Denna ständigt oro är fan det ultimata slöseriet med liv, och vad värre är att det är samhällsomspännande! Hela min generation är ju fan matad med denna oro för framtiden.
Denna ständigt oro är fan det ultimata slöseriet med liv, och vad värre är att det är samhällsomspännande! Hela min generation är ju fan matad med denna oro för framtiden.
En sak, poänglöst att oroa sig för framtiden. Den kommer inte alls vara som alla tror. Change is comming. Bara chillaxa och invänta.
Jag är likadan. Har haft en gnagande oro sen den dagen jag lämnade gymnasiet. Ändå har jag valt en humaniora-utbildning och är färdigutbildad ”kulturvetare” om ett halvår. Känns inte så stabilt, men å andra sidan vilket yrke gör det? Idag förväntas ju alla vara konsulter (för att vara lätta att göra sig av med osv.).
Finns väl de yrken som är stabilare, men jag tror att man gör dumt i att välja bara efter det. Jag är glad över att verkligen vilja gå en utbildning som är ganska stabil.
Slösade sjukt mycket tid (eller ja liv) på att oroa mig om att få jobb efter gymnasiet, att alla kompisar hade jobbat sommarlov/ kvåäll innan och hade grejer att skriva i sitt CV, kommer någon verkligen någonsin vilja betala mig och alla verkar ju vara arbetslösa så varför skulle inte jag? OSV. Snacka om ovärt. Inte bara i efterhand, utan oron kan ju även bli förlamande och ta massor av energi, och på så vis bli självuppfyllande…
Sommarjobb och liknande betyder väl inte så jävla mkt när det kommer till krita tror jag.
Jag oroar mig också mycket för att hamna i bidragsträsket. Främst eftersom jag har MS och det liksom inte går att förutspå hur den kommer utvecklas med tiden. Just nu berättar jag aldrig för arbetsköpare att jag har MS (trots att doktorn säger att jag borde det) eftersom jag är rädd att de då kommer välja någon annan. Samtidigt är det ju inte så kul om jag faktiskt får ett jobb någonstans och en dag ramlar omkull och inte kan resa mig.
Jag är ju tyvärr fysiskt svag/sjuk och jag oroar mig som fan över att jag ska hamna i en lägenhet i flempen och knappt ha råd med mjölk.
Tyvärr gör du nog klokt i att inte berätta, och du har ju faktiskt ingen skyldighet till det heller.
Glöm det tösen. Allt ordnar sig för det mesta ändå!
Kan man ju hoppas. Tvivlar dock.
Jag kan förstå varför du oroar dig och det är för att jag går igenom just vad du oroar dig för.
Bodde ett år utomlands och kom tillbaka till Sverige i februari och började genast leta jobb för att ha råd med studier och allt vad det innebär till hösten. Jag blev uppringd för 2 veckor sedan av min arbetsförmedlare som påstod sig ha ett säsongsjobb för mig. Det visade sig att det var arbetspraktik på heltid (vilket hon varken informerade mig om eller förklarade under samtalet), 40 timmar i veckan, och jag hade ingen rättighet att tacka nej sålänge jag är inskriven på arbetsförmedlingen.
Det fina med arbetspraktik är att arbetsgivaren inte behöver betala ut någon som helst lön till mig, inte har någon skyldighet att anställa mig eller ens informera hur länge sagda praktik kommer pågå och jag får härmed leva på de 140 kr om dagen (ej helger naturligtvis, även om jag måste jobba där då med) arbetsförmedlingen är så snäll att ge mig eftersom jag inte kan få a-kassa efter mitt jobb utomlands. Nu lever jag fint i en ovisshet ifall jag ens kommer få någon anställning där, samtidigt som jag inte kommer ha egentlig tid att söka betalda jobb. Om jag ens får det?
Min arbetsförmedlare har efter 3 mail och 2 telefonsamtal fortfarande inte förklarat för mig vad det ska gå ut på, vad jag får och inte får göra (var tvungen att tacka nej till en halvtidstjänst med faktisk lön igår) eller hur jag ska lyckas bo kvar i den ort jag har fått detta ”jobb” i och därmed inte förlora det ”generösa” bidrag jag lever på just nu.
Hoppas du aldrig behöver gå igenom detta, eller någon annan heller för den delen.
-Malin
Men fy fan. Jag har tur som har snälla föräldrar att bo hos under sommaren och sparpengar.
Känner precis så där…