Denna krönika av Andres Lokko angående likheterna mellan Pussy Riot och upprorsmakarna i London tycker jag om. Det Lokko skriver om är hur mediebevakningen och reaktionerna ser jävligt annorlunda ut från fall till fall, beroende på vilket land det rör sig om, när protesterna i själva verket är ganska likartade. När ett land som Ryssland ägnar sig åt att tysta protester så anses det förkastligt, de som tystats får en massa stöd, människor pratar om hur viktigt det är med yttrandefrihet och så vidare. Detta är naturligtvis helt i sin ordning. Men när två personer döms till fyra års fängelse för att ha startat en facebookgrupp i Storbritannien så anses det inte alls lika illa. Vad är egentligen den stora skillnaden?
De som dömts för att ha startat facebookgruppen har inte blivit ertappade med att brukat våld eller liknande, ändå klumpas de ihop med personerna som gjorde det helt utan att blinka. Människor argumenterar som om dessa personer ensamma vore skyldiga för alla illdåd som skedde i samband med kravallerna i London och personerna som deltog i dessa utdöms samtliga för att vara bortskämda ligister som inte annat vill än att sno iphones. Att det kan finnas skäl för missnöje över samhällsbygget även i länder som Storbritannien tänker man inte på, utan avvisar direkt demonstranterna som osnutna ungdomar som helt enkelt är bortskämda. Hur bortskämdhet skulle kunna leda till att man går till de excesserna förblir för mig en gåta, men jag antar att det verkar rimligt i vissa personers ögon.
Protesterna i London uppkom inte ur ett vakuum, varje människa med någon slags insikt om hur människor fungerar begriper att de flesta inte går till den typen av handlingar om de har alternativ. Vidare så är Storbritannien ett av de mest ojämlika samhällena i Europa, så det är ju inte för intet som detta uppstår just där.
Vissa personer tycks vara oförmögna att se att även den typ av ideologi som har fått råda i Storbritannien, det vill säga den typen av nyliberalism som Thatcher utövade, också har lett till problem i samhället. I deras ögon är kommunismen fortfarande det ondaste av alla politiska system (möjligtvis jämte nazismen och fascismen) och därför blir liksom allt okej sålänge vi inte går tillbaka dit. Man kan över huvud taget inte se att klassklyftor, fattigdom och så vidare är ett problem för människor oavsett om det existerar i en förment liberal ”demokrati” eller om det är i en dikatur.
När människor går ut på gatorna och protesterar med risk för en massa juridiska påföljder och dessutom sin egen rent fysiska hälsa så är det inte som sker ”på skoj”. Människor gör helt enkelt inte den typen av saker lättvindigt, utan det är ett resultat av en långt gången ilska och frustration över samhället. Visst finns det personer som bråkar i vilket fall, men den mängden människor som går till de excesserna uppstår inte ur ingenting. Det måste betraktas som ett samhällsproblem,inte som en fråga om att individuella ungdomar helt enkelt är ouppfostrade. Att möta det genom att ge människor helt orimliga påföljder, öka övervakningen och så vidare är ett minst lika auktoritärt sätt att agera.
Många människor är totalt ovilliga att se att alla samhällsproblem automatiskt upplöses bara för att man i samhället erkänner mänskliga fri- och rättigheter. Vissa målar upp en diktanomi och menar att det vi har att välja på är den liberala demokratin eller diktatur i bästa sovjetanda. Jag blir så irriterad på att man endast anses ha rätt att protestera emot samhällsordningen om man bor i en utpräglad diktatur, alla andra skäl anses otillräckliga. Då ska man istället ändra samhället enligt ”spelreglerna”, alltså inom den parlamentariska demokratin. Detta är inget annat än ett resonemang som används för att tysta vissa marginaliserade grupper, människor som kanske saknar möjlighet att kunna engagera sig på politikens villkor.
Kan människor inte se att vi knappast har nått något slags perfekt stadium i västvärlden utan att även vårat samhällsbygge lämnar mycket i övrigt att önska? Att man kritiserar det rådande samhället betyder inte att man ogillar demokratiska friheter, att man vill ha det som i Sovjet eller liknande. Det betyder bara att man inte tycker att den liberala demokratin är det vackraste som någonsin skett eller att den är fullständig till sin form.
Uppenbarligen kan det även inom detta system existera hinder från att fritt få uttrycka sina åsikter, vilket borde vara uppenbart med tanke på det som skett i London men även med bakgrund i det som skedde i Frankfurt i samband med trojkans stormöte. Men att detta också är ett intrång på de demokratiska friheter vi håller så högt tycks människor inte se, eller så avvisas det som enskilda ”fel” i ett annars perfekt system.
Så stöd för guds skull Pussy Riot, kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland och så vidare men släng också ett öga åt ert eget håll och försök se vad som pågår här och i andra länder som i ordställer sig bakom demokratiska värden. Det finns inget farligare än att människor blint accepterar samhället de lever i.
Du är så jävla smart, bra och klok :’D
Jag håller med om det mesta i ditt inlägg, men just ditt stycke sätter verkligen huvudet på spiken.
Det verkar som att folk tror att när förtrycket kommer, så kommer det öppet säga ”vi är onda så ni som är goda bör bekämpa oss”, och eftersom något sådant inte hänt än så är allt frid och fröjd.
Grymt skrivet!
Bra inlägg! Det här är sånt vi behöver höra oftare! Sånt som måste upprepas till leda så det någon gång kan falla på plats att vi inte är automatiskt, evigt immuna mot bistande demokati, i någon sorts slapp”det är alltid värre i Afganistan”-anda.
