Starka kvinnor.

Se på henne. Den starka kvinnan. Hon som föser tvillingvagnen framför sig till förskoleverksamheten innan hon går med raska steg till jobbet. Hon som går en timme till och från jobbet varje dag för att kunna köpa nyttigare mat till sin barn för tunnelbanekortspengarna och säger att ”det är ju ändå så bra motion”, för tid till annan får hon ju inte. Hon som varje dag går upp till sin osäkra anställning sammanbitet trots förkylningar, infektioner och ledvärk och som aldrig någonsin klagar.

Att vara stark är att reda sig själv. Att aldrig klaga utan att göra det som man vet att man behöver. Att aldrig skylla sin livssituation på någon annan utan sammanbitet göra allt det där som man vet i hela sin kropp att man måste. Dag ut och dag.

”Du är så stark och tålig och du har det så hemskt så hemskt men du klagar aldrig”, säger människor i välmening till sen starka kvinnan och hon tackar och tar emot och fortsätter släpa sig upp ur sängen varje morgon trots värkande leder och ögonen ihopklistrade av tröttheten. Trots detta ringer hon tusen samtal  till tusen jobbiga presumtiva kunder eller skrubbar tusen golvplattor eller serverar överkokt potatis till tusen sjuka pensionärer.  Ett helgonskimmer sänker sig över den starka kvinnan. Hon visar att det är möjligt att lida utan att kräva förändring, att dem som gör det kräver något mer än vad som egentligen är nödvändigt. För hon klarar sig ju och hon klagar inte, hon är ju så stark. Klagan är bara ett uttryck för ens egen svaghet.

En livssituation genomgår en metamorfos och blir magiskt till en karaktärsegenskap. Att lida är något beundransvärt, men bara om du sväljer det. Om du ger uttryck för missnöje och revoltlusta är du svag, oförmögen att acceptera det samhällsordningen som kanske eventuellt är instiftad av gud har gett dig.

Den starka kvinnan är vår tids Jesus. Vi offrar henne på korset för att hon ska dö för våra synder och när någon klagar så pekar vi på henne och säger: ”sedär, inte klagar hon, det är för att hon står över oss, är så mycket starkare och ädlare än vad vi någonsin kommer att bli”. Så stark och ädel blir man bara genom att år ut och år in svälja sitt lidande.

”Hur gör hon för att orka” kanske någon undrar. Men det handlar inte om att orka utan om att inte ha något val. Ty finns det ingen annan möjlighet så orkar man, man orkar tills kroppen säger ifrån och faller ihop. Man orkar för att man är så illa tvungen, för att man inte ens har tid att stanna upp och reflektera kring om man orkar eller inte. Om du flyr från döden så orkar du ständigt lite till, om livet är i fara orkar du lyfta så mycket mer, springa så mycket längre och så mycket snabbare.

Alla beundrar den starka kvinnan för det är hon som villigt offrar sig, villigt bär upp alla vi andra normalsvaga människor på sin krumma rygg. Klarar av att bära, släpa och fösa allt det där som vi aldrig skulle orka, ty våra ryggar är för svaga av hukandet över ipads och huden på våra händer är för tunn, våra naglar är för långa och våra scheman för pressade av frisörbesök och och träningstider. Vi är tacksamma att vi har den starka kvinnan som är skapad för att bära detta ok istället för oss.

Och om hon klagar så falnar helgonglorian och den starka kvinnan förvandlas från Jesus till att vara ett fattigt misslyckat offer. Hon borde ta av sig offerkoftan och skärpa sig, ty det finns så många starka kvinnor därute som gör det hon gör varje dag, om inte värre, och inte klagar dem, minsann. Därför ska inte hon heller göra det.

Detta är ett försök att skriva lite annorlunda från min sida. Berätta gärna vad ni tycker!