Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.
Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.
Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.
Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.
Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.
Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.
Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?
Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.
Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.
Jag är för tvåsamhet i mitt liv utan att tro att det är det enda rätta. Men jag fattar inte varför det skulle ses som ett totalt hysteriskt jävla gigantmisslyckande om tvåsamheten spricker. Som du säger skapar väl folk i allmänhet inte relationer med intentionen att de snart ska ta slut. Varför får man inte bara vara lycklig medan man är det och sen få lite förståelse om drömmen spricker? Varför är det så jävla jobbigt att vara en medmänniska?
Jag är både romantiker och realist. Ska man se krasst på det så tycker jag man ska försöka ha känslan ”Just nu vill jag att det här ska vara för evigt”. Jag vet att man inte kan lova nåt för evigt, men det är ändå viktigt att man går in positivt och hoppfullt. Att leva i känslan av att det här vill jag ha för evigt.
Var livet sedan tar vägen vet man ju aldrig, därför bör man passa på att vara kär, naiv och lycklig när man har möjligheten.
om min kille dumpade mig skulle jag inte vilja skriva ut det i bloggen. skulle skämmas, känna samma skam som du över att du vågat tro på något som dog. och det här med att sandra romantiserat sitt och vindens förhållande, so what, har hon inte rätt till det? hon har ju tusentals besökare på bloggen, varför skulle hon fläka upp HELA bilden av sitt förhållande, när hon inte gör samma med någonting annat (sitt liv, sina kompisar, etc)? den värsta kommentaren jag läste om deras breakup var en som jag följer på twitter, hon hade skrivit att sandra säkerligen hade iscensatt alltihop så att hon skulle ”ha nåt att blogga om för resten av livet”. seriöst, some people…
Tycker det är så viktigt att arbeta emot tvåsamhetsbubblan och barnhets.
Det finns många möjligheter att leva, många olika sociala konstellationer och många olika perioder i en människas liv.
Jag vill absolut inte att Sandra ska vara ledsen, men åh vad jag tycker illa om förespråkandet av den PERFEKTA FÖRHÅLLANDEBUBBLAN som hon och Elsa Billgren och många flera sysslar med.
Fast jag kan ju inte låta bli att tycka att man är något av en hycklare om man säger sig önska mer tolerans gentemot andra livsstilar än typ standardheteroparförhållandet, och sedan ägnar sig åt att med liv och lust racka ner på dem som ändå väljer detta. Hur var det nu med toleransen, liksom? Det måste ju vara tillåtet att leva också i ett förhållande som inte är typ superavantgardistiskt, det måste ju vara tillåtet att vilja ha barn, eller har jag missat något?
Jag tycker man borde acceptera att bloggare är riktiga människor, inte bara företrädare för någon livsstil. Man har inte sätt att säga elaka saker till nydumpade nio-till-fem-Sandra bara för att man ogillar hennes livsstil.
Apoopå det skrev Sandra ju faktitskt ett inlägg för rätt länge sen där hon kritiserade jakten på ett lyckligt slut-förhållande, med Den Rätte (i Sex and the City-filmen).
Har hittills bara sett en person håna henne och det är den där obehagliga internetmobbaren, gahz eller vad hon heter. Hur som.
Hata mig inte för detta men jag tycker det är stor skillnad på att bli dumpad vid 20 och 28. Vid 20 vet man att det inte kommer hålla för evigt. Då ska man ha olika pojkvänner, springa ute och bli kär varje helg. När man närmar sig 30 är det vanligt att man flyttar ihop, förlovar sig och allt det där och det är därför inga konstigheter att hon på allvar trodde att han skulle vara den hon skulle göra allt det där med.
Tycker verkligen Sandra är modig som skriver som det är.
Jag håller absolut med om det du skriver om ålder. Jag tänkte också på det, men valde att inte skriva det och fokusera på hur det känns. Och oavsett gör det ju ont.
Öh, ”ska”? När sattes reglerna för i vilken ålder det är tillåtet att ha vilken typ av förhållanden och vem satte dem? Det är, enligt min erfarenhet, ganska stor skillnad på folk när det gäller hur lätt man har att ”bli kär varje helg”; känns konstigt att upphöja just det till norm. Jag menar, det talas ju en del om att det skall vara OK att ha haft många partners, men vi kan inte gärna vrida det hela varvet runt till att det inte skall vara OK att inte ha haft det.
