Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om hur det bara finns en kvinnokropp som representeras inom mode apropå h&m:s nya animerade ”skyltdockor” i sin webbutik. Helt i sin ordning, en helt vanlig argumentation kring det där med att idealet är så otroligt likriktat. Genast så dyker en sånhär kommentar upp:
Vi som är så smala naturligt känner oss också lite odugliga när bilder av kroppar som liknar våra ständigt blir påhoppade när de visas i reklam.
För det första så har Lady Dahmer inte kritiserat smala människor eller ens att det finns smala människor i reklam och så vidare. Hon har kritiserat att det bara finns smala människor representerade vilket alltid har varit hela problembeskrivningen. Visst finns det även en diskussion kring huruvida människor som är sjukligt smala ens ska få representeras på catwalken och så vidare, men då handlar det ju liksom om sjukdom och inte om naturligt smala kroppar. Om det fanns en reklambild med en väldigt smal tjej hade det varit en sak, men nu rör det sig om tusentals sådana bilder.
Sen kan jag faktiskt känna att smala som ska komma och klaga över att de är så otroligt utsatta för att detta ideal kritiseras är rätt fåniga. Ni lever alltså en en värld där ni i och med er kroppsform har ett otroligt privilegium. Era kroppar blir inte föremål för diskussioner kring fettskatter, kläderna som finns i affären passar er, ni behöver liksom inte känna: ”denna värld är inte för mig” så fort ni ska handla kläder.
Smala människor är priviligerade i det västerländska samhället. Det är era kroppar som ses som eftersträvansvärda, det är era kroppar alla kläder är gjorda för, det är era kroppar som finns representerade överallt; på reklampelare, i filmer, i tidningar och så vidare. Sen kommer ett gäng personer som kritiserar denna enorma likriktning, och vad händer då. Jo, vissa av er blir förbannade för att er kroppsform blir kritiserad. De känner sig ”kränkta” och ickeaccepterade. Jag tycker att det är löjligt, rent ut sagt, att klaga över en sådan sak. Då har man liksom inte insett att man hela livet har gått omkring med ett jävla privilegium, och när någon försöker jämna ut det hela lite så upplever man sig genast som diskriminerad.
Alltså ursäkta mig men ta er samman lite. Ta av er offerkoftan och försök fatta att ni är jävligt lyckligt lottade som inte behöver känna er exkluderade från en stor del av samhället på grund av era kroppar vareviga dag.
Jag ska ta av mig koftan! Jag bara hatar när folk säger att det känns som att jag ska gå sönder när de kramar mig, eller skämtar om att tvångsmata mig. Men det vore faktiskt roligt om människor såg lite olika ut på reklampelarna.
fast å andra sidan: det är inte kul att få höra pikar (även om de byggs på avundssjuka), få fråga om anorexia och få känslan av att folk tror att man bantar bara för man tackar nej till glass. jag förstår dig, men… just sayin’.
i det här fallet så handlar det inte om pikar mot ens egna kropp, det ska ingen behöva utstå. Det handlar om att kunna kritisera ett ideal, och att kunna se att det är en sorts kroppsform som är privilegierad i samhället.
jag tror inte fanny menar att man ska behöva utstå taskiga kommentarer om ens utseende bara för att man är smal.
Absolut inte. Menar inte heller att det är trevligt när folk går omkring och i allmänna ordalag säger att det är ”äckligt” med smala personer. Däremot när man kritiserar ett ideal så har jag svårt att se det som en kritik mot vissa specifika kroppsformer; det är en kritik mot idealiseringen av dem.
”kläderna som finns i affären passar er, ni behöver liksom inte känna: ”denna värld är inte för mig” så fort ni ska handla kläder.”
jag kunde inte köpa byxor under min uppväxt för att det inte fanns några som inte kasade. minns när jag var liten och hittade ett par på en semester på öland. använde dem veckor i sträck bara för jag var så lycklig att kunna ha ett par jeans.
