När ens jämngamla bekanta börjar skaffa barn så stinger det till lite i mig. Jag tänker på det där med att man måste ta ett beslut, att man måste välja förr eller senare om man ska skaffa barn eller ej. På ett sätt hade det varit skönt om det fanns faktiskt hinder i vägen så att man ens slapp fundera på saken.
Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn. Jag uppskattar till exempel den relation jag har till barnen jag tar han dom här mycket. Däremot är jag inte säker på att jag vill ha mina egna barn. Jag önskar ibland att det fanns ett enkelt och organiserat sätt att skapa relationer till andra barn än ens egna, det enda sådana jag kan komma på i vår kultur är gudmoder- och -faderskap, och jag är inte direkt kristen.
Jag hoppas att även om jag själv inte skaffar barn så kommer mina syskon att göra det, de känns lite mer familjeinriktade. Om de skaffar barn kan jag umgås med dem när jag känner för det istället för att skaffa mina egna. Verkar så jobbigt att ah egna kids som måste tas om hand dygnet runt och försörjas och skit, mycket roligare då att vara en spexig moster eller faster som kan ta med barnen på äventyr när det passar.
Men detta med att tycka om barn och erkänna värdet av att ha nära relationer med barn utan att vilja ha egna barn kan kanske tyckas konstigt av många. Jag skulle önska att det fanns lite mer diskussion kring detta, hur relationer till barn kan vara betydelsefulla utan att det är ens egna.
Jag håller med dig.
Men det är inte alltid heller så att det är ett logiskt beslut det där med att skaffa/inte skaffa barn. När jag var i din ålder kände jag på ungefär samma sätt och fram tills jag blev runt 27, sen bara bam! gick den biologiska klockan igång och jag kände en liksom fysisk längtan efter barn. Helt stört och omöjligt att förklara men det ändrade allt för mig. Jag hade nog tänkt mig att leva mitt liv utan barn och var nöjd med att vara moster till min systers två små busfrön, men så blev det inte.
Vad jag menar är bara att de där känslorna kan komma att ändras (eller inte, så klart utan att lägga något värde i det), och det har inget med logik att göra utan är rent fysiskt/känslomässigt. Man får väl se. Dessutom kan det vara en bra grej, för då slipper man ta något beslut, det gör kroppen på något sätt åt en 🙂
Med det sagt så tycker jag verkligen att man ska kunna ha relationer till barn utan att för den sakens skull vara förälder. Jag tycker det känns som att det finns en mycket större acceptans för det idag än när jag var liten, kärnfamiljen som koncept har ju luckrats upp väldigt mycket, vilket jag tycker är jätteskönt.
Jag var inte det minsta intresserad av att skaffa barn förrän jag var 26. Nu 4 år senare så är det fortfarande inte aktuellt och jag vacklar mellan att inte vilja ha barn och att vilja ha det.
Med det vill jag inte säga ”äsch, du kommer att ändra dig!” för jag vet att det är riktigt irriterande att alltid få höra. Jag säger bara att jag ändrade mig.
Du kommer förmodligen inte behöva ta ett särskilt svårt beslut. Vill man ha barn så känner man det förr eller senare så starkt att man inte tar miste på det. Jag ville inte alls under några år men det ändrades. Fast jag tror att många inte tillåter sig tanken eller möjligheten förrän man pluggat färdigt, skaffat karriär osv. och kommit upp i en ålder som gör att det blir svårare att få barn. Så det är nog bra att tänka på det ibland för allting måste inte vara perfekt först, det kan gå bra ändå.
Det finns många som har faddrar till sina barn, en oreligiös motsvarighet till gudföräldrar. Och jag tycker mig se alltmer att föräldrars vänner kan bli nära personer till barn, men nog oftast bland lite mer ”vänster/politiskt medvetna” personer eller vad man nu ska kalla det.
