsa på det om du känner att du verkligen vill jobba med det här, och inte låta olika rädslor för hur det kanske blir eller inte blir stå i vägen. Nu kommer en klyscha, men: tror man ångrar att man inte gjorde det mer än man ångrar att man gjorde det.
*låter som en självkänsla-bok*