Jag blev tipsad av Alice om denna ganska långa text i Dn som handlar om ”generation jag” eller ”den narcissistiska generationen” som jag tycker är väl värd att läsa. Den sätter fingret på många av mina egna tankar kring dagens ungdom. Jag är ju själv 20 och skulle säga att jag är född ganska precis före den generation som verkligen har bombarderats av tjat om ”unga tjejer”, entreprenörskap, personliga varumärken och sociala medier under hela sin uppväxt.
Detta med det personliga varumärkesbyggandet är ju en komponent i vår samtid. Det är inte direkt någon hemlighet att fokuset på den egna personen ökat markant och att det också uppmuntra si en otroligt hög grad av typiska tonårsförebilder, såsom Blondinbella. Väldigt mycket handlar om att sätta sig själv i fokus, tänka på sig själv i första hand och så vidare. Det finns också en kultur av att man ska tro på sig själv, som säkert är bra om den appliceras rätt men tvärtom blir skadlig om man har en ide om sin egen förträfflighet oavsett handlingar, och att den ska belönas.
Tonåringar generellt är egocentrerade, tycker alltid att de har rätt samtidigt som de har låg självkänsla och en stor ängslighet över att passa in och bli uppskattade. Denna kombination av egenskaper påminner lite om narcissism men är inga konstigheter eftersom i princip alla tonåringar går igenom denna fas. Fast när den uppmuntras under tiden av alla i deras omgivning så kan man nog komma att fastna i det, aldrig växa ur detta infantila stadium av delvis oförmåga att ta kritik, delvis ångest över sina egna tillkortakommanden.
Patologiska narcissister har svårt för ömsesidiga relationer och att sätta sig in i andras situation. De kan inte ta motgångar och har innerst inne en svag självkänsla. Och självkritik är viktigt – vi måste kunna se oss själva och vad vi gör för att mogna som människor. Försöker vi slå ifrån oss och lägga all skuld på yttervärlden, stannar vi upp i utvecklingen, säger Lena Teurnell.
Detta är något jag verklige känner igen från vår tids förebilder. Man kör ständigt på denna ”det är du värd”-grej. Jag tycker det kan vara positivt ibland, att ställa krav, till exempel i relationer. Men det uppstår ett problem när kraven inte är förankrade i verkligheten. Givetvis ska skolan hjälpa en till bättre betyg men det kan ju inte komma utan ansträngning.
Kanske omedvetet, men en perfekt illustration av vad narcissism handlar om. Källa.
Jag tycker också att ett visst ifrågasättande av auktoriteter är positivt, men när det övergår till att bli en av huvudsakerna i lärarnas schema så går det får långt. Många verkar idag se skolan inte som en plats där man ska få ett ramverk för att lära sig saker utan som en plats man går till för att bli betygsatt för det man redan kan, en bild som säkert stämmer i vissa fall, sorgligt nog.
Jag tycker även att det som skrivs om olika typer av självkänsla är extremt relevant idag:
En sund självkänsla bygger man i stället genom att släppa fokus på det egna jaget, ägna sig åt andra och deras behov, skaffa sig visioner som inte bara handlar om en själv, premiera ansträngning och inlärning samt ha tålamod.
Det är väl detta jag i hög utsträckning har velat komma åt när jag kritiserat självhjälps- och egoboostkulturen. Att ha bra självkänsla innebär inte att man tycker sig vara ofelbar, det handlar om att se sitt värde som person utöver ständig bekräftelse. Har man bra självkänsla ska man vara kapabel att se sin egen person och sina egna brister. Tyvärr så antas ofta personer som i själva verket mest bara är världsfrånvända i sitt sätt att betrakta sig själva ha bra självkänsla eftersom de hyllar sig själv, eller ”boostar” sig själva. Det stora problemet är dock att man blir mer villig att använda andra människor som medel och inte har problem med att såra andra för att ta sig dit man vill, vilket är en extremt otrevlig egenskap som jag inte vill att många människor i samhället ska inneha.
Vad jag vill säga är att vi måste börja formulera idéer om vad för slags självkänsla och självförtroende vi vill lära våra barn att ha och hur det ska gå till. Att utan problematisering ständigt sätta egot i fokus som vi gör idag är inte positivt.
Jag tyckte också att det var en väldigt bra text, och håller med dig. Är själv 22 och har sett denna narcissism eller vad man nu vill kalla det bland både jämnåriga och barn. Jag själv känner inte alls igen mig i den bilden, jag är verkligen inte sådan som vill framhäva mig själv och vill verkligen inte råka trampa på någon för att själv ta mig fram. Som reportern frågade, ”Finns det ingen plats för den odriftiga människan?”. Det frågar jag mig ofta. Det känns som om man som modest och tillbakadragen inte längre har en plats i samhället. Det kan göra mig uppriktigt ledsen att man nedvärderas som människa bara för att man kanske inte är lika social eller egoboostande som andra. För så känns det ibland.