”Då har man liksom inte insett att man hela livet har gått omkring med ett jävla privilegium, och när någon försöker jämna ut det hela lite så upplever man sig genast som diskriminerad.”
jag kände mig inte särskilt privilegad när jag beställde hem proteindrycker för att gå upp i vikt, hade en period när jag bestämde mig för att jag var tvungen att äta upp varenda smula på tallriken eller när jag började träna för att öka i vikt. inte heller tyckte jag det var jättekul att bli itjatad något onyttigt så fort det erbjuds bara för det ”syntes ju att jag behövde det” eller att läsa i tidningar om hur killar ville ha ”något att ta i” för de avskydde benrangel.
jag håller ABSOLUT med om att media och klädaffärer behöver vidga sin syn på vad som framställs, men att säga att vi är så lyckligt lottade att vi ska ta av oss vår offerkofta är DIN synvinkel på OSS. jag hade varit lyckligare om jag vägt några kilo mer under min uppväxt, och där tror jag många av de som skäller tillbaka håller med, annars skulle vi inte uttala oss som vi gör.
Jo, det ligger ju absolut något i det du skriver. Oavsett smalideal så ses ju spinkighet generellt som något negativt (utan att påstå att du är spinkig, har inte inspekterat dig kropp riktigt). Sedan tycker jag att kommenterar kring andras kroppar och matvanor är fel oavsett vem de riktas till, det är något man ska få ha ifred.
det är vi helt överens om! efter en sommar med någon slags ”HCHF-diet” har jag kommit upp i nära 19 i bmi så jag skulle inte klassa mig som jättespinkig längre. snarare smal.
Jag tycker du ska läsa det här inlägget om Thin privilege, som är skrivet av en tjej som, just som du, är smal men inser att personer som inte är smala har det jävligt jobbigt. Varje dag. Bla. tar hon upp sjukvård. Är du fet skyller ofta doktorerna precis allting på just det. Men om du bantar kanske du mår bättre. Jag var nere i butiken för en halvtimme sedan såg säkert en 5-6 tidningar med träningstips och diettips för det är ju så otroligt viktigt att vi alla ser likadana ut. Jag kan förstå att du personligen inte känner dig priviligerad i alla givna situationer och att det såklart är hemskt att behöva utstå personliga påhopp men påstår någon att smala människor inte är priviligerade i dagens samhälle då har hen verkligen inte tänkt efter djupare på saken.
Nu missade jag att länka inlägget men här är det:
http://kateharding.net/2009/01/29/guest-blogger-volcanista-on-thin-privilege/
Tack för tips!
frågor* (och då är jag inte sjuk och har aldrig varit, bara född med lågt bmi).
Nedvärderande kommentarer om tjejers vikt finns åt båda hållen. Man ska inte vara anorektiskt för då är man ”ful” och ”oattraktiv” detsamma om man har storlek 40 eller större. Storlekarna 34-38 verkar dock vara ”perfekt” och ”kvinnligt behagfullt”. Det finns ett dubbelt skuldbeläggande, man får inte vara vare sig för smal eller för stor. Däremot håller jag med om att nedvärderande kommentarer förekommer oftare mot de som är större än de som är smala. Fetma som problem fokuseras det mycket mer på än på anorexi och bulemi som problem.
Fast den uppmärksamhet som fetma får skiljer sig ju rätt mycket från den som anorexia eller bulimi får, och skiljer sig som fenomen. Fetma säger väldigt lite om vare sig matvanor, hälsa eller allmänt välmående, bara att man uppnår ett visst BMI. Anorexia och bulimi har tydliga diagnoskriterier kring hur man äter och hur man mår.
När det talas i medier om anorexia och bulimi så pratar man oftast om att hjälpa personer med dessa sjukdomar, när det talas om fetma så handlar det snarare om att bestraffa människor med fetma.
Sedan är väl hetsätningsstörning en rimligare jämförelse och det talas det nästan aldrig om, trots att det uppskattas vara den vanligaste ätstörningen.
Jag tycker också att det känns rätt fånigt när smala personer blir uppröra över att det smala idealet kritiseras och ifrågasätts. Däremot så tycker jag att de har all rätt att ta illa upp när de och deras kroppar i sig kritiseras och ifrågasätts.
Ja, absolut. Men det var ju inte det som var fallet här. Men det är klart att alla ska slippa kommentarer kring deras kroppar. Har också skitsvårt för folk som snackar om att det är äckligt med smalhet.
Jag tycker det handlar om att kvinnokroppen ständigt blir kritiserad, åt båda håll såklart. Jag har heller inget emot smala kvinnokroppar, ju fler olika desto bättre men jag tror att väldigt få mkt smala får ”jävla spinkis/speta/whatever” kastade mot sig av främmande personer på stan. Jag fick höra ”jävla tjockis” med mera när jag inte ens var särskilt stor, det tycker jag tyder på ett väldigt tydligt stigma av feta och fetma.