Håller med dig, Isabella (fast tycker du har en lite hård ton mot Sofia, jag tolkar som att hon menar att det är en norm i samhället och det är det ju, men behöver inte hålla med för det). Blir så förbannad när folk inte tar typ 17-åringars förhållanden på allvar. Jag var helt övertygad om att jag och min första pojkvän skulle vara ihop livet ut, då var jag 15. Han gjorde slut efter två månader, men känslan fanns ändå där. Skulle snarare säga att jag blivit mer realist med åren, även om mitt nuvarande förhållande är rätt stabilt så inser jag att ”att göra slut är sånt som händer”, det fanns inte alls när jag var 15, då var det DÖDEN. Däremot är det ju andra saker som är mycket jobbigare med att göra slut nu när man närmar sig 30 – ekonomi, flytt, familj osv.
Kan tillägga som en parentes att min arbetsförmedlare när jag precis slutat gymnasiet var sjukt dryg. Jag sade att jag funderat på att börja plugga på annan ort men att det nu inte blivit något av med det eftersom jag hittat pojkvän på hemmaplan. Han ville väl uppmuntra mig att gör det ändå, vilket väl var bra, men han gjorde det med orden: ”jaha, men hur länge kommer det förhållandet hålla då?”. Önskar jag kunde knacka på hans dörr idag och visa upp pojkvännen och bah: 10 years and counting, BITCH!
Ursäkta OT!
isabella swan: Nej, det finns konstigt nog inga regler eller lagar, det var _mina åsikter_ 🙂
Fanny: Gud ja, ont gör det verkligen oavsett ålder. Men det är knappast naivt att tro att man ska vara tillsammans hela livet, eller iaf ”settle down” när man närmare sig 30, medan sådant är ovanligare vid 20.
Marysaintmary: det är rätt ovanligt att två 17-åringar håller ihop i tio år, så grattis!
Mella: klart det KAN hålla men det är knappast normen. Kan tänka mig att det händer på små orter där folk sällan träffar nya människor. ”High school sweetheart” and all that jazz. Ursäkta om jag förolämpar någon med min storstadsmentalitet.
Nu kanske jag märker ord, men varför skulle inte förhållanden som inleds i unga år kunna hålla? Jag känner ett flertal par i 40-årsåldern som träffades som tonåringar och har hållt ihop sedan dess. Givetvis är chanserna för att det ska hålla mindre ju yngre man är, men det är knappast omöjligt eller ovanligt.
Har inte följt diskussionen och således inte läst de negativa kommentarerna, men jag blir ganska chockad av att höra om dem nu.
Nog för att jag är väl cynisk i många fall och inte romantiserar tvåsamheten särskilt, men precis som du skriver Fanny, håller jag med om att man ändå måste få drömma och vilja.
Vad är annars meningen med något?
Jag kände enbart ett ”fan vad synd” när jag läste Sandras inlägg om uppbrottet.
Hon är så saklig trots allt det onda och smärtan lyser igenom. Hon brer inte på, det finns ingen vidare information om hur förhållandet eller uppbrottet verkligen gick till. ÄNDÅ har folk mage att berätta för henne vad hon gjort fel, allt för att få internethata litet. Idioti.
Tycker för övrigt fortfarande (och alltid) att du skriver mycket bra och på en skön nivå.
Jag undrar – om man verkligen ÄR genuint lycklig i sin tvåsamma parrelation, måste man dölja det då? Sandra har ju aldrig skrivit att tvåsamhet/parrelationer/monogami etc är det enda sättet att leva. Bara att hon varit lycklig och otroligt kär i sin pojkvän!
Jag lever i ett parförhållande, vi träffades för sex år sedan, flyttade ihop för fem år sedan och gifte oss för fyra år sedan. Vår relation är inte perfekt men den är sjukt jäkla bra och jag känner mig lycklig i stort sett varje dag! Ingen av oss menar att en heteroparrelation är det enda sättet att leva eller bli lycklig på – men det är vad vi har valt, och vi trivs med det! Sen är vi väldigt normkritiska, vi är feminister och vi är t ex engagerade i hbtq-festivalen i Gbg och för oss finns det ingen motsättning i det.
Jag tänker precis som du. Jag anser inte att tvåsamhet är det enda rätta för alla, uppenbarligen är det ju inte så liksom. Och det respekterar jag. Jag skulle aldrig förminska någon som lever på ett annat sätt än mig, men ändå så upplever jag att monogami förlöjligas på något sätt. Att man liksom går miste om något, att man aldrig reflekterat över vad man vill och att man borde testa andra grejer. Men jag känner lite som så, att jag inte har behövt reflektera så mycket. Jag kör ju på det som känns bra och det som får mig att må bra. Det är ju klart att man tänkt tanken på hur det skulle vara om man levde i ett öppet förhållande, men det känns inte alls rätt för mig.
Har varit tillsammans med min sambo i nästan åtta år, vi träffades när jag var tjugo. Och det har hela tiden känts som att det ska vara för evigt. Sen kanske det inte blir så av någon anledning, men det är inget jag grubblar över nu.
Men den här toleransen som ska infinna sig gentemot andras relationer, borde också vara densamma mot de som faktiskt har hittat rätt i sin tvåsamhet. Jag vill inte heller bli ifrågasatt.
Du har så rätt. Jag har själv en del cynismmurar som jag behöver bryta ned, tack för att du uppmärksammade mig på det.
I vår kultur är en evig tvåsamhet sjukt upphöjd och piedestalsatt. Giftemål och enade 4-ever framför Gud har ju satt sina spår. Typ alla (skitmånga) filmer och böcker och kulturyttringar handlar om Den Eviga Tvåsamma Kärleken som bringar Lycka i alla deras dagar. Folk pratar om ”den rätta”. Som om det skulle finnas en gudagiven Perfekt Partner av ödet utsedd för varje person, och att man alltid fungerar perfekt och superharmoniskt ihop med ”den rätta”. Så är det ju liksom inte. Det är sagor och fantasier. Vi är hela människor och fungerar ihop som hela människor med allt vad det innebär, inte som sagofoster.
Det är bra att tänka på det och ha en i grunden verklighetsbunden syn på relationer och hysa realistiska förväntningar på sin partner. Det känns liksom som en sorts objektifiering eller något att ha prins/prinsessa-förväntningar rotade i tvåsamhetssagan på sin partner känner jag personligen. Jag kan inte vara någons Perfekta Partner och leva upp till olika tänkta förväntningar på hur en ödesbestämd perfekt partner ska vara. Jag kan bara vara mig (och självklart därmed vara så lite av ett as eller vider jag lyckas uppbåda!) och försöka vara så kommunikativ som jag kan. Det känns orättvist och väldigt krävande mot den tänkta relationsmotparten att kräva eller förutsätta att den ska vara Perfekt när alla människor är människor och inte fantasiprinsar.
Men att ha en verklighetsbunden syn på relationer det innebär inte att man inte får känna att man älskar personen så att man vill vara med den här personen för alltid och önska att det ska vara så. Att det statistiskt sett inte är realistiskt att rationellt TRO och kallt antaga att verkligheten bergsäkert kommer förhålla sig så är ju en helt annan grej. Man måste få känna att det här vill jag ha alltid och känna att den här känslan känns evig (just nu) och uttrycka det utan att det är något fel eller skamligt med det. Om någon skulle säga ”för evigt” ser jag inte det som ett muntligt kontrakt som jag i princip kan ta till domstol, utan någonting personen känner och önskar nu. Och det är fint och mer än okej att känna så.
Kärlek är en känsla och inte ett rationellt antagande. Det är väldigt osympatiskt att skambelägga folk för att de är/varit kära och känt starkt, tycker jag. Kärlek är inte rationellt och att inte vara rationell i sina känslor är inte en förkastlig vidrig odygd.
