Tänk en vanlig dag i ett heterosexuellt pars liv. Tänk att kvinnan går upp lite tidigare för att hinna göra sig fin. Tänk att kvinnan frågar om han sovit gott, om han mår bra, om han vill ha kaffe (som hon såklart kokar), vad han tycker om det som står i tidningen. Tänk att det är kvinnan som torkar upp smulorna på bordet efter att de avslutat frukosten. Tänk att hon avbryter sig i sminkningen och ropar ”vänta” när han ska gå utanför dörren så de hinner pussas innan, tänk att hon borstar av lite smuts från hans jacka.
Tänk att hon tänker på honom hela dagen på jobbet. Funderar på hur han har varit mot henne och varför. Är han sur? På lunchen träffar hon en väninna för att diskutera det hela. Skickar ett gulligt sms där hon skriver att hon älskar honom. Får till svar en smiley. Funderar på vad det betyder. Går lite tidigare från jobbet för att hinna handla på hemvägen. De har slut på mjölk, men det har han såklart inte märkt. Han skulle nog handla om hon bad honom, men han tänker inte på det självmant. I affären så ringer hon och frågar om det är något särskilt hon ska köpa. Han låter irriterade på rösten och säger bara kort ”nej” innan han avslutar samtalet. Hon hinner klämma in ett ”puss” innan han lägger på luren, något som inte besvaras. Hon tänker att han trots allt hatar att prata i telefon och att hon nog är jobbig som ringer hela tiden.
Hon lagar maten idag. Egentligen är det hans tur men han har mycket på jobbet och han måste få hinna träna efteråt. Ha sin egentid. Hon lagar mat som hon vet att han tycker om, inte den hon själv helst vill ha.
Han kommer en halvtimme senare än vad som var avtalat. Tur att hon ringde för att kolla hur han låg till, för annars hade maten kallnat. Han hade nog inte ringt. Hon har varit hungrig länge men hon vill att de ska äta tillsammans för att hinna prata om hur de har haft det. Vid middagsbordet är det hon som styr konversationen. Hon ställer frågor som han svarar på och berättar kanske något om hur hon har haft det. Kanske frågar han pliktskyldigt ”och du då” efter att hon har frågat. Om hon inte pratar eller får honom att prata så är det tyst vid matbordet. Efteråt tar hon disken. Han hade säkert gjort det om hon frågat, men han tar inte initiativ till det och hon tänker att han nog är trött.
Sen kollar de på tv. Egentligen vill hon läsa en bok men hon vill också vara nära honom. Hon försöker prata om vad som händer i programmet men han bara hummar. Hon vill att han ska se henne, lägga märke till henne. Fråga henne hur hon har det och hur hon mår. Men det gör han inte. Han utgår kanske från att hon berättar om det är något särskilt, eller så tänker han bara inte på det alls.
När de lägger sig så frågar hon hur det är med honom, säger att han verkar lite frånvarande. Han mumlar att det är okej. Ger henne en pliktskyldig puss på munnen, sedan vänder han sig bort. Hon vågar inte fråga mer för att hon inte vill att han ska bli irriterad, men oron över att något är fel gnager ändå i henne långt efter att han har börjat snarka. Hon går igenom allt hon gjort under dagen och undrar om hon gjort något för att han ska bli irriterad. Oroar sig för att han ska tycka att hon är jobbig när hon pratar med honom. Oroar sig för att han inte tycker om henne som han gjorde innan.
Tänk sedan att detta upprepar sig dag efter dag. Att det alltid är hon som anpassar sig, som gör små tjänster, som analyserar, som tar initiativ till samtal, som gör sig fin och så vidare. Tänk på all den extra tid hon lägger ner för att förhållandet ska fungera. Tänk om hon plötsligt skulle sluta med denna omsorg, skulle förhållandet ens fungera då?
Jag menar inte att alla relationer ser ut såhär, men jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i i alla fall delar av den här beskrivningen. Att vara den som tar initiativ till samtal, som visar omsorg, som ger bekräftelse spontant, som ser till att saker finns hemma (även om det kan vara han som står för själva inköpet). Allt detta är sådant som kräver energi, och om en dessutom inte får gensvar så kan det vara väldigt känslomässigt uttömmande.
Efter 4,5 år i ett förhållande med samma partner varav 4 år boende tillsammans i en etta på 46 kvm förstår jag inte hur man någonsin skulle vilja vara i ett förhållande som det du beskriver. Det finns definitivt trevligare personer än så att engagera sig i. Hade jag inte hittat en trevlig person att ha en kärleksrelation med hade jag hellre varit ensam,
Det jag beskriver är ju extremt, men jag ser liknande tendenser otroligt ofta.
Och nu tänker jag: nej, det är inte extremt, det där är den vanligaste typen av relation? Ser det mest hela tiden?
Tänkte precis samma sak. Sjukt sällan jag hör nå annat känns det som. Känner även igen efter att själv ha varit i väldigt liknande relationer. Väntade mig en lite längre slutdiskssion efter beskrivningen dock. Det är inte självklart för alla att de förtjänar bättre.
Slutdiskussionen tar jag ofta i andra inlägg för att inte bli för långrandig. Här har jag t.ex. skrivit om mina egna reflektioner kring det jag beskriver: http://www.arsinoe.se/?p=24038
Om din partner har uppvisat genomgående samma personlighet & beteende i 4,5 år kan du skatta dig lycklig men många är dom människorna som förändras – ibland drastiskt – & då är det nog få som säger tack & hej det första dom gör. Kärleken finns ju där & en vet om att det har funnits en annan sida av personen så då vill en gräva fram den igen.
Känner igen vissa element i din text, och har uppfattat likanande tendenser i par jag känner till. Är så glad över feminismen som fått mig att börja reagera och agera när min pojkvän beter sig liknande (dock inte på långa vägar som mannen i denna text). Att konfrontera och ifrågasätta, till och med ställa henom mot väggen ibland är en oerhört befriande känsla. Håller helt med Matilda. Sen kan en ju ”upptäcka” dessa beteenden en bit in i relationen, och där krävs ju modet att bryta upp.
Ofta så märks ju sådant först efter den förälskade fasen, när en börjar ha mer vardagsliv tillsammans.
Jag tror att det förhållandet som beskrivs är ganska extremt. Det måste nog exempel vara, för att man skall kunna sätta i ord vad som är fel. Även oerhört trevliga personer som tar disken efter maten och brygger kaffe på morgonen kan upplåta det mesta av ansvaret på relationens hälsa till kvinnan. Förhållanden behöver inte vara på långa vägar så extrema för att vara enormt tärande och påfrestande.
Ja, det håller jag med om. Men jag tror nog att det som jag beskriver här skulle kunna passera som normalt i många människors liv. Det blir ju mer explicit när jag skriver det såhär dock.
Så sant. Vill också poängtera att jag haft flera förhållanden (öhm, om två räknas som flera) där min partner gjort kaffe till mig om morgonen och diskat efter middagen varje dag, och där jag iallafall känt att jag gjort nästintill allt av det känslomässiga arbetet. Här blev min partner sedd som den snälla i relationen eftersom det var jag som fick ansvar att bestämma allt, driva allt, ta upp konflikter osv, medan han var easy going och dessