Sitter och tar min morgoninternetrunda här i min handduksturban och läser att Niotillfem-Sandras pojkvän har gjort slut. Och det är inget ”gemensamt beslut”, utan han som har dumpat henne, rakt av. Efter fyra och ett halvt år.
Och även om jag verkligen förstår hennes smärta så känns det faktiskt lite lite skönt att inte ens hennes liv är sådär genomperfekt, att även hennes liv kan falla sönder och samman. Inte så att jag är skadeglad, men det känns genast lite mindre jobbigt att inte vara en välbetald copywriter i New York. Nej, fy vad hemskt jag känner mig som skriver detta, men jag tror inte att jag är ensam.
Även om jag tycker fruktansvärt synd om henne och lider med henne känner jag lite likadana känslor. Det är…lättande att ”vanliga hemskheter” händer alla människor, på något sätt. Får mig att uppskatta det jag har mer. Istället för att känna press över allt man inte har, typ välbetalt jobb och fin lägenhet i New York, så känner jag tacksamhet över att jag har ett liv som inte är raserat för tillfället, typ.
Jag känner igen din känsla. Det känns liksom ibland skönt (när en mår piss) att bli påmind om att ingen går skyddad från problem. Det kan göra det lättare att acceptera ens egna situation och känslor och inte känna sig så värdelös.
Oj, det tyckte jag verkligen var hemskt skrivet! Att gotta sig i andras olycka och inte ens ha vett på att hålla käften om det utan skriva det på sin blogg för alla – inkl Sandra – att läsa!
Jag tycker väl förvisso inte att jag gottar mig alls.
Men alltså, gottar man sig verkligen i andras olycka vara för att man tycker att det är skönt att man inte är den enda som har problem? Jag känner verkligen med Sandra, för det känns förjävligt att bli dumpad, men jag tycker att det är skönt att hon inte hymlar med att det inte var något gemensamt beslut utan att hon blev brutaldumpad, särskilt eftersom hon vanligtvis brukar via upp en rätt välsminkad och tillrättalagd version av sitt liv. Det fick henne att växa i mina ögon.
Ja. Jag tycker inte att jag gottar mig alls faktiskt. Däremot känns det genuint skönt att ingens liv är perfekt.
ja, det är ju tråkigt så klart, som du skriver, men eftersom att hon har målat upp deras förhållande som perfekt i 4½ år så är det väl ”skönt” att se att det inte var det. t.ex. kan man ju undra om deras roadtrip-resa var någonslags ”nu-gör-vi-ett-sista-försök”-resa, men det enda hon skrev var ju att de ”ville ha en resa bara de två”. men det känns ju ganska onödigt att spekulera.
Då var det franskalektion igen! ”Nous avons tous assez de force pour supporter les maux d’autrui.”
Jag tyckte inte Sandras liv var genomperfekt ens innan uppbrottet mellan Ludvig och henne. Hon hade och har fortfarande vissa problem med språket och sedan saknade hon också Ludvig konstant (plus alla vänner och familjemedlemmar därhemma), vilket om jag förstod det rätt verkligen kunde tära på henne emellanåt. Går man längre tillbaka i tiden kände hon sig inte heller riktigt hemma på sin första arbetsplats i New York.
Kan hända att alla dessa problem är ganska små i jämförelse med andras problem, men allt är relativt. Min poäng är bara att hennes liv nog inte var perfekt, även om det säkert nästan var det. Jag känner därför inget annat än medlidande nu när Ludvig gjort slut med henne. Hon måste må otroligt dåligt just nu, hon var ju verkligen kär och som hon själv säger är de flesta som hon håller när hjärtat och som skulle kunnat trösta henne på andra sidan Atlanten.
Det är klart att det inte var det, men det har framstått så.
Någonstans måste du förstå att det en bloggare exponerar för oss läsare inte är alla aspekter av hens liv. Tror du att UnderbaraClaras liv är lika sockertoppigt som det framställs? Kan garantera att det finns både bajs, spyor, sorg och konflikter inblandade.
Det känns lite fånigt att du ”glädjs” över att hon trots allt är mänsklig, när jag inte tvivlar en sekund på att du faktiskt vet det- den rosaskimrande bloggen till trots.
Men det är klar jag fattar det, intellektuellt. Det kan dock vara skönt att få inse det och se det. Jag tycker att jag gör det väldigt tydligt här att jag tycker synd om henne och förstår att det hon går igenom är jobbigt, men att det ändå kan vara skönt när någons perfekta fasad spricker. Jag förstår inte hur detta kan vara ett problem.
Jag tycker tvärtom.
Nog för att jag förstår vad du menar och kan finna liknande tankar hos mig själv också, men just gällande Sandra var det skönt att allt var vackert, ljust och oskyldigt.
Jag vet ju att hon egentligen bara är människa, och hon har skrivit förr om saker som gör ont (men då i pluskvamperfekt och med ett rosaskimmer över texterna…).
Nu är i alla fall den välmålade bilden trasig och det ger mig knäppångest. Då inte bara för att hon är ledsen, utan även för att allt blir så påtagligt förgängligt igen. Jag vet ju, men jag vill inte att saker ska gå sönder.
Hon hjälpte mig att låtsas för några sekunder att allt kan vara så bra.
Känner mest med henne nu dock. Det är som det är.
Blir ganska ledsen av sådana här inlägg. Jag får ibland kommentarer på bloggen om att mitt liv verkar vara perfekt och sådär. Det är för att jag väljer att inte skriva om mina väldigt personliga problem på en blogg vem som helst kan läsa. Jag ser det verkligen inte som att försöka lura någon att mitt liv är perfekt bara för att jag väljer att lägga upp bilder ifrån trevliga dagar i parken och roliga fester istället för att skriva om långa, intetgivande läkarbesök och konstant smärta. Och det är jag nog inte ensam om.
Skulle någon skriva liknande om mig om jag berättade om att min pojkvän gjort slut med mig skulle jag bli väldigt ledsen.
Men samtidigt förstår jag att det är mänskligt att du känner sådär.