Folk ska inte behöva skambeläggas över att deras tvåsamma relationer inte håller för evigt. Att det fortfarande är så är tråkigt. Lär ju vara ett kristet/religiöst/whatevernågonting arv, att upphållandet av relationen i sig är så fruktansvärt viktigt och ve den som separerar om man blivit tvåsamma (inför Gud). Det ses fortfarande som ett misslyckande, ett tillkortakommande, en skam, om man misslyckas med tvåsamheten.
Människor är med varandra och har relationer med varandra för varandras skull och inte för att tillfredsställa ett högre syfte eller en önskedröm. Eller, jag tycker att det borde vara så. Upprätthållandet av relationen i sig måste sluta vara ett egenmål. Det missgynnar folk. Frihet från förtryck plx.
”Unga par kan faktiskt hålla tills de blir gamla!” borde inte behöva dras, då att ens relation kanske inte håller 4-ever inte borde vara skambelagt. Det är ju ett obvious fact att det finns unga par som är ihop 4-ever. Vad som är viktigt är att de är med varandra nu och är med varandra för att de vill vara med varandra. Om det förändras så är det inte på något sätt förkastligt och någonting de borde ses ned på för; deras relation ska gynna dem just då de är i den, oavsett hur länge den varar.
Nu vet jag inte vart jag är på väg med denna rant/kommentar/textvägg i affekt längre. 🙁 Tycker väldigt bra om att läsa din blogg, den är trevlig, intressant och välskriven.
”Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.”
Spot on. Och jag skulle vilja att en eventuell partner kände samma sak. Det känns som att jag inte har ”tid” eller energi för att vara med någon som kan se eller förutspå ett framtida uppbrott. Kan man ens föreställa sig det eller förlika sig med tanken kanske man inte är tillräckligt pepp på förhållandet.
Jättebra post.
Men vad fan, har de där människorna ingen social kompetens och eq överhuvudtaget? Det övergår verkligen mitt förstånd hur en i en sådan situation kan börja gnälla om att Sandra varit naiv som ens trodde att det skulle hålla för evigt, det är lite att förminska hennes känslor i situationen. Dessutom, precis som du skriver: varför gå in i ett förhållande om en inte tror och hoppas att det ska hålla för alltid eller i alla fall jävligt länge? Visst är jag någonstans i bakhuvudet medveten om att ja, det kan ta slut mellan mig och min karl, en vet aldrig vad som händer i framtiden. Men det är inte det jag hela tiden vill utgå från, ty jag tror icke att relationen blir bra då. Jag lever mestadels i nuet, dagdrömmer ibland om den ljuva framtiden. Men att gå omkring och vara negativ och tänka: ”äh, det kommer ändå ta slut förr eller senare”, det ser jag ingen anledning till. Kommer bara vara en tagg i sidan på vår kärlek.
det blir så mycket enklare när man blir äldre. man orkar inte förklara sig. själv känner jag ett allt större behov att ha egentid, och är inte alls sugen på att flytta ihop och gifta mig och hela den baletten, som min kille. jag är snart 40, han 30. jag har haft så många älskare, fick aldrig min stora kärlek, hittade den näst bäste. jag upplever sandra beijers nyc blogg så himla hubbabubba rosa gullig, som i reklam. bor själv staden sedan 7 år, lever inget sex and the city liv, utan ett konstnärsliv på små medel, med mycket kärlek. allting har varit en dans på rosor, känns som hon har definierat sin egen lycka på den där snubben. men vad fan vet jag, struntsamma, hon har iaf valt att prioritera den sockersöta versionen av förhållandet tills bums hon blev dumpad. jag tycker blogg formen är ett intressant forum för du väljer vad du vill skriva, och det du inte väljer. tänk om den här fröken berg har en rätt taskig perception, ibland kan jag känna att brudar som är i taskiga förhållanden på något krampaktigt vis måsta visa omvärlden hur bra och puttinuttigt gulligt allt är. tänk om det i sjäva verker är så, då är ju liksom alla bloggläsare blåsta på sanningen. sanningen är mer kompicerad än en livsstilsblogg och jag tycker det är magstarkt för killen att läsa om uppbrottet när sandra skriver med blod på fingrarna, och textar med tårar på mobilen.