Lite mer om feministiskt debattklimat.

Angående inlägget jag skrev innan om feministiskt debattklimat. Jag vill bara förtydliga vad jag menar: jag har inget emot meningsskiljaktigheter, hätska diskussioner eller ens att folk går ut och skriver att de hatar varandra. Sånt kan jag ta, jag räknar till och med med att få ta sånt. Jag har inte heller något emot att man printscreenar ett mejl där man tycker att någon varit snäll/haft rätt/haft fel/varit elak/varit en stor idiot. Det är helt okej. Vad jag ogillar är när man gör människor till åtlöje.

Jag vet inte vad Ellen menade med att lägga ut mejlet såsom hon gjorde. Halva poängen i det jag skrev var att hon inte lämnade någon förklaring utan bara gjorde det upp till läsaren att tolka helt själv. Sånt kan lätt kännas obehagligt för den som är avsändare av det som blottas. I ett sådant sammanhang vill jag ha en kontext, jag vill veta varför detta publiceras och vad som är det roliga eller felaktiga.

Ellen menar på att det rörde sig om att även de som hatar henne inser och erkänner att hon har rätt. Jag misstror henne inte i det, det var säkert hennes intention. Men då hade hon kunna skriva det.

Det är känslan av utsatthet som kommer när folk hånar en eller skrattar åt en utan att man riktigt förstår varför som jag vill försöka beskriva och som jag tycker är obehaglig. Det är den jag inte vill bli utsatt för. Känslan av att det är en massa personer som snackar bakom ens rygg, som förstå och är invigda i något som man själv inte har mer än en svag aning om. Det får en att känna sig utsatt, oavsett hur många personer man har på ”sin sida”.

Jag vet inte vad specifikt Ellens syfte var och det spelar faktiskt egentligen inte sådär skitstor roll. Det viktiga är att jag tycker mig ha upplevt en trend, en trend där mer och mer sånt här kommer fram. Jag tycker mig se mer hån, mer antydningar och falskspel på bekostnad av ärliga konfrontationer. Jag säger inte att alla kvinnor måste hålla ihop eller tycka lika eller ens vara snälla mot varandra. Men det är väldigt onödigt att så osäkerhet utan att det kommer något konstruktivt ur det, något konstruktivt som i en diskussion, ett ställningstagande eller vad som helst.

För övrigt kan jag säga att jag tycker att det också är ett problem när vissa bloggare har ett litet crew som dyker upp som små pitbulls och skäller så fort bloggaren skriver att någon annan varit taskig eller har fel. Det gynnar inte konstruktiv debatt alls. Dessutom tror jag att det är lite det som drar fram den här typen av beteende som jag beskrivit innan, eftersom det blir för mycket tjafs om man skriver rakt ut att man tycker att en viss person har fel eller är dum i huvudet. Då blir det enklare att skriva lite subtilt så att folk fattar men inte har så mycket att sätta emot. Så jag tycker också att det hör till de bloggare med stor och trogen fanskaras ansvar att inte skicka ut sina fans som målsökande missiler så fort man blir kritiserad. Det är också oärligt på ett sätt, för man ser till att ens kritiker får den reaktion man skulle vilja ge dem men svär sig fri själv eftersom det inte är en själv som skriver det. Men om man länkar och ger en ofullständig beskrivning av förloppet eller antyder vissa saker så har man ju på ett sätt initierat det hela.

Hanna Fridén var väldigt duktig på att hantera sånt här på sin tid. Om hon bråkade med någon och hennes läsare gick till attack så brukade hon skriva att hon inte ville att de skulle vara elaka. Hon insåg sitt ansvar över vad hennes läsare skrev hos andra som hon hade skrivit negativt om. Mer sånt!