Har tipsat om henne förrut, Chantal Mouffe – om det politiska, men kände bara att jag måste göra det igen i samband med det här inlägget, hon skriver då bl a om hur det post-politiska samt konsensuspolitiken avlegitimiserar politiskt motstånd till att vara något vulgärt och extremt och gör att makthavare i en sådan demokrati slipper ta politiskt ansvar. (en annan som har skrivit mer om det ang upploppen i england är även Slavoj zizek , också ett tips)…Så menar inte att tjata, bara det att hon är för jäkla bra!
Det finns en anledning till att punken uppstod i Storbritannien och inte i exempelvis Sverige och det är den samhälleliga misär som utgörs av en enorm arbetarklass utan arbete. Inte mycket har hänt på välfärdsskalan i Storbritannien sedan 70-talet och det märktes tydligt i kravallerna och hur de brittiska myndigheterna försökte hantera situationen (bura in folk för sådana brott som snatteri och vandalism). Sjukt. Man ville också dra det statliga boendestödet för alla som deltagit i demonstrationerna (på vilket sätt detta skulle hjälpa landet och människorna snarare än försämra läget är omöjligt att förstå).
Apropå den ojämlikhet du pratar om, så skrev Andres Lokko en krönika för några månader sedan om ett samtal han hade haft med någon britt om feminism där britten tyckte att feminismen verkligen hade kommit långt i England nu när även någon som ser ut som Adele kan lyckas i musikbranschen. Inte ett ord om behovet av lika lön för lika arbete exempelvis.
Omg, jag ska aldrig flytta till England.
Hejsan,
Jag bor i London och bodde har aven for ett ar sedan under upploppen och jag maste saga att det inte riktigt gar att jamforas med Pussy Riot alls. Jag stodjer varken regeringen har eller de tydliga klassklyftorna som existerar, men ’protesterna’ har var annat an fredliga. Det som borjade i protetser utvecklades valdigt snabbt till opputurnistisk plundring och huliganism. Affarer brandes ner och manniskor startade dessa grupper pa facebook dar det anda malet var att skapa sa mycket kaos som mojligt. Det flesta som var ute under de varsta dagarna visste inte ens vad som hade startat de fredliga protesterna till att borja med.
Jag haller med om att det ar ett resultat av diverse politiska beslut som tagits sen Thatcher regimen, och jag haller med om att det ar ett stort problem har i Storbiritannien som folk ofta overser. Men det som hande forra aret ar kanppast ratt satt att bemota problemen. Pussy Riots protester var fredliga och har ett bra och viktigt syfte som bor diskuteras och fortjanar medias uppmarksamhet. Det som hande i London var endast opportunistiska problem barn (skapade av systemet de lever i) som ville bega so manga valdsamma handlingar de kunde utan att tas fast.
Gillar stark din blogg och dig!
Fast nu skrev varken jag eller Lokko om alla saker som skedde i upploppen, utan specifikt om de två som startade dessa fb-grupper. Poängen är inte att det är precis samma sak eller att allt som skedde underkravallerna i london är försvarbart, men att folk har en tendens att vifta bort när yttrandefriheten hotas i länder som anses demokratiska.
Måste påminna dig om att en del av skitungarna som plundrade och förstörde var rikemansbarn. För övrigt är tonåringar alltid tonåringar oavsett var de vuxit upp. Jag kommer ifrån bra förhållanden och gick ändå på reclaim the streets etc när jag var 15.
Vissa var säkert det, men det gör det inte mindre sant att protesterna i stort var en reaktion på ett sjukt samhälle. Finns säkert massa sjukt osympatiska personer som deltog av fel skäl, men om man ska lösa problemet så tror jag att det är otillräckligt att bara bura in folk. Det funkar kanske när det är mindre extremistiska grupper, inte när det är tusentals ungdomar.
Kommentaren var ett svar till hon andra London-bon 🙂
Jo,men svarade ändå pga fann det relevant. Kanske missförstod jag vad du menade dock.
Haller med! Haller aven med Arsione om att man inte kan bemota problemen genom att andast fangsla alla. Sjalvklart kan man se att detta ar ett splittrat samhalle som maste forbattras. Daremot tycker jag heller inte det ar ratt att folk startar fb grupper med syfte att ga ut och forstora.
Sofia, klart att tonaringar ar tonaringar ovasett, och jag gick sjalv pa reclaim ocksa. Men det skulle aldrig falla mig i att bete mig som vissa av huliganerna under upploppen.
Jag tycker plundringen du nämner kan jämföras med stormen Gudrun, som orsakade en massa skogsskador år 2005. Visst, plundring orsakas av människor, medan storm är ett naturfenomen. Men varför spelar denna skillnad roll? Det viktiga att konstatera är att ingetdera ger ju i sig upphov till långvariga samhällseffekter, utan de långvariga samhällseffekterna träder i kraft först om man överreagerar på det som inträffat, t.ex. genom att inskränka yttrandefriheten eller minska rättssäkerheten så att man kan straffa de som begått plundringen.
(Om plundringen beror på att människor är missnöjda så bör orsakerna till detta missnöje naturligtvis åtgärdas, men det är ju inte för att man är rädd för att de ska plundra, utan för att det där som ger upphov till missnöje rimligtvis är dåligt, eftersom det ger upphov till missnöje.)
Enorm skillnad på att uppmana en fiktiv karaktär att bli feminist och störta Putin och att göra uppvigling till att medborgare att slå sönder sin egna stad. Dock är två års fängelse väldigt kraftigt, böter hade nog passat bättre.
http://camillajonasson.blogspot.se/2012/08/nar-ordet-yttrandefrihet-valdtas.html