Mycket ofta ja. Men det finns nog gott om människor som inte bryr sig ett smack, däremot syns de inte på samma sätt.
Väldigt bra inlägg!
Jag är lika gammal som dig och känner igen, men uppskattar inte denna utveckling. Visst är det positivt att uppmuntra ungdomar till att förverkliga sina drömmar och att tjejer tillåts ta mer plats, men alla vill inte bli Blondinbella, och alla kan inte. Visst är det positivt att vara driven, och visst kan drömmar och visioner ta en långt, men inte hela vägen fram. Om jag vill läsa ekonomi vid Oxford måste jag plugga så mycket jag kan, inte sitta och vardagslyxa med choklad framför min mood board och tänka positiva tankar. En del av mentaliteten tycks dessutom vara att se ned på de traditionella vägarna att nå framgång, som att skaffa sig en bra utbildning. Visst är det bra att kunna ifrågasätta auktoriteter inom utbildningsvärlden, men man borde ändå lyssna först. Jag har läst filosofi på universitetet i två år nu och om det är något jag har lärt mig är det att jag vet jävligt lite om världen egentligen.
Sen är det synd att det har blivit en sån häxjakt på jantelagen. Visst är den begränsande i viss mån, men inte ond i sig själv. Att vara ödmjuk och förstå sina begränsningar och andras styrkor ser jag som positivt. Om man vill ha ett framgångsrikt och stabilt liv är det viktigt att vara realistisk istället för att hylla sig till skyarna, för de som gör det kommer garanterat att krascha rejält då och då.
Jag känner faktiskt ett starkt obehag inför Blondinbella-människor eftersom jag inte alls är som dem. Jag bryr mig inte mycket om pengar och status, jag är hellre Andrea än Andrea TM och de människor jag har i mitt liv är där för att jag bryr mig om dem och inte för att de är användbara kontakter. Jag behåller hellre min halvkassa självkänsla och är realistisk och ödmjuk än att ”programmera om mig” så att jag tycker att jag är bäst. Problemet är att Blondinbella-typen ser mig som en tragisk människa utan ambitioner kuvad av en ondskefull sossekultur alternativt en bitter energitjuv som vill förstöra för alla som lyckas.
Fast egentligen är vi ju människor allihopa. Inte produkter. Den analogin har gått för långt.
Att inte tycka att man är bäst och kan mest behöver ju inte innebära att ens självkänsla är kass, bara att man inte är fullkomligt självupptagen. Jag ser inte självkänsla som obegränsat självförtroende utan som relativ nöjdhet och trygghet i sin person.
Nej, precis, men jag talade mer från mitt eget perspektiv. Jag skulle definitivt behöva känna mig mer nöjd med mig själv, men om jag skulle vara tvungen att välja mellan två extremer väljer jag hellre kass självkänsla än att ha en grandios självbild. Men som du säger är trygghet viktigt. Självkänsla borde inte handla så mycket om ”jag är bäst och kan göra allt” utan mer om ”jag känner mig tillfreds med mig själv, men jobbar med de sidor av mig själv som begränsar mig”..
Apropå Jantelagen, så handlar ju inte den om ödmjukhet, utan om hur ett surt kollektiv trycker ned den som vill avvika från en mycket snäv norm (”du skall inte tro att du är något”, ”du skall inte tro att DU kan lära OSS något” osv.); något av kollektivets härskartekniker, eller vardagsmobbing om vi så vill. Jag stör mig också mycket på hur Jantelagen missbrukas; dock inte på hur den tillämpas för lite, utan på hur den används i tid och otid för att beskriva något som den i grunden inte alls beskriver. Jag vet inte om det här är en generationsfråga (Jag är ju i det här sammanhanget gammal som gatan, och jag ser missbruket av och missuppfattningen om Jantelagen främst från de som är en eller en halv generation under mig; kanske vet de helt enkelt inget om Jantelagens sammanhang? Kan jag ens skriva det här utan att någon känner sig förolämpad?), men jag upplever att många kallar allt som inte är über-egoboost och framhävande av den egna suveräniteten för ”Jantelagen”, eller för den delen skrker ”Jantelagen!!!” och ”den svenska avundsjukan!!!” så snart någon kritiserar något de gör whatsoever. Det är ett VÄLDIGT konstigt sätt att använda Jantelagen på.
