Det handlar om maktstrukturer, inte subkulturer.

Ganska ofta så hör man ett resonemang som låter ungefär såhär: ”byt ut alla vita män/överklass mot kvinnor/invandrare/judar/underklass i den här texten så är den plötsligt rasistisk/nazistisk/kvinnohatisk” som något slags bevis på det utbredda hat mot vita män som finns i samhället. Alltså kolla, man kan inte bara ”byta ut” saker hur som helst. Du kan inte byta ut överklass mot underklass i en text om klassklyftor bara sådär och tänka att innebörden är precis densamma, bara att man har bytt grupp att vara hatisk emot.

Detta baserar sig på föreställningen att alla grupper i samhället är likvärdiga, att det liksom inte rör sig om några skillnader i makt eller materiella tillgångar utan snarare är olika subkulturer som ”tävlar” mot varandra på lika villkor, och nu bara råkar det vara ”inne” att gilla arbetarklassen och hata överklassen, eller gilla invandrare och hata ”etniska svenskar”, eller gilla kvinnor och hata män.

Mansrättsaktivister frågar sig varför deras rörelse inte har lika stort utrymme i media. Jadu, det kan jag berätta: det finns inte samma behov av den. Visserligen så finns det områden där män förlorar på ojämställdhet och könsroller, eftersom de begränsar allas våra liv, men det är fortfarande kvinnor och inte män som är förlorarna i livets könstombola. På samma sätt finns det inget behov av att ta ner arbetarklassen eller  invandrare från sin samhällspidestal eftersom de inte har någon att stå på från första början.

Kritiken handlar om att de som vill ha jämställdhet mellan olika grupper själv inte behandlar dessa grupper helt lika, utan premierar invandrare, kvinnor och så vidare till förmån för vita män. Att skapa jämställdhet handlar inte om att behandla alla grupper precis lika utan om att kompensera för den strukturella underordning som vissa samhällsgrupper är utsatta för.

Ett så himla bra exempel på detta tycker jag är reaktionerna kring Bli homo-kampanjen som förts i samband med Stockholm Pride. Det är helt enkelt reklamer med argument för att bli homosexuell. Detta har upprört en massa personer som ba: ”buhu, som heterosexuell känner jag mig diskriminerad nu när hbt-maffian försöker övertala mig att bli homo. Får man inte vara som man vill?”. Och man ba: fast herregud människa, typ 99% av all kulturyttringar är anpassade för heterosexuella, gör reklam för heterosexualitet och så vidare.

Om vi har ett samhälle där Hbt-personer är diskriminerade och marginaliserade så är det rimligt att vi en vecka om året lyfter upp dessa personer. Om vi har ett samhälle där majoriteten av alla offentliga personer lever heterosexuellt, där majoriteten av alla böcker och filmer om kärlek berör och lyfter upp heterosexuell kärlek så är det rimligt att man en enda gång sätter upp en reklam där man redogör för fördelarna med homosexualitet.

Jag tänker på hur det alltid är den marginaliserade gruppen som åläggs att vara accepterande. Om man pratar om Hbt så måste man i samma andetag alltid nämna att man såklart även accepterar heterosexualitet, ungefär som det var vad människor som hypar heterosexualitet gör!

”Men tänkt om samma kampanj hade dykt upp fast för heterosexualitet???” kanske någon frågar sig. Men nu är det ju som så att heterosexuella behöver ingen sådan reklamkampanj för hela jävla världen är ett enda stort reklamjippo för heterosexualitet, precis som man inte behöver någon mansdag (även fast den faktiskt finns) eftersom alla andra dagar utom kvinnodagen är mansdagar. Man behöver inte heller någon uttalad klasskamp från överklassen förd mot underklassen, dels för att den redan förs fast är mindre uttalad, dels för att överklassen per definition redan har makten. Det är inte jämförbart. Sluta låtsas att det är samma sak för det är det helt enkelt inte.

Skillnaden: det ena är en kamp mot förtryck, det andra är bara att ytterligare förstärka om manifestera ett överläge som redan finns på bekostnad av diskriminerade grupper. Och tja, du kan ju gissa vilket som är vilket.