Det verkar som om de flesta tycker att ”ryck upp dig” är bland det värsta man kan höra när man är deppig. Jag håller delvis med, men ibland tycker jag verkligen att man träffar personer som man bara vill säga åt sig att skärpa sig. Ni vet, personer som bara grottar ner sig i sina bekymmer utan att vara konstruktiva över huvud taget, som bara ältar och ältar samma problem om och om igen och liksom helt ignorerar att de faktiskt kan göra något åt saken de också.
Då vill jag bara säga: ”men skärp dig för fan, ryck upp dig”. Samtidigt vet man aldrig vad som kan finnas bakom beteendet. Men å andra sidan: jag tror att många personer är deppiga för att de tillåts vara kvar i samma gamla problem och tankespår. Förstår ni hur jag menar?
Att säga ”ryck upp dig” känns ofta som en väl banal ”lösning” men ibland tror jag att man måste påtala att man faktiskt har ett personligt ansvar över sitt mående, om än i mer känsliga och konstruktiva ordalag. I många situationer så är det väldigt svårt att ta det ansvaret men i många andra så tror jag att det går alldeles utmärkt. Sedan tycker jag inte att man ska säga så till en person som bara har en tillfällig svacka utan mer när det rör sig om en längre period av svartsynthet och självömkande. Vad tycker ni?
Jo, men då tycker jag åtminstone att man ska säga det på ett mer förstående sätt än bara ”ryck upp dig!”.
Jag tycker det är ganska nedlåtande att säga åt någon att deras känslor är fel/omotiverade, vilket ju faktiskt är lite vad man gör. Jag tycker att det är bättre att själv inte delta i ältande över samma sak (antingen genom att byta samtalsämne eller säga rakt ut att man inte orkar prata om det längre).
Jag håller med Alice!
”Ryck upp dig” säger man definitivt inte till någon enligt mig. Inte om man vill framstå som en empatisk vuxen person. För jag tycker att det signalerar just brist på inlevelse i ett nötskal.
Man kan diskutera med personen om h-n fastnat i en spiral och fråga om h-n funderat på nästa steg att ta sig ur den eller vad som helst liknande…
håller inte med dig alls, är nån nere i en längre svacka beror det säkert på depression snarare… och det finns ärligt inget mer sårande än att få höra tex att man har ansvar för sitt eget mående då. Man ska vara försiktig med folk, man har ingen aning om ifall de kanske både äter mediciner och går i terapi och ändå är kvar i sin svacka…
Ett problem i allmänhet är att många verkar tro att de vet allt om alla men i själva verket kanske man inte vet så mkt om sina ”närmaste” ens. Alla säger inte allt
Det är något som jag nog tycker att en ska ta det väldigt försiktigt med, då det beror väldigt mycket på situationen. Jag har varit, och är fortfarande antar jag, kliniskt deprimerad, och ifall någon säger ”men det är ju bara att rycka upp dig” eller så tar jag väldigt illa upp. Dels för att personen mer eller mindre ogiltigförklarar mina känslor, men också för att det inte är så lätt. Särskilt inte med diagnoser och grejs.
Sen ska det ju också tilläggas att det är en väldigt stor sak att ändra om hela sina tankemönster och oerhört svårt. Åtminstone var det det för mig.
Sen håller jag med dig att vissa personer mer eller mindre skulle behöva det. Men en måste vara sjukt försiktig då det är svårt att veta vad problemen beror på och så.
Håller absolut med om att det inte är en sån grej man säger bara sådär. Men tror verkligen det kan vara rimligt i vissa situationer.
När man är nere blir man oerhört egoistisk, samtidigt som det ligger i bakhuvudet att man inte beter sig som världens mest sympatiska människa (vilket ökar på skuldkänslor och i allmänhet inte-tycka-om-sig-själv). Det jag märkt i min omgivning, och på mig själv, är att provokationer är absolut kontraproduktivt. Är en redan så nere (och som konsekvens självmedveten) så hjälper det inte att säga åt någon att skärpa sig.
De gånger jag varit på den sidan av saken och uttryckt irritation över någons ältiga beteende har det bara blivit en lång och smärtsam omväg till det konstruktiva samtal som hade kunnat uppnås genom att istället fråga hur det går, om personen vill prata om något eller liknande (kan tilläggas att detta gäller personer som är nära mig).
Självklart är det ett omöjligt ansvar att försöka ”bota” någons depression på det sättet, och att ge upp sig själv för att finnas till för någon annan kan bli väldigt destruktivt, men då är det fortfarande inte ”skärp dig” som är lösningen.
Det är ju bara det att en person med depression/ångest har en ”obalans” i vissa substanser i hjärnan som påverkar sinnesstämningen. Då räcker det liksom inte med ”ryck upp dig”. Har man brist på seretonin är det svårt att göra det.
Tycker psykiska sjukdomar är mycket intressant för övrigt. När är det en psykisk sjukdom? Depression räknas ju som det, men det beror ju som sagt på obalans i hjärnans substanser, som jag kan tycka är en fysisk grej…
Ryck upp dig/skärp dig/ta dig i kragen/klipp dig och skaffa ett jobb och liknande saker är vidriga att höra när man är nere. Det ger bara skuld och skam när man känner att man inte kan = gör det bara värre! ”En längre period av svartsynthet” kan lätt vara depression och då är det en fysisk omöjlighet att ”rycka upp sig” det kan också vara ångestproblematik, dålig självkänsla, trauma, annat pyskiskt problem. Att säga till någon att man har ansvar för sitt mående kan också bli skuldbeläggande när man inte vet HUR man gör för att må bättre. Jag har haft svår depp, stress och – ångestproblematik i över 8 år och kämpat som fan med att försöka må bättre så skulle du säga till mig ”ryck upp dig” så skulle jag bli så j*vla förbannad och ledsen. Vem är du att veta vad personen redan försökt göra och ej? och hur mycket ork man har kvar? för det tar energi att må dåligt.
Jag brukar mer råda personer att prata med någon, helst en psykolog eller liknande, eller iaf en bra vän, någon som det känns bra med. En annan bra grej för att komma ur negativa tankespiraler är att hitta på eller föreslå aktiviteter som får en att tänka på annat för en stund t.ex. pyssla med en hobby, ta en promenad, ställa sig och diska, motionera, göra något fysiskt etc. olika saker funkar för olika personer, man får testa sig fram. Viktigt att ha något roligt/givande/upplyftande i sitt liv och att få sömn eller iaf avslappning på något sätt. Har man fastnat i ältande en längre period behöver man professionell hjälp!