Jag vet inte om ni gjorde det, men när jag var en sisådär 15 år gammal så läste jag denna bok. Det är en självbiografi skriven av en väldigt svårt psykisk sjuk ung kvinna med svåra självskadebeteenden. Jag minns att många som läste den började skära sig i armarna och att folk gick omkring med den som nån jävla bibel. Även jag blev djupt påverkad av den.
Efter att alla läst den och älskat den blev den först hånad och sedan utskälld. Hånad för att den var fånig, utskälld för att den uppmuntrade till självdestruktivitet och psykisk sjukdom.
Nåja. Nu hittade jag den i alla fall i kyrkan och bestämde mig för att läsa den igen. Och gud vad spännande det var. Alltså, när jag läste den senast så mådde jag själv dåligt, inte i närheten av lika dåligt som författarinnan men fortfarande så att jag identifierade mig med att må dåligt och kunde romantisera det. Nu gör jag inte alls det längre.
Det intressanta med boken är att den verkligen är skriven ur en sjuk människas perspektiv. När jag läser den nu märker jag det på fler sätt än att hon skär sig och hör röster, jag märker det framförallt på hur hon ser på omvärlden. Hennes perspektiv präglas av ett övermänniskoideal som jag innan var benägen att anamma, nu bara tycker är tragiskt.
Det är intressant att läsa om böcker som man innan haft en stark relation till, det lär en mycket om en själv.
När jag var femton och lånade den på bibloteket var den sista sidan alldeles nedkladdad i blod.
Intressanta tankar för övrigt. Jag slås ibland av hur arrogant man kan bli när man mår psykiskt dåligt. Tänker på det när jag råkar komma över någon hattråd på Flashback (som typ skvallertråden om Berny Pålsson).
Jag är själv väldigt skeptisk till den här boken, och kommer nog kämpa in i det sista med att undanhålla den för eventuella framtida barn, just eftersom sånt här tenderar att påverka och romantiseras av pubertetskreatur.
Ja gud, den läste jag. Nån som vet hur det har gått för henne? Är hon frisk nu?
Eller ja, frisk kanske man inte blir. Men typ, lever ett ordnat liv, drogfri osv.
Nej, och hon kom nyss ut ur fängelset. Minns inte om det var pga misshandel eller langning.
Jag har för mig att jag läst någonstans att hon själv inte haft en tanke på att det skulle bli en sådan kultbok som den ju faktiskt var en period, och att hon tog avstånd från romantiserandet av att må dåligt (Att hon har ett romantiskt sätt att skriva skall nog inte heller förväxlas med att hon romantiserar psykisk sjukdom. Jag läste bägge hennes böcker i vuxen ålder och tycker egentligen inte att hon gör det.)
Vill läsa den, mest för att få ett annat perspektiv på saker och ting egentligen. Men nu blir jag skeptisk.
Har jag anledning till att bli skeptisk till att läsa den boken? Är sexton, fast inte vidare lättpåverkad dock.
Om du vet att du ger dig in på en bok som romantiserar dåligmående och självskadebeteenden och känner dig beredd på det tkr jag inte du ska vara skeptisk.
Jag tycker absolut att man skall läsa den om man är intresserad. Vad man gör med sina intryck sedan är ju upp till en själv, det är inte som att boken tar över ens hjärna och får en att göra konstiga saker.
Har faktiskt aldrig läst den boken. Lustigt, för tidigare när jag skrev om hur jag mådde ville folk gärna hävda att jag bara var en Berny-wannabe.
Boken ligger dock sedan cirka ett år tillbaka på min ständigt växande ”böcker jag vill läsa”-lista. Inte för att jag tror att den är bra, läste något utdrag ur den nämligen och det var fucking värdelöst. Men mer som att få perspektiv, du vet. Lite som jag ibland tittar på filmer jag på förhand vet är urusla, bara för perspektivets skull.
Jag läste boken när jag satt på behandlingshem och jag mådde väll inte på topp då men minns att jag tyckte boken var sådär, den gjorde inget vidare intryck på mig, tyckte mest hon var ”emo” så man måste inte bli påverkad av boken
Jag läste ”Vingklippt ängel” för x antal år sedan (jag var 13 då, tror jag), tyckte den var sådär. Läskig. Jag visste nog inte att det fanns människor som Berny, som var så sjuka och hade sådana jävliga liv och historier. Jag tror att problemet var att jag var för liten och helt enkelt inte mentalt mogen att ta till mig någon med schizofreni, missbruksproblem och svårt självskadebeteendes världsbild. Kanske hade jag fått mer ut av den om jag läst den som 17-åring när jag hamnade i ”psykvårdsvärlden” själv, och därmed lättare hade kunnat relatera till hennes upplevelser och tankegångar. Å andra sidan kunde det ha lett till att mitt eget tillfrisknande försvårats betydligt, då man är oerhört lättpåverkad när man psykiskt skör. Är hur som helst inte alls sugen på att läsa om den. Har svårt för rakblads-och-piller-romantik och änglasystrar och sån shit just nu känner jag bara.