Jag läser att människor med sjuklön nu har blivit beviljade två veckors semester från sina åtgärder. Och jag tänker: det är så jävla lite. Två femtedelar av vad man är berättigad till i lag i Sverige om man har ett ”riktigt arbete” med en riktig lön men det som man är berättigad till om man har försörjningsstöd är alltså mindre. Istället måste man ägna all sin tid åt att delta i meningslöst jobbsökande, något som för det mesta faktiskt inte ens ger resultat i form av jobb. Ja, nu handlar denna artikel om utökade rättigheter man jag anser det chockerande att detta inte kommit innan med tanke på hur många fler personer som tvingats in i dessa åtgärder. Innan så räckte det för många att de kunde uppvisa att de aktivt sökte arbete, men idag så måste många fler spendera sin tid i olika åtgärder för att liksom bevisa sin arbetsvilja. Även om de har sökt alla jobb de har kompetens för så måste de bevisa den ännu mer.
Jag lyssnar också på Sveriges Radios inslag om att personer som jobbar på det cafékedjan Barista Fair Trade Coffee inte får sjukanmäla sig utan istället uppmuntras till, eller snarare beordras, att byta pass så att arbetsplatsen inte behöver belastas ”bara” för att du är sjuk. Det vill säga slippa betala ut sjuklön. Detta är bara en i mängden av många liknande historier om hur anställda behandlas som skit. Att man kräver detta av anställda är tydligen i sig inget ovanligt inom branschen, men att det står såhär uttalat i en personalhandbok är uppseendeväckande. Företaget skäms inte ens över att skriva det. Och jag tänker att det finns ett samband.
Rättigheter som länge setts som självklarheter monteras ner. Semester om man har försörjningsstöd och rätten att få ledigt från jobbet med sjuklön om man faktiskt är sjuk. Det är fruktansvärt. Till vilken nytta, undrar man såklart. Jag har övergett iden om att det skulle röra sig om klantigheter och sedan prestige från regeringens sida som jag närde ett tag. Jag tänkte att de helt enkelt bara var inkompetenta. Men nu ser jag det mer och mer som ett upprättande av klassmakt. Överklassens makt över arbetarklassen.
I boken jag läser nu, som jag skrivit om här, så tas detta med att regeringen aktivt skapar arbetslöshet upp. Detta har alltså gjorts av både av socialdemokratiska och moderata regeringar, men nu trappats upp alltmer. Att vara arbetslös har gått från att vara något oönskat av de flesta till att bli ett rent helvete av åtgärder och insatser. Syftet är att sänka den så kallade reservationslönen, alltså hu lite pengar man kan tänka sig att jobba för. Effekten blir även att saker såsom arbetsvillkor och andra rättigheter kompromissas bort bara för att människor för allt i världen inte vill fastna i arbetslöshet.
Jag tycker att man måste våga säga detta. Att det regeringen gör är inte att hjälpa de arbetslösa att skaffa jobb genom att ”motivera” dem. Även om vissa blir motiverade så är det inte på grund av bra coachning eller något liknande, utan att arbetslösheten är så jävla pissig att de flesta tar vad fan som helst för att slippa den. Effekten är sämre vardag för de som är arbetslösa och sämre villkor för de som lyckas skaffa arbete. De enda som tjänar på rådande ordning är arbetsköpare som kan köra med sin arbetskraft mer än någonsin tidigare och såklart de som tjänat mest på de skatteavdrag som dessa reformer hjälpt till att finansiera. Detta är inga misstag en klåfingrig regering har gjort på grund av en alldeles för mekanisk syn på människor, det är resultatet av en ideologi som syftar till att försvaga arbetarklassen.
Ja, jag vet att detta inte är något nytt under solen. Men fan vad hopplöst allt känns just nu. Denna planerade destruktion av våra liv, av det vi tagit för givet, är så vidrig.
Isobel Hadley-Kamptz har skrivit om det tysta systemskiftet. Om hur man alltmer fasar ut välfärden till förmån för privata lösningar, i båda ändarna, men hur detta sker utan någon slags debatt. Intressant och skrämmande läsning för den som vill.
