Folk som köper ”saker” är för mig obegripligt. Små pryttlar, fina ting och så vidare. Jag förstår om man har ett hem att inreda, men det finns personer i min ålder som mycket väl skulle kunna gå till t.ex. Åhlens och köpa en porslinskatt eller ett gulligt saltkar eller vad man nu kan tänkas vilja ha, helt på impuls. Varför detta tvångsmässiga konsumtionsbehov?
Det är detta jag tänker på när jag kritiserar konsumtionssamhället. Alla dessa ting som folk släpar med sig från otaliga shoppingrundor och som sedan bara ligger i något hörn och skräpar. Vissa människor har hela rum dedikerade till sina ting där inget annat får rum. Vissa har inte ens plats i sitt hus utan hur en förvaringslokal för att på lång sikt ha någonstans att ha sina saker.
Kunde vi inte vara utan allt detta?
Delvis kan jag förstå det, eftersom det där med att shoppa (vad än det är man köper) kan fylla ett tomrum och ge lite glädje i vardagen, samtidigt som man kan ha ett faktiskt intresse för prylar. Att omge sig med estetiskt tilltalande grejer är ju i sig inte märkligt alls. Har man dessutom problem med impulser är det ju ännu mindre märkligt. Däremot är det ganska sorgligt att vi lever i ett samhälle där konsumtionen är så förbannat överdriven, och där man fyller tomrum och försöker skapa lycka genom att handla. Trust me, jag faller själv in i det ibland- är jag ledsen finns det få saker, förutom tröstkäk (vilket inte heller är bra) som får mig på så bra humör som en ny klänning. Så visst förstår jag de som köper prylar på impuls.
Men jag undrar faktiskt hur fan står man ut med alla dessa ”saker” omkring sig? Nu kanske jag inte förstår mig på det eftersom jag är ett fan av ordning och ogillar att samla på mig sådant jag inte har användning för eller inte tycker är absolut skitfint… mina ”saker” består av typ fem mjukisdjur, en fotoram, en modellbil, en snöglob och några ljus. Och det mesta är sådant jag haft länge. Köper inte nytt hela tiden. Så jag kanske inte är rätt person att uttala mig om det, men lik förbaskat fattar jag inte hur man står ut i ett hem med hundratals småsaker som man köpt på ren impuls (på samma sätt som någon kanske inte skulle fatta hur fan jag kan stå ut med att öppna en garderob som det knappt går att ”bläddra” i p.g.a. trängseln).
En annan grej jag undrar över är om dessa människor någonsin har dåligt samvete över sin konsumtion eller om de någonsin ser den som problematisk. Själv får jag dåligt samvete varenda gång jag köper en klänning, då jag egentligen inte BEHÖVER den. Jag bara vill ha den. Det är iofs inget fel med att vilja ha och ibland tillgodose det behovet (jag tycker inte att vi måste problematisera exakt all konsumtion) men när man oftare tillgodoser behovet än man bortser från det och talar om för sig själv att man inte kan få allt man vill ha, ser jag det som problematiskt.
Jag har liksom bortåt 70, 80 klänningar. Det är ju ganska absurt egentligen. Det spelar ingen roll hur mycket jag ser mode som konst och hur bra jag än mår av vackra kläder och ting, för det är extremt mycket. Jag fattar ju själv att jag är onormal i det avseendet; även om vi lever i ett samhälle där konsumtion is the shit känner jag få som äger mer än 10 klänningar och de bloggar jag stöter på som ”skryter” om sin klänningssamling har typ 20 st. Klart jag får dåligt samvete och känner mig onormal. Och jag undrar om de andra som överkonsumerar känner likadant. Vad gäller Mogi verkar hon ju inte känna så i alla fall… och prylmänniskorna jag pratat med har mest sagt: ”Men ett hem ska vara ombonat” utan att problematisera sin överkonsumtion. Alltså ja, det är fint med ombonade hem, men vafan… när man inte ens kan ta sig fram över golvet utan att snubbla på dessa ”prylar” har det ju gått för långt.