Det sjuka smalidealen måste diskuteras för de förstör så många kvinnors liv. Både de som utvecklar anorexia pga av press och ångest och de som är kurviga och känner sig ”utanför”.
den eviga debatten måste fortsätta till vi kan se förändring. Det är det enda vi kan göra. Och det är viktigt. Det är löjligt att som smal sätta sig emot själva debatten. Men är det verkligen det folk gör?
Jag tror att man har ett behov av att berätta att bara för att man råkar vara smal så betyder inte det att det är helt okej att få en massa kommentarer om ens smala kropp. Positivt eller negativt. Det verkar finnas en allmän uppfattning om att man får inte säga till någon att man tycker att någon är för tjock. Men visst får man komentera om man tycker att någon är för smal, eller väldigt smal. Det är tydligen helt okej. För det är inte en förolämpning. Men visst kan det vara det!
Har ett bra exempel. Jag är smal. Lyckligt lottad och allt det där. Japp. Har inte svårt att köpa jeans och visst är jag glad för det. Väldigt faktiskt. Det ska jag inte hymla med.
Iaf. Har en kompis som plötsligt utbrast. ”Men gud! Jag har aldrig tänkt på hur smala dina armar är! Beniga fingrar och man ser benen vid handleden och armbågarna! Vad obehagligt!”
Blev jag glad? Näe.
Har inte kunnat sluta granska vart man ser att jag är lite benig ut sen dess. Sånt fastnar. Shit vad man ser mina nyckelbe! Tycker andra att det är äckligt? är jag äcklig? Ska nog klä på mig lite mera.
Fantastiskt klarsynt text om något som provocerat mig i tio år. Få gillar att bli kritiserad då bekräftelse är mycket roligare. Men det är tvivelsutan en HELT annan upplevelse att få vara det där lyckade undantaget och ändå ömsom förvånas över att man ska bli tvingad att lyssna på kritik som man vet att endast delas ut då ens självförtroende antas vara på topp och som känns helt ofarlig för avsändaren just för att du är så duktig på att leva upp till normer och ideal. Det liknar till sin struktur mest de gliringar som man ibland kan höra mot män om att det inte är snyggt med för mycket muskler. Lite som skoleleven som överpresterar så pass mycket att den nog tål att höra lite invändningar. All världens tidningsomslag och arenor är idag öppna för de smala och magra, kritiken ni kan få är oftast inte ens på riktigt och även i de enstaka fall när den är det så kan alla liksom inte älska en (eller ens utseende) jämt…
”och ändå ömsom förvånas över att man ska bli tvingad att lyssna till kritik som man vet att endast delas ut då ens självförtroende antas vara på topp och som känns helt ofarlig för avsändaren just för att du är så duktig på att leva upp till de normer och ideal.”
Vilken kritik menar du nu?
Menar du kritiken ”Du är så himla smal. Det är fult” eller kritiken ”Det finns ett smalideal och smala är privilegierade och vi gillar inte det.” eller
”När du blandar ihop din subjektiva upplevelse med att vara smal har du missuppfattat att det var idealet jag klagade på, inte din uppelvelse”. ?
”kritiken ni kan få är oftast inte ens på riktigt och även i de enstaka fall när den är det så kan alla liksom inte älska en (eller ens utseende) jämt…”
Med tanke på att du sedan skriver sådär är det ju som om att du menar att smala ska acceptera att bli hånade typ? Att kritiken inte är på riktigt? Att man ska ta det för att ”alla kan inte älska ens utseende jämt”?
Jag tror inte Fanny menade att någon ska behöva ta kritik för sin kropp. Jag tror att det var idealet som det pratades om, och att det är viktigt att se att samhället ger fördel åt en snäv kroppsform. Men utan att minimera någons upplevelser och utan att nån ska behöva ta kroppslig kritik bara för att idealet är så…
Lr?
Vadå att det inte är på riktigt? Det var väldigt mycket på riktigt när de som mobbade mig under grundskoletiden dagligen talade om för mig hur ÄCKLIGT SMAL jag var. Det var väldigt mycket på riktigt när vuxna påpekade att jag såg ut att kunna gå av på mitten, att jag var ett benrangel och att jag måste äta upp mig. Det var väldigt mycket på riktigt när min mamma tvingade mitt femåriga jag att väga mig varje vecka för att se att jag gått upp i vikt.