Ja, i sin renaste form är Jantelagen bara begränsande, men nuförtiden tycks allt som innefattar någon slags ödmjukhet inför andras förmågor att falla under begreppet. Vi går från en extrem till en annan; från ”Du ska inte tro att du är något” till ”Du bör tro att du är bäst”, och allt som inte faller under det andra begreppet pekas ut som Jantelagstänk. Dock borde det finnas gott om utrymme däremellan. I mitten hittar vi kanske: ”Du bör tro på dina egna förmågor OCH andras”, vilket jag tycker är en mer rimlig devis att leva efter. Tyvärr är det oftast en väldigt svartvit bild som målas upp varje gång det kommer på tal.
Ja gud ja. Jantelagen är ju ett så otroligt missförstått begrepp.
Mkt bra poäng. Ödmjukhet ju mer olikt jantelagen än vad det är likt, om man ser det så.
Jag tycker det är riktigt obehagligt vart det här med ”personligt varumärke” barkar åt, jobbauditions och att ”sälja sig själv” och så vidare. Jag vet inte varför men det är något så djupt opersonligt och inskränkande me det. Tror jag får skriva lite om det själv sen, nu när jag blev upprörd av din text…
Gör så! Och länka gärna sedan.
http://onthesleeve.blogg.se/2012/may/utkast-maj-8-2012.html!
Den här typen av egoboostsjälvkänsla kan ju dock ofta handla om att släppa självfokus. Att oroa sig för att man inte är bra nog är det mest effektiva sättet att lägga hela sin koncentration på sig själv, och Blondinbellas grundmurade självförtorende/ självkänsla verkar ju tex för henne (som egobooostrepresentat) handla en hel del om att hjälpa andra/ sätta fokus på andra.
Håller med i sak, men tycker att det finns en risk för att man pratar förbi varandra när det alla egentligen menar är ganska lika. Oups nu hinner jag inte förklara riktigt vad jag menar för jag måste springa till mitt jobb, men något åt det hållet.
Förstår din poäng, absolut. Det är också därför jag tycker man behöver mer diskussion kring dessa begrepp eftersom de kommit att ta en extremt stor plats i vår vardag.
Vet inte riktigt vad jag ska säga, bra text i alla fall! haha. Jag är 18 och ser verkligen runt omkring mig hur alla forslar in sig själva i samma blondinbella-teman och ser sig själva som typ misslyckanden för att de inte också har femtio företag och en massa egopengar. Orkar verkligen inte med min egen generation, kuuuuuul. verkligen..
Nä men samtidigt är ju typ alla såna, känner själv igen det där med att hata mig själv och ha låg självkänsla samtidigt som jag framhåller typ att jag är bäst och smartast och snyggast osv. Mest på skämt såklart men mentaliteten finns ju ändå där. Att jag är såå speciell.
Ja, det sägs ju ofta ironiskt men avslöjar ju ett extremt självfokus.
Var faktiskt min syster som sa till mig typ: du har typ låg självkänsla, men ändå har du mest självförtroende av alla
nåt sånt.. satte mig verkligen ur spel i alla fall :/
Jag tror ofta det går hand i hand. Utan att veta något om din person så tänker jag att många kompenserar låg självkänsla med en massa självgodhet, som lätt tas för självförtroende.
Vad skönt det var att läsa detta inlägg, du satte liksom ord på mina tankar. Brukar själv komma på mig med att vara oerhört egocentrerad och säker på att jag klarar typ vad som helst, men har jättesvårt att acceptera brister hos mig själv och tenderar att skylla allt på andra. Just det här med högt självförtroende och låg självkänsla börjar typ bli ett samhällsproblem.
Tycker nästan att det skapats någon slags norm kring självkänsla och självförtroende; att man ska vara utåt och öppen och glad och driftig, kunna skämta med alla och alltid kunna småprata med nya människor, och att inte passa in i den normen kan göra lite ont.
Alla kan inte och vill inte driva fram en karriär, och ha en stor jättelycklig familj vid sidan av. Det finns så oerhört många val att man blir helt handlingsförlamad, särskilt när kraven på allt man ska göra för att bli en lyckad människa liksom hör ihop med en massa djup existentiell skit, typ vem är jag, vad vill jag göra, vad gör mig lyckligast av alla dessa miljontals val???
Det blir ju också knepigt eftersom valmöjligheterna till stor del är en illusion. Många personer har inte så mycket val i praktiken, men blir ändå pumpade med att de lever i valmöjligheternas tid (och land). Jag tror diskrepansen mellan verkliga val och de val man antas ha blir väldigt stor, vilket är problematiskt.