”Stoppa privatlivet!” twittrade jag för ett tag sedan och någon tog det kanske på skämt, andra på allvar. Från att ha värderat det så kallade ”privatlivet” eller den privata sfären högt, har jag gått till att vilja bryta ned den, till att politisera allt.
Och nu är vi, med tanke på diskussionen i detta inlägg, inne på det här med relationer, privatliv och så vidare. Innan jag skriver mer utförligt om saken så ber jag er betänka detta citat:
Det är antagligen inget sammanträffande att just de saker som feminismen betraktar som centrala för förtrycket av kvinnor – själva platsen, kroppen; själva relationerna, heterosexuella; själva aktiviteterna, samlag och fortplantning; och själva känslorna, intima – utgör kärnan i det som avskildhetsdoktrinen handlar om. Ur detta perspektiv visar det sig att den juridiska doktrinen om avskildhet kan skydda – och har skyddat – hustrumisshandel, äktenskapliga våldtäkter, och exploateringen av kvinnors arbete. Den har bevarat de centrala institutioner som berövar kvinnor identitet, autonomi, kontroll och förmågan att definiera sig själva. […] Denna rätt till avskildhet är en rätt för män att “få vara i fred” för att förtrycka kvinnor en och en. […] Den håller vissa män borta från andra mäns sovrum.
Jag har hämtat det från Isaks tumblr, och hen har i sin tur hämtat det från nån bok. Citatet kommer från början från Catharine Mackinnon, som jag förstår det.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att även politisera den privata sfären, speciellt då det kommer till feminism eftersom så mycket av kvinnoförtrycket sker i just den privata sfären. Vad vi uppfattar som privat och inte är såklart också en social och politisk konstruktion som tjänar vissa intressen. Var avgränsningarna sker, vad det anses ”fint” att prata om och inte konstruerar i sig samhället och politiken. På denna grund anser jag att det är rätt att lägga sig i hur andra konstruerar sina relationer.
Jag tror i allmänhet inte på det där med ”privatliv”. Det finns nog inget som jag inte tycker kan vara en politisk angelägenhet.
Nu blev jag ju sjukt sugen på att försöka komma på saker som nog borde kunna vara privata. Men jag inser att det är löjligt av mig, så jag låter bli.
Jag tycker det är skillnad på att tycka saker på ett allmänt plan (”Alla borde välja rättvisemärkt när det finns”) eller att påpeka sånt för enskilda personer hur som helst (”Du har nu inte valt rättvisemärkt fast du kunde, det tycker jag är fel”). Hur ser du på det? Är båda lika okej att ’lägga sig i’ i alla sammanhang?
Jag är för det första kritisk till konsumentmakt så svårt att svara i exemplet. Det är alltid en balansgång mellan att låta andra göra sina val och att lägga sig i, lägger en sig i för mycket kan det ju bli så att en utövar en makt själv, och det tycker jag i sig är något negativt. Jag brukar sällan kommentera på folks livsval sådär, men i diskussioner är jag inte rädd för att säga vad jag tycker även om det kan vara något som personen jag har diskussionen med tar personligt och tar illa vid sig av. Sedan handlar sånt här ju mycket om att undvika att ge positiv respons på sånt en förväntas ge positiv respons på, som t.ex. relationer.
Lika bra att sätta upp kameror i alla hem? Inget ska ju vara privat (då kanske vi kommer fram till att Sverige inte skiljer sig så mycket från andra länder gällande våld i nära relationer).
Nå, nu var det väl ändå inte det jag förespråkade. Jag är antiauktoritär.
Uppfattade det som att du håller med det citerade stycket, ska man komma till rätta med allt våld i nära relationer så ser inte jag någon annan snabb lösning. Berätta gärna hur du tycker att det ska lösas och lite mer detaljerat hur du menar att privatlivet ska politiseras.
Det viktigaste är såklart att börja prata om privatlivet och därmed sluta dela upp världen i privata och offentliga sfärer. Ser inget i stycket om att vi ska införa övervakning i varje hem, det är du som läser in det. Om du inte slutar tolka in saker som inte står så kommer du att bli blockad.
Oj, här tar vi i så vi spricker, trodde verkligen att sarkasmen i första var tydlig, jag tror inte att du vill ha kameror i alla hem. Dock är det om man hyllar det citerade stycket en logisk slutsats om man drar det till sin spets.
