Att lyfta fram den andra sidan.

En invändning som inte är helt ovanlig närman talar om klasskamp är att man faktiskt kan ha det jobbigt fast man är överklass, liksom man kan ha det jobbigt fast man är man. Ja, det stämmer såklart eftersom man för det första generellt tillhör fler samhällsgrupper än en, för det andra även har diverse individuella bekymmer. Detta är självklarheter och ingenting som jag varken själv sagt emot eller hört någon annan säga emot.

Däremot är det extremt ointressant att, när man till exempel talar om klass, behöva ägna ett jävla stycke åt att upprepa detta att det minsann kan vara synd om överklasspersoner också. Det är ju uppenbart att man, när man gör en indelning i grupper, talar om dessa grupper generellt och hur de förhåller sig till andra grupper, inte om varje specifik individ. Vissa tycker kanske att detta är t förenkla verkligheter och det är det förvisso, men ibland är en förenkling nödvändigt för att kunna belysa vissa saker. Om man alltid ska ta upp den ”andra sidan” som alltså i det här fallet är att överklassen också lider så kommer vi aldrig att kunna belysa skillnaderna.

Det är inte min sak att avgöra vilka individer som är värda att tycka synd om. Alla personer genomgår saker som är jobbiga och jag tänker inte försöka frånta någon det på grund av deras klasstillhörighet, etnicitet eller kön. Däremot tycker jag inte synd om heterosexuella för att de inte har något eget pride, inte om företagsledare för att de inte har någon anställningstrygghetskritisk teater att gå till, inte om män för att de inte har lika många böcker som ifrågasätter mansförtryck att läsa.

Anledningen till att vissa protestyttringar saknar motsvarighet för vissa intressen är inte för att dessa intressen är förtryckta utan för att det helt enkelt inte finns något behov. Det finns inget behov av konsumtionsvänlig teater för hela vårt samhälle är redan fullt av konsumtionsvänlighet, det finns inget behov av en mansdag för alla dagar på året är mansdagar (nu finns det förvisso en mansdag, som dock inte är så uppmärksammad just pga detta). Dessa grupper och åsikter har redan som det är ett otroligt stort utrymme i det offentliga (eller privatägda) rummet vilket gör att de inte uppfattas när man exponeras för dem, de blir bara en del av den grå massan av intryck som utgör vår vardag. Och sedan blir folk sura för att dessa uttryck inte finns, när sanningen är att de finns i så hög grad att vi helt har slutat tänka på dem.

Det finns idag en massa människor som uttrycker åsikter som att underklassen är lat och att kvinnor inte sitter på chefsposter för att man går efter ”kompetens” (som kvinnor alltså underförstått saknar). När någon för en gångs skull opponerar sig mot dessa åsiktsyttringar så är det minsann diskriminering för att man inte lyfter fram den ”andra sidan”. Men den andra sidan är ju den förhärskande, det som uttrycks så många gånger att få tänker på det.