Men, jag är timanställd och har aldrig haft (betald, som jag antar detta handlar om) semester. All ledighet är obetald och jag har/tar mig bara råd med knappt två veckor. Jag arbetar dessutom för ett av de förhatliga bemanningsföretagen vilket inte direkt är någon klart lysande stjärna vad gäller rättigheter, men ändå kan jag inte tycka att just min brist på betald semester är det största problemet där. Och verkligen inte heller att arbetslösa automatiskt inte har någon semester är ett problem – de har ju inget arbete att ta semester ifrån! Jag inser att detta sällan eller aldrig är ens eget fel, men likaväl tycker jag nog det blir lite logikvidrigt att ta semester från ett icke-existerande arbete.
Antagligen är det mest ordet semester jag reagerar på; jag kan ju också tycka att det är mänskligt att göra det möjlig att ha en period av paus i arbetssökandet (och det lär ju inte ske så mkt på arbetsmarknaden i juli ändå) men tja. Sticker lite i ögonen ändå, speciellt att det är med kvarstående försörjningsstöd – och återkommer väl till det klassiska ”det är bättre på bidrag än att arbeta”. För jag tror inte jag tjänar speciellt mkt mer än svenskt soc stöd (bor i Finland).
Det här var nu närmast svammel, men ville i alla fall skriva ned det.
I Sverige får ju en timmis semesterersättningen inbakad i timlönen, vilket förvisso ej betyder att man faktiskt kan ta semester. Jag tycker att det ska vara självklart att alla har ätt till semester, även en med försörjningsstöd behöver vila.
Fast att vara arbetssökande tycker jag är bland det mest psykiskt betungande som finns. Och då har jag ändå inte varit det särskilt länge. Oron och stressen det skapar pågår ju dygnet runt. Precis som med vissa jobb. Klart man behöver semester även från det, om man ska få ha sinnet i behåll. Det tråkiga är väl att det troligtvis inte blir lika mycket semester som för dem med jobb, eftersom oron för vad som ska hända efter semesterns slut säkert finns där.
*för dem utan jobb*
Ja, det är verkligen helt galet att bara ha rätt till två veckors semester. Alla människor behöver få lite tid att vila ut och fokusera på annat, just för att sedan kunna fokusera på vardagen, vare sig den innehåller jobbsökande eller jobbande.
Jag kommer ihåg när jag var arbetslös för några år sedan och nån gång i början av juli sa min handläggare ungefär såhär till mig: ”Ta det lugnt nu resten av sommaren och koppla av så kan du fortsätta söka jobb i höst igen med nya krafter!” Jag antar att handläggare inte säger så längre…
Ja. Även som arbetslös måste man få vila.
Du skriver väldigt bra och intressanta inlägg om jämviktsarbetslösheten och det vidriga hyckleri vår nuvarande regering kommer undan med i den här frågan. Synen på arbetslöshet (och därmed arbetslösa) som något som bara måste existera för att samhället ska fungera samtidigt som man öppet föraktar och ser ned på dem – den synen påminner om hur man såg på skarprättare för i tiden. ”Alla” ville att de skulle finnas och göra det de gjorde men de fick inte vila i vigd jord eller ens hämta vatten i samma brunn som andra. Samma dubbelmoral har också funnits gentemot prostituerade.
En sak till: Bortsett från att en politik byggd på teorin om jämviktsarbetslöshet är oförsvarbar av rent etiska och humanitära skäl så funkar det inte heller riktigt som de NAIRU-besatta borgarna tror i Sverige. De kan inte applicera något de tycker har ”fungerat” i t.e.x USA på ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Oavsett vilken reservationslön den arbetslösa har så har nämligen den absoluta majoriteten av alla arbetsplatser i Sverige kollektivavtal. Då spelar det ingen roll om den arbetslösa individen kan tänka sig att jobba för 85 kronor i timmen, är 105 kronor lägsta nivå enligt kollektivavtal så betalar arbetsplatsen det oavsett vad den enskilda arbetssökanden kan tänka sig för reservationslön.