På samma sätt är det väldigt mycket på riktigt för alla de som dagligen får höra att de är för smala, att de är benrangel och att de inte ser ut som riktiga män eller kvinnor. Att det måste finnas nåt att ta i, och att de här personerna saknar det. Det är väldigt mycket på riktigt för de som inte får höra på kritik mot idealet, utan faktiska påhopp mot sin kropp. I LD:s inlägg fanns inga påhopp på smala människor utan bara kritik mot det ensidiga idealet, men det betyder inte att smala står helt fria från påhopp i andra sammanhang. Det betyder heller inte att det inte är på riktigt. Jag anser att du är väldigt arrogant när du skriver så, och saknar empati. För det är faktiskt precis lika mycket på riktigt för de som får höra olika okvädesord om sin smala kropp, som för de som får höra okvädesord för sin tjocka kropp.
Först: Jag håller med dig om att alla sorters kvinnokroppar borde representeras på reklampelare. Eller ja, jag tycker inte att sjukligt smala (och inte då heller sjukligt feta) människor är den bästa representationen.
Men att säga att smala människor inte ska känna sig påhoppade när folk kritiserar dem är inte heller rätt. När jag gick i högstadiet, och även senare, fick jag höra att jag var så spinkig och att jag borde äta mer ganska ofta. Jag var aldrig sjukligt smal och jag åt som en häst, men gång på gång fick jag höra att jag ändå inte dög som jag var. Jag försökte aktivt gå upp i vikt under en period i gymnasiet utan att lyckas speciellt bra. Jag ifrågasatte aldrig att dessa kommentarer, för visst var det egentligen en komplimang (förklädd till någonting som lät negativt)?
Sen några år har jag väl lagt på mig de där extra kilona, snarare av misstag, än av att jag aktivt försökte göra det. Jag var nöjd med min kropp innan jag gick upp de här kilona, och jag är nöjd med den nu. Det spelar ingen roll hur jag ser ut, jag kommer ändå mötas med kritik hur jag ser ut eftersom kvinnokroppen alltid kritiseras.
Exempel: Min farmor, som brukade kommentera hur smal jag var, och försökte stoppa i mig mer och mer mat varje gång jag var där, hade ganska motsatt inställning senast jag var där. Nu skulle jag istället vara försiktig med var jag åt, för visst märkte hon de där extra kilona, och om jag gick upp mer skulle det ju inte vara bra.
Frågan är då, ska jag sträva efter att vara så som samhället vill ha mig, eller bara låta mig själv vara som jag är? Vilket som kommer kritik oavsett om man är smal eller tjock, och det påverkar en negativt. Målet borde vara att inte kritisera en människa för hur hen ser ut, och låta alla former, färger och åldrar representeras på reklampelarna.
Som sagt; kommenterar riktade mot ens utseende är aldrig okej. Det har jag inte heller skrivit. Däremot lackar jag på smala som känner sig påhoppade när smalidealet kritiseras, de tär liksom inte deras specifika kroppar som kritiseras utan ett ideal, det måste man förstå. På samma sätt som jag inte känner mig påhoppad som vit när vita människors privilegium ifrågasätts.
Bra, då står vi på samma sida av myntet! 🙂
Jag håller helt med. Jag är smal och därför privilegierad, men tar inte kritik av det smala idealet personligt. Idealet är liksom ouppnåeligt och kritiken mot det är ju inte riktat mot specifika individers kroppar. Att vara smal i samhället såsom det ser ut idag medför en hel del fördelar. Fördelar som jag anser att en har ett ansvar att vara medveten om och förhålla ödmjukt inför.
Jag tror allt beror på hur diskussionen förs. Att kritisera smalnormen i samhället, precis som LD gjorde, är jättebra och mycket viktigt. Tyvärr finns det dock många som inte riktigt tänker efter och därför börjar klanka ner på smala istället. Därför är det viktigt att tänka efter vad som egentligen är målet. Men självklart måste inte allas perspektiv tas med exakt varje gång.
