En Smart kille™.

Jag träffade för några veckor sedan en så kallad Smart kille™ som var engagerad i ett ungdomsförbund där en vän till mig är medlem. Eftersom de var på besök i Bryssel så hängde jag med dem under deras förbundsaktiviteter vars syfte var att slipa medlemmarna i argumentation. Vid ett tillfälle skulle vi diskutera ett väldigt klassiskt moralfilosofiskt problem som lyder såhär:

På ett järnvägsbygge så har en vagn med tre arbetare på gått sönder och är på väg rakt mot ett stup, om den kommer dit kommer alla arbetarna att dö. Du har möjlighet att byta bana på vagnen så att de inte hamnar vid stupet, men då så kommer en arbetare som står och jobbar på spåret bli överkörd. Du kan alltså välja mellan att vara passiv och låta tre arbetare dö eller att genom aktiv handling döda en arbetare.

Detta är ett problem som dyker upp i en mängd olika former inom moralfilosofin och som jag personligen tycker är ganska ointressant. Meningen i det här fallet var att vi skulle bli övertygade om den rättighetsbaserade moralfilosofins överlägsenhet, vi skulle inse att det var fel att ändra riktning på spåret för att man aldrig får skada en annan människa aktivt. Då är alltså att passivt låta tre liv gå till spillo att föredra. Detta förklara den Smarta killen™ mycket pedagogiskt för mig. Jag, som diskuterat samma frågeställning cirka 100 ggr förut, tyckte inte riktigt att frågan om ansvar var så enkel, för jag menar att det i ett fall som detta är en lika aktiv handling att inte göra något. Men eftersom vi skulle argumentera emot att dra i spaken så menade jag att man kunde argumentera för att det skulle skapa en väldig osäkerhet för de andra arbetarna på järnvägen om de visste om att det kunde bli offrade på det sättet när det inträffade en olycka. Då sa den Smarta killen™: ”men det där är ju fel, det är ju det utilitaristiska argumentet*, så ska vi inte argumentera” och så hade han ett lätt överlägset leende som med all önskvärd tydlighet visade att ja helt enkelt inte förstått frågan och eftersom det var han som författat frågorna så hade han givetvis tolkningsföreträde.

Utilitarism är en moralfilosofi som bygger på att man ska maximera lyckan i världen. I det här exemplet så kan man antingen anföra det utilitaristiska argumentet om lyckomaximering såsom jag gjorde emot att dra i spaken men det hade också varit en utilitaristisk argumentation att mena att man ska dra i spaken för att fler människor överlever då. Inget av dessa är rätt eller fel, det beror bara på hur man applicerar principen. Men den här killen tyckte inte att vi skulle argumentera emot att dra i den jävla spaken på det sätt vi föredrog utan tyckte att vi skulle argumentera för rättighetsmoral, vilket alltså i fallet är att man anser att det är värre att aktivt döda en person än att passivt låta tre dö. Han kunde verkligen inte ta in detta att jag kunde argumentera för samma ståndpunkt som han hade själv ur ett perspektiv som han inte gillade. Han upprepade om och om igen att vi i vår grupp minsann inte skulle vara utilitarister utan rättighetsmoralister även om det faktiskt gick alldeles utmärkt att argumentera emot att dra i spaken ur båda perspektiv. Efter ett tag så blev jag så jävla förbannad att jag rakt ut sa att han inte tog mina argument på allvar och att jag tyckte att han förminskade mig. Då bad han efter ett tag om ursäkt men var inte längre intresserad av att diskutera frågan.

Lite senare under mötet så satt jag tillsammans med en annan tjej för att diskutera ett annat liknande problem som jag inte kommer ihåg nu. Hon var inte så väldigt insatt i dessa frågeställningar eller i filosofi så jag försökte att förklara vilka olika angreppsvinklar man kan ha (som jag känner till alltså). Jag var väldigt tydlig med att förklara när jag gav uttryck för mina egna åsikter och när jag förklarade filosofiska inriktningar. Sen kom den Smarta killen™ och skulle ”förklara” men det enda han gjorde var att totalt köra över henne med sina egna perspektiv och åsikter och undanhöll perspektiv som han tyckte var fel. Och hon lyssnade och nickade för han lät ju så himla smart och intelligent och så fort hon hade en invändning så kom han med svar. Jag försökte flika in lite men då avvisade han mig genom att säga att det ”inte är det frågan handlar om” eller att det jag sa var ”utilitaristiskt” och alltså fel (han hade gjort gaska klart vad han tyckte om utilitarism innan utan att göra något seriöst försök att förklara vad det innebär).

När jag försökte påtala att världen är en aning mer komplex än vad som avslöjas i exemplen han angav så viftade han bort mig. Det var väldigt uppenbart att han valde simpla exempel för att kunna använda sina hjärnmuskler för att få alla att ”inse” att hans ide om hur man skulle agera, och således också hans politiska idéer, var de ”rätta”. När jag påtalade de invändningar som faktiskt finns mot hans idéer som avvisade han dem genomgående som utilitarism eller socialism.

Den här killen var smart men han var totalt oförmögen att använda sin smarthet på ett vettigt sätt. Han ville inte diskutera med någon som faktiskt hade motargument, han ville bara ha den typen av diskussioner där han var förberedd och kunde använda sin egenhändigt utvalda frågeställning till att bearbeta folk som inte har så stor erfarenhet av liknande problem. Han valde medvetet simpla exempel för att få sin politiska ståndpunkt att verka lättare att applicera än vad den faktiskt är i verkliga världen. Och när jag ifrågasatte hans perspektiv blev jag utsatt för idel härskartekniker.

Jag har så svårt för människor som är smarta men som inte är intresserade av att ha utbyte med andra människor utan bara vill proppa dem fulla med sina egna perspektiv på saker och ting. Det är en sak att försöka sig på det han gjorde mot en person som redan är insatt, redan känner till begreppen och redan har hört exemplen. Det är en helt annan sak att göra det mot någon som själv sagt att hen inte är så politiskt insatt, som själv sagt att hen inte förstår vissa frågeställningar eller ord eller vad de har med politik att göra. I en sådan situation tycker jag att det är direkt omoraliskt att bara köra på som man skulle ha gjort mot en som hade koll, då ger man ingen chans till djupare förståelse eller eget tänkande utan skapar en bild av att det finns ett rätt sätt att tänka på, en bild som man lyckas skapa eftersom man anses vara smart.

Men att vara smart betyder inte att man har rätt. Det finns en massa smarta människor i världen som tänker helt annorlunda, som är på varsin ände av den politiska skalan. Att inte låtsas om detta fast man vet det och därmed skapa en bild av att de alternativ man har när de gäller sätt att tänka på är mindre än den faktiskt är, det tycker jag är riktigt taskigt. Att på det sättet utnyttja sitt intellektuella övertag för att få folk att rakt av köpa ens egen doktrin, det är så fel. Och framförallt så är det ju lite märkligt, för om man nu är säker på att ens eget sätt att tänka är det rimligaste så borde ju de som presenteras för alternativet och argumenten också välja samma väg. Och om de nu inte gör det så vill man väl inte tvinga in dem på sitt eget spår genom att undanhålla information, speciellt inte om man är en hårdnackad liberal som tycker att alla ska få göra som de vill.