”Ur detta perspektiv visar det sig att den juridiska doktrinen om avskildhet kan skydda – och har skyddat – hustrumisshandel, äktenskapliga våldtäkter, och exploateringen av kvinnors arbete. Den har bevarat de centrala institutioner som berövar kvinnor identitet, autonomi, kontroll och förmågan att definiera sig själva. […] Denna rätt till avskildhet är en rätt för män att “få vara i fred” för att förtrycka kvinnor en och en. […] Den håller vissa män borta från andra mäns sovrum.”
Ur detta kan man läsa att avskildheten i sovrummet och övriga lägenheten är ett problem och hur löser man då det problemet? Ett sätt är övervakning, ett annat är attitydförändring, fler sätt finns säkert, men kommer inte på något just nu. Då du är så väldigt diplomatisk och svarar utan att ge något besked gör ju att man försöker läsa mellan raderna.
Det är en slutsats en kan dra, men det är verkligen inte den enda som följer och det finns egentligen inget i citatet som säger att det är det som menas. Jag betackar mig för den typen av läsningar, där du drar slutsatser som det inte finns något egentligt stöd för, bara för att kunna kritisera.
Och nu gjorde du precis samma sak, jag läser inte mellan raderna enbart för att kunna kritisera, det finns inget i min text som ger stöd för det.
Inte i din text, men i ditt övergripande agerande. Och eftersom detta är min blogg och jag som sätter reglerna så ber jag dig att sluta upp med detta.
Det står längst ner i tumblr-länken:
”Mackinnon i Feminism Unmodified: Discourses on Life and Law från 1987. Sidorna 101-2. Citerat ur Will Kymlickas Modern Politisk Filosofi från 1995, sida 262.”. Det är alltså den klargula svenska utgåvan av Modern Politisk Filosofi. Den första svenska utgåvan. Det är en av de värdefulla styckena ur ett kapitel om feministisk politisk filosofi som annars är väldigt tarvligt skrivet. Kapitlet om marxism är likadant: vissa guldbitar, men annars vedervärdigt.
F.ö. är det ju mest intressant vem vi ska värna privatlivet från. Hela diskursen om privatliv utgår från någon slags juridisk-politiskt perspektiv, när det stora privatlivsproblemet egentligen är vår relation till företag – framför allt de företag som utgör nätkapitalet – och är rent ekonomiskt. Hur billiga är vi när vi säljer av information om oss själva till produktplacerare?
Vet inte riktigt under vilket av dina senaste inlägg denna fråga (längst ned) passar in, men jag skulle gärna vilja höra din syn.
Patriarkatet lever på att vi bor ihop i heterosexuella parrelationer, det tror jag är helt sant. Det är där könsmaktsordningen uppstår, och det är nog dessa relationer som ger den det mesta av dess näring.
Men jag har lite svårt att se vilken annan lösning man skulle kunna tänka sig som skulle göra någonting bättre för de flesta. (Sitter säkert fast i en massa heteronormativt och konservativt tänkande här som gör mig blind, och det är därför jag frågar.)
Tänker man bort barnen blir det enkelt. Alla bor själva eller i kollektiv, och att bo med någon man för stunden älskar är bara ett specialfall av kollektivet. Man bor kanske flyktigare, flyttar till andra relationer eller till jobb. Easy peasy.
Men när man för in barn i ekvationen känner jag att det blir jobbigare. Så länge två (eller flera) känner starka känslor för ett barn så kommer de att vara beroende av varandra alldeles oavsett hur man bor, vem man har sex med eller vem man älskar.
Hur ser du på detta? Hur skall ansvaret för barnen fördelas mellan de vuxna människorna?
Jag tror på ett samhälle där det finns en större gemenskap i allt, så även barnuppfostran. Det finns egentligen inget gott skäl till att en ska vara två om att ta hand om ett barn heller, det kan lika gärna vara fler.
Trodde först du menade ”stoppa den privata sektorn+näringslivet”, men det här är ju lika intressant!
Hoppas du är medveten om att det du förespråkar är en slags kollektiv totalitarism
Men i dina ögon är väl Orwell’s 1984 en utopi snarare än en dystopi
Trams.