Annars har jag upplevt det som att de som köper mycket kläder rent generellt är de som känner mer av det dåliga samvetet och faktiskt lyckas problematisera sin konsumtion, medan de som köper prylar är lite sämre på det. Är nyfiken på om det är en upplevelse du och andra delar?
(Grattis till en kommentar som är mer än dubbelt så lång som ditt inlägg. Haha.)
Status kanske? ”Jag har råd att ha så här många saker, jag har råd (är fri) att köpa saker när jag vill”
Något undertryckt behov av att känna frihet/valfrihet?
De som samlar kanske söker efter något att engagera sig i, något som gör dem lite speciella så att de utmärker sig. Ett engagemang, ett mål att uppnå, se hur långt man kan komma.
Eller en quick fix till välbefinnande.
En del äldre och/eller före detta fattiga, sparar och samlar så till den milda grad att det går överstyr, men det har sitt ursprung (tror jag) i att de behövt vara extremt sparsamma tidigare i livet. Som ett inlärt beteende, svårt att släppa.
Bara mina funderingar. Självklart skulle vi klara oss utan prylarna, men vad skulle vi då lägga energin/planeringen/behovet på istället?
Allt vi gör är ju ett uttryck för ett visst behov.
Ströva i naturen, läsa en bok, umgås med våra vänner, planera roliga tillställningar i sällskap av vännerna, måla en tavla… möjligheterna är oändliga för att känna välbefinnande och tillfredsställa sitt behov av estetik och planering.
Absolut, jag menade inte att jag undrade vad vi skulle göra istället. Det var mer en retorisk fråga. Vissa av dessa som har ”samlar-mentalitet” kanske skulle hitta andra, mer negativa saker att bli beroende av?
Finns massor med vägar för att nå tillfredsställelse, och många av dem är mycket värre än att konsumera mycket.
(jag är dock helt emot överkonsumtion, men kan ändå förstå varför människor väljer att konsumera mycket)
Jag kan också förstå det, lika väl som jag förstår att folk missbrukar heroin.
Okay, du säger att du förstår. 🙂 Då måste jag missuppfattat din frågeställning i ditt blogginlägg, som jag tyckte var intressant att fundera över. Du frågar varför, och säger att det är obegripligt. Mina funderingar var bara ett försök till svar.
Och även de exemplen du ger uppmuntrar ju till konsumtion, för att måla en tavla måste du handla grejer först. För att läsa en bok måste du köpa/låna en, för att göra en rolig tillställning kan det vara så att du måste inhandla saker/mat till gästerna.
För att gå i naturen behöver man kanske kläder/skor som passar osv… Det är ju inte lätt att göra något utan att spendera pengar och konsumera?
Fast då är det ju inte konsumtionen i sig som är målet? Det är ju det som hela kritiken mot konsumtionssamhället bottnar i, inte att vi ibland köper saker utan när konsumtion blir ett självändamål.
Nej, men det är ju inte det min kritik går ut på heller- det är väl inte vad särskilt många människors kritik går ut på ens en gång? Men om jag ska tala för mig själv: jag menar inte att man aldrig någonsin ska konsumera, utan att det är trist när det är själva konsumtionen som är målet och det dessutom är en överkonsumtion vi talar om. Precis som Fanny skriver: konsumtion som självändamål är det problematiska.
Sen kan jag tillägga att för att ströva i naturen har man oftast redan det som behövs. Man behöver inte köpa ett par nya skor bara för det, på samma sätt som man kanske redan har vad som behövs för att måla eller umgås med sina vänner och hålla en rolig fest. Även om man sedan skulle köpa en del nytt inför festen, t.ex. dekorationer i form av ljus och något gott tilltugg, är det fortfarande inte konsumtion som självförverkligande som är målet. För många som handlar kläder och prylar på impuls är det det.
Ja, men det finns alltid andra vägar för att nå tillfredsställelse.
jag hatar att ha en massa meningslösa småprylar överallt. ju färre saker jag äger, desto bättre mår jag.