Tror att barnen är de största vinnarna i ett samhälle där man inte bara har tighta familjerelationer utan fler/ många beständiga relationer med vuxna utanför familjen. Man blir annars så utsatt när det vacklar lite kring familjen; skilsmässor, bråk, sjukdom, depression. Fler relationer ger fler ben att stå på. Och att det är lättare att ha en bra relation med sina föräldrar om man inte är så fullständigt beroende av dem. Nu när så många har svårt att hinna med sina barn fullständigt/ så mycket som normen kräver (för lite är det ju så också – att idag förväntas man kunna skjusa sina ungar till hockey tre dagar i veckan) samtidigt som vi gärna vill se att befolkningsmänden i världen inte ökar mer, så vore det verkligen idealt om man kunde ta hand om barn mer gemensamt och våga öppna upp familjen lite.
När menar du skulle man behöva bestämma sig? Innan 50 kanske. Det spelar ju ingen roll hur man känner när man är 21, för man kommer antagligen inte känna likadant när man blir äldre.
Men om man inte vill ha egna barn, men fortfarande vill ha kontakt med barn så kan man ju jobba med dem på ett eller annat sätt, bilda fin relation med kompisars barn etc. Om du är kvinna dvs.
Nja, de flesta får ju en väldigt minskad fertilitet efter 30 typ.
Ja, men man kan fortfarande få barn fastän det kan ta lite fler försök. De flesta som jag känner som har barn fick det när de var över 30 🙂
Stämmer säkert, men vissa kan inte få barn alls eller får skitmkt problem. När man är sådär en 40 brukar de flesta förlora förmågan.
förlora förmågan vet jag inte? det blir svårare givetvis, men de flesta kvinnor förlorar väl förmågan helt när de kommer i klimakteriet, vilket man oftast gör närmare 50? Vet iaf 3-4 kvinnor i min närhet som fick barn just efter 40.
Aja, svårare blir det i alla fall och tror även fler får missfall om de blir gravida sent. Faktum är att om man vill vara säker på att kunna skaffa barn så ska man nog inte vänta alltför länge, även om det såklart är individuellt.
Och för män? Undrar vad du menar med ”Om du är kvinna dvs.”?
Det är även, tycker jag, det bästa att bestämma sig rätt så långt innan man blir femtio(får man barn när du är femtio är man pensionerad samma år som ens barn går ur grundskolan), senast i fyrtioårsåldern skulle jag tro att man bör bestämma sig iaf. Många i min släkt förlorar sina föräldrar tidigt för att föräldrarna redan var gamla när de fick barn. Troligtvis komer även jag förlora mina föräldrar tidigt. Dessutom ökar ju risken för komplikationer eller exempelvis att barnet föds med Downs syndrom ju längre man väntar och ju äldre man blir.
Vad jag menar är att det tyvärr finns mycket stigma emot män som intresserar sig för barn som inte är hans egna. Tråkigt, men sant.
Tack för förklaringen.
Håller med om att det är synd att det är så, det är det verkligen. Jag hoppas verkligen att det inte stämmer alltid. Jag vet inte hur det är, men hoppas att det är lite bra kan man ju alltid göra!
Fast en sextonåring kanske inte får uttala sig i denna frågan? Jag vet inte så mycket, så kan ju hända att jag har fel. De flesta i min ålder brukar ju inte direkt fundera på barn och inte jag heller, även om jag nu uttryckte min åsikt om ålder och barn.
Alltså, nog tycker jag att man får ha åsikter om barnalstring när man är sexton; varför inte, liksom? Precis som man måste få ha det om man är barnlös (som jag), om man är pensionär med vuxna barn osv. Skillnad dock mellan att ha åsikter och att försöka pådyvla andra sina åsikter (vilket jag inte tycker att Fanny gör här).
Jag är själv vid det här laget så gammal att jag inser att det inte kommer att bli några barn för min del. Som väl är har jag aldrig längtat efter barn, så det är inget problem. Jag tänker vidare att jag när jag blir pensionär och får gott om tid – och kanske tråkigt? – skulle kunna vara extramormor åt barn i min närhet, t.ex. grannbarn, f.d. kollegors barn etc. som kan behöva passning eller bara en tant i sin närhet. Det är ju by far inte alla som har mor- och farföräldrar nära till hands.
