En sak som verkligen inte funkar för mig när jag är deppig är att fundera på de saker man har och att det hade kunnat vara värre. Jag är ganska medveten om vad jag har som andra människor saknar, både ur ett globalt perspektiv och i jämförelse med andra i min närhet. Om jag tänker på det när jag är nere så är det enda som händer att jag får fruktansvärt dåligt samvete. Jag gillar inte den här grejen med att det är ett såpass vanligt inslag i olika former av behandling att man ska känna tacksamhet över saker och ting, för mig blir det som att skämmas ur deppigheten. Att intala sig själv att man saknar rätten att vara nere och därmed också ska ta sig i kragen och rycka upp sig.
Visst kan det vara en bra grej att tänka på det fina i livet men jag orkar inte att någon ska komma och tycka att jag ska känna tacksamhet inför det eller påminna mig om att det hade kunnat vara värre. Det ger mig bara dåligt samvete och får mig att må sämre. Jag gillar inte heller att bli påmind om att livet är skört. Jag har ingen rädsla för att dö egentligen men jag är väldigt rädd för att förlora vissa förmågor, typ skrivandet. Sånt tänker jag mycket på när jag mår dåligt, alla de egenskaper hos mig själv som jag värderar och identifierar mig med som skulle kunna tas ifrån mig och det gör mig absolut inte gott att fundera mer på den saken.
Jag tror att många tänker att man ska fundera på det man är tacksam över för att man ska påminnas om att allt är förgängligt och att man därför ska uppskatta det som är nu men för mig är känsla av trygghet något grundläggande för att jag ska kunna uppskatta saker.
Har aldrig fått höra det själv, tycker att det låter som ett märkligt sätt att angripa deppighet. Det är ju som sagt var mer upplagt för skuldkänslor än ett verkligt sätt att hantera problemet.
Sen tycker jag aboslut att man kan påminna sig själv om att man har mycket att vara tacksam för, när man mår bra och har kraft att använda den insikten till något konstruktivt. När man mår dåligt så spelar det ingen roll hur ens livssituation ser ut, då är den enda skyldigheten man har att vara snäll mot sig själv och lägga energi på att bli bättre.
Jag hoppas verkligen att det inte är med avsikt att ge någon skuldkänslor som man pekar på det som är bra, men det betyder ju inte att det har en upplyftande effekt.
För egen del brukar problemet snarare vara det motsatta: jag kan för mitt liv inte förstå varför jag är nedstämd, och blir sur på mig själv för ”jag har det ju så bra”. Det som bedöms utifrån som en god situation behöver inte passa en, gammal skit kan ligga och skava/triggas igång av något element i ens omgivning, och det som funkat för mig är att tillåta mig identifiera vad som stör och försöka reda ut och gå till botten med det. Har bl.a massa filer av typen hatbrev/ältande som jag aldrig delat med mig av, för när jag skrivit ner allt som är orättvist och jävligt kommer man på att det där är inte hela sanningen. Om det bara får snurra runt i bakhuvudet blir det oftast värre, tycker jag.
Nej, jag mår oftast sämre när jag tänker på folk som har det dåligt. Då mår jag ju dubbelt dåligt, för min egen och deras skull. Däremot kan jag tänka helt utan jämförelse på saker i mitt liv som är BRA, och bli peppad av det.
Men är inte poängen med det lite att man ska fokusera på de positiva sakerna i ens liv och lägga större del av sin tid på det som faktiskt känns bra? Så har jag alltid tolkat der där i vart fall.
Intressant. För en del människor är det här med tacksamhet och att tänka på livets skörhet kanske mycket givande? Jag mår bra av tacksamhet t ex (men inte av någon jävla skörhet). Kan tycka att det är lite av ett psykiskt övergrepp att konfrontera människor med vissa grejer. En del människor mår t ex bra av att förtränga döden, andra av att förhålla sig till den varje dag. Är det inte då värsta övertrampet från min sida att hålla på och tjata på människor om att de är dödliga och att livet går så himla snabbt och alla ska vi den vägen vandra?
För att inte tala om att det kan göra en ännu deppigare. Man vet ju redan att andra har det jobbigare på olika sätt, och det är i alla fall för mig skitjobbigt att medan jag mår kasst fokusera på det. Jag mår bara ännu sämre av det!
Att känna tacksamhet är givetvis bra, men det funkar inte för alla att tänka på de som har det sämre precis när de själva mår som sämst.