Har kommit på en sak. Citerar från mitt inlägg (http://visselpaj.se/?p=6926) som handlade om just detta:
”Jag tror det är ruskigt nyttigt att försöka se saker utifrån olika perspektiv. Och jag kan dra nytta av mina erfarenheter som smal-privilegierad när det handlar om jämställdhet. Kanske är mina känslor, när jag läser arga artiklar om skönhetsideal, jämförbara med hur många män känner sig när de läser feministiska alster? Jag vet inte om liknelsen är helt hundra, men det är en intressant tanke.”
Ja! Jag brukar också tänka på ”argra-vita-män”-grejen. Många smalisar reagerar på ett väldigt liknande sätt.
Borde inte mer kritik mot bristen på korta tjejer och asiater vara ett större problem eftersom det är parametrar för dem som är helt omöjliga att påverka? Inte för att inte olika kroppsformer inte är ett problem, men det debatteras i alla fall rätt livligt och är oftast i alla fall lite påverkningsbart. Just sayin – känns som en faktor som aldrig nämns.
Fast det är ju inte ett stigma att vara en kort tjej. Det betyder inte att alla korta tjejer har bra erfarenheter men det är ingen fråga om att man blir hånad eller hela tiden diskriminerad. Att vara asiat och kvinna tycker jag faller lite under andra kategorier i detta sammanhanget och som hela tiden sagt, det ena utesluter ju inte det andra.
Nä, stigmat är ju säkert mindre. Dock är ju korta tjejer diskriminerade gentemot långa tjejer generellt när det gäller lönesättning, så de blir ju dubbelt diskriminerade både på längd och kön om man nu skall prata just om diskriminering.
Fast jag var inne på just att de inte representeras på catwalken eller på modellbilder. Korta tjejer och asiater är extrem underrepresenterade där. Sedan har det möjligtvis inte samma stigma i ”vanliga” världen. Det du skriver om att det ena utesluter det andra var från min sida just att påpeka att det är väldigt få om någon som höjer den frågan. Fast å andra sidan är jag varken kort tjej eller asiatisk tjej så jag kanske inte skall ta på mig offerkoftan eller vad det hette för deras skull eftersom de kanske inte känner sig uteslutna 🙂 Var mest mitt perspektiv från att kolla på en massa reklam med smala vita långa tjejer med konstiga poser.
Jag menar som sagt inte att de inte är diskriminerade (lönesättning har jag ingen aning om) men tjock kan man ju vara även om man är kort eller asiat, jag anser att det problemet är mer utbrett. Och jag har aldrig hört någon skrika ”jävla kortis” till någon främmande på stan som jag blivit (jävla fetto då) även fast jag inte alls var tjock, det är ganska anmärkningsvärt. Jag har inte haft ont av det men jag blir rätt förbannad. Och det är lite så att man får ta upp frågan själv (som kort tex), jag har sällan hört nån tala om det problemet men jag tycker definitivt man ska ta upp det.
Folk har ju en bild av att fetma är något som har att göra med karaktär, samma uppfattning finns inte om korta. Det finns diskriminering i båda fallen, men jag skulle säga att diskrimineringen av feta är mer uttalad och att den även berättigas.
Jag har aldrig varit varken tjock tjej, kort tjej eller asiatiskt tjej så jag har inte en aning om vad man utsätts för.
Män med fetma vet man utsätts för lönediskriminering och jobbintervjudiskriminering i Sverige, det är inte helt omöjligt att tänka sig att det är det samma för feta tjejer.
Dock tycker jag det är ännu värre att just korta människor eller folk av en annan etnicitet utsätts för det. Vilket är ett faktum – män av samma längd som snittkvinnan tjänar 11% mindre än en svensk medellön, jag har inga siffror på svarta personer t.ex. men det är garanterat mindre än för vita personer. Du får ursäkta – men jag tycker att det är fler än bara korta personer eller svarta personer som skall lyfta det här. Jag tror folk generellt är omedvetna om detta.
De flesta människor kan vara normalviktiga. Normalviktig när man pratar om lönediskriminering är alltså inte ”modellnormalvikt” utan BMI 20-25. Det hade ju t.o.m. underlättat för dem som har problem med t.ex. sköldkörteln att de som kunde vara normalviktiga var det eftersom det hade öppnat upp för det reella problemet med diskriminering mot permanent feta personer. Svarta personer däremot kan inte göra ett skit åt sin hudfärg, lika lite som korta personer kan göra något åt sin längd.
Med det sagt, så kanske jag debatterar om er på ett helt annat spår. Eftersom jag varken kan sätta mig in i att vara just kvinna eller fet kvinna så förstår jag väldigt lite om pressen av att alla modemagasin utsätter en för ”smalhets”. Ursäkta om det är så. När det gäller glåpord så har du helt rätt i att det finns en ganska stor samsyn när man fäller dem mot svarta att det är rasism och att de antagligen inte sker direkt ofta mot korta (kortväxta däremot lär få höra det nedsättande ordet dvärg ofta, men det är nog för att folk inte förstår bättre). Feta får säkert höra glåpord hela tiden utan att folk generellt bryr sig om att försvara den som attackeras.
Även om det inte är ett stigma så handlar det ju om vem som har rätt att känna sig vacker.
Det talas väldigt lite om etnicitet i förhållande till hur likriktat det är. Längd tycker jag dock tas upp ganska ofta.
Det jag tror att folk reagerar på i Lady Dahmers text är hennes användande av orden ”normal” och ”underviktig”. Underviktig har inte en positiv innebörd. Jag t.ex. skulle verkligen inte vilja bli kallad för underviktig, oavsett jag faktiskt var det eller bara var ”vanligt smal”. Att sedan betrakta alla smala modeller som underviktiga är ganska trångsynt.
Jag tycker faktiskt inte ens att modellkroppen på H&M’s hemsida ser underviktig ut- smal, absolut, och helt klart på nedre delen av BMI-skalan för vad som är normalt… men inte underviktig. Det är så jag personligen tolkar kroppen. Ingen av oss kan dock veta om kroppen verkligen är underviktig. Därför framstår det som väldigt onödigt att ens använda begreppet.
Vad ordet ”normal” beträffar är det många som ser det som ett positivt ord. När någon då använder det om kroppstyper är det lätt för folk att känna sig uteslutna på ett väldigt negativt sätt, eftersom de gör tolkningen att allt som inte är normalt, är ju onormalt = dåligt. Folk i allmänhet har den synen på orden ”normalt” och ”onormalt”. Jag delar inte synen och reagerar inte så hårt på om man använder dessa ord, men jag kan förstå att folk gör det.
Om de som reagerar dessutom är smala själva och har fått utstå en del skit för det, blir det ännu mer begripligt. Givetvis var det inte smala personer som Lady Dahmer kritiserade i inlägget och jag håller med henne om att idealet bör breddas, men de som tog illa upp har förmodligen fått utstå nedsättande kommentarer om sina kroppar så många gånger att de till sist tar också kritiken mot det smala idealet som kritik mot dem, eller i alla fall som kritik mot alla smala kroppar i sig. Här kan jag också förstå dem, för även om jag inte reagerar likadant själv HAR jag kunnat reagera så, just p.g.a att det verkar vara okej att säga vad fan som helst om smala. Att vi är bengetter, att vi ser ut som skelett, att vi borde äta mer, att vi är äckliga, att vi aldrig kommer att få pojkvänner eftersom killar minsann vill ha något att ta i, att vi inte ser ut som kvinnor och att vi kommer att gå av på mitten snart. Även jag har fått utstå mängder med sådana kommentarer och de är en stor orsak till att jag senare utvecklade ätstörningar.
Jag håller för övrigt med om vad några skrivit: det största problemet är att kvinnokroppen alltid granskas och kritiseras så öppet. Även om medias och modes ideal, och i viss mån även privatpersoners, är smalt smalt smalt, så kommer folk som är smala i regel också att kritiseras. Det är så världen tycks funka. Man ska vara så otroligt lagom, annars anses man inte duga, och kvinnor är alltid föremål för omvärldens granskande och kritiserande blickar samt ord. Jag känner mig heller inte särskilt privilegierad som smal, varken nu eller när jag vägde 15, 20 kilo mindre. Kläder som inte passar, tjejtidningar som talar om för en att killar vill ha något att ta i, lärare och föräldrar och andra vuxna som tjatar på en om att man måste äta för att man är för smal, folk som viskar om anorexia och främlingar som pekar och säger ”Usch!” Näe, kan inte alls känna igen mig i det. Jag antar att det där med att som smal vara privilegierad bara gäller om man har ett BMI på den övre delen av normalskalan, men inte när man hamnar på den nedre delen och knatar runt med markerade nyckelben, höftben och undre revben.
Jag tror att anledningen till att vissa tror att det är ”okej” att kritisera smala kroppar är just, för att det är normen i den mediavärld vi utsätts för varje dag. Att folk på något vis känner att ”det inte är så farligt” att kritisera smala eftersom rent allmänt anses smalt vara vackert. Om någon T.ex. utropar ”Men Gud vad smal du är!”. Det kan ses som ett negativt påhopp av den som är smal, men det kan också vara en kommentar som var menad som en komplimang ”vad smal du är = vad fin du är”. Medans ”Men Gud vad tjock du är” alltid är negativt. Det är ingen som kallar någon tjock i syfte att det ska vara en komplimang, att vara tjock är alltid något negativt.
Nu blev det lite flummigt men jag hoppas att du förstår hur jag tänker 🙂
Jag förstår precis hur du menar. Jag tror också att folk utgår från att smala i regel inte är det naturligt utan har bantat sig dit och att man vill peppa dem att äta mer, typ.
Jag förstår absolut hur du tänker och personligen tycker jag varken att ”vad smal du är” eller ”vad tjock du är” behöver ha något speciellt värde. Däremot är det nog vanligare att folk använder ”vad tjock du är” som förolämpning, än det motsatta. Dock vill jag påpeka att det är stor skillnad på att utropa: ”Vad smal du blivit/är!” och att säga till någon att den ser ut som ett jävla benrangel. Det sista är grovt och rätt uppenbart en förolämpning, och det var vad jag åsyftade i min kommentar.
Men alltså jag förstår inte. VARFÖR måste smala människor säga att de också har det svårt ibland VARJE GÅNG smal-normen kritiseras? Att ett annat perspektiv lyfts fram betyder inte att det är fel på dig! Att ett par feministiska bloggar pratar ideal gör dig inte plötsligt marginaliserad. Galenskaper. Kan inte alla som blir instinktivt upprörda när en struktur eller grupp de själva ingår i kritiseras bara ta ett djupt andetag och fundera över vad det är som skapar dessa otrevliga känslor. Är det maktfallet? Håll då tyst och försök förstå kritiken. Är det att texten är dålig, utpekande, stigmatiserande, elak? Säg ifrån. Fannys text är inget av de sistnämnda. Möjligtvis hård i tonen, men det kan vi som privilegierad grupp kanske leva med…
Jag har inte läst igenom alla kommentarer så kan ha missat någonting väsentligt, men så som jag har förstått det handlar det om att det är löjligt att reagera gentemot kritik gällande kroppsformen, inte om att tolerera personliga påhopp.
Dock..
Finner de mycket märkligt att det skulle vara löjligt att känna sig kränkt av att kritik gentemot ens kroppsform är accepterad i samhället. Jag har hela mitt liv fått höra att jag ser ut som en anorektiker, ett benrangel, att jag är mager &.s.v. Det sårar extra för att det är en mobbing där omgivningen ALDRIG säger ifrån. Detta har satt stora spår i mig, & då det kommer till en stor del av ’kritiken’ gentemot smalidealet brukas samma ord som jag har fått höra; modellerna är magra, benrangel, alltid anorektiker.. Tonen är så hård & anklagande, & om någon använder sådant språk om en kropp som liknar min så är det ju detsamma som om jag får höra det om mig.
En stor skillnad dock då det påepkas att idealet är ensidigt. Jag tycker bara att det är positivt att kritisera enformiga ideal, men att gå till angrepp mot ett specifikt ideal är att gå till angrepp på dom som uppfyller det. Så ser jag det.
Jag tycker att det är rimligt att kritisera inte bara likriktningen utan även det specifika ideal som råder, för att peka på nackdelarna med likriktningen. Dock att jag hade gjort precis samma sak och t.ex. fetma var det rådande idealet, då hade jag pekat på hälsonackdelarna med det.
Att vara smal har väl dock inga specifika hälsonackdelar, vilket dock märkbar undervikt har? Jag har aldrig haft en osund undervikt utan legat mellan strax under normalviktsspannet & en bit ovan gränsen till undervikt generellt sett (bortsett från en medicinperiod då jag låg på generell men ej individuell ’supernormal’ vikt). Liknande kroppar, ofta bara smala & inte magra, möter anorexikritiken vilket är förjävligt. Där i ligger problemet för mig, att grav undervikt problematiseras inser jag är ’acceptabelt’ även om det många gånger behövs insikt i att det inte alltid är så jättevalfritt. Men att vanliga smala kroppar får skit är fucked.