Ja, du har nog rätt, varför inte? Det är stor skillnad det håller jag med om. Det är jobbigt att ibland känna tvång att dela åsikt med någon annan. Men jag själv vet att det lätt blir så att jag skriver på ett sätt som får andra att känna så, det är problematiskt eftersom det lätt blir så om jag är väldigt engagerad i det jag skriver. Men jag försöker låta bli. Nej det tycker inte jag heller hon gör, vilket känns bra:)
Jag vet inte vad jag vill än. Har inte tänkt på det, alls. Men måste vara skönt att veta att man är nöjd:)och ja, du kan säkert göra så som du säger. Jag skulle absolut inte ha något emot att ha en extramormor, jag har heller ingen kvar. Varken mor- eller farföräldrar. Bara en farbror på 65 år. Det skulle vara totalt underbart om jag hade haft en mormor när jag var yngre(nu med för den delen), eller låtsasmormor och jag är övertygad om att jag inte är den enda som känner så!
Ehmm, ursäkta mig om detta är en icke önskvärd fråga, men hur gammal är ni? Jag är en nyfiken människa, och jag tycker dessutom ni skriver som om ni vore yngre än vad ni säger det som?
Klart du har 😉 Lika mycket rätt som jag i alla fall, jag vet ju inte heller ett dyft.
Då är jag glad att jag får uttrycka mig i frågan:) Ligger nåt i det du säger, även om jag är relativt säker på att du har ägnat mer tanke åt detta än vad jag har, och dessutom vet jag säkert att du är många gånger bättre på att uttrycka det du menar än vad jag är. Men men, jag lär mig fortfarande:) Och mycket av det jag lär mig, lär jag mig just från din blogg! Så tack ska jag passa på att säga:)
Går i samma tankegångar, det är ju inte den lättaste diskussionen att föra med sig själv heller. Men bara lugn, du har ju ett atg på dig. Vanvettigt fin bild förresten.
Att umgås med andras barn eller att ha egna, det är som två skilda världar. Om nu en karl får tycka nåt.
Jag skulle inte ha barn. Sen blev jag överraskningsgravid och det var för sent för abort. Nu har jag barn och är väldigt nöjd med det. Klart det är jobbigt men det är väldigt kul också. Det hade jag aldrig trott innan jag blev gravid faktiskt, jag ville absolut inte! Så ibland får man inte välja men det blir oftast bra ändå tror jag trallalla.
Hela den här barngrejen känns så jävla jobbig för mig. Jag tycker att ungar i allmänhet kan vara skitjobbiga, men har ingenting emot att umgås med barn jag känner väl, t.ex. systerdottern eller min karls lillebror. Jag är dock inte säker på om jag vill ha barn själv. Just nu känner jag att ja, _kanske_ någon gång i framtiden, men inte nödvändigtvis biologiska barn. Kanske adoptera. Kanske inte ens det, jag väger för & nackdelar och tycker oftast att nackdelarna med egna barn överväger. Mycket softare att umgås med andras barn. Vara den där hippa mostern/fastern som träffar syskonbarnen då & då, precis som du skriver.
Dock är jag rädd för att min karl ska lämna mig om jag väntar för länge alt. för att han ska tycka det är jobbigt att jag inte vill ha biologiska barn (även fast han säger att man självklart kan adoptera också). Jag känner bara en sån jävla press på mig, för att jag är kvinna och då förväntas det att jag ska vilja ha barn. Barn ses också lite som ett mått på framgång, upplever jag det som, så när folk i min ålder klämmer ut ungar till höger & vänster känner jag mig lite som en misslyckad person. Trots att jag _egentligen_ inte håller med om den normen, men det blir ändå att jag jämför mig, precis som jag kan jämföra mig med de som har högre utbildning än jag. Så… jag skulle också önska att man pratade mer om värdet av att ha relationer med barn, även om barnen inte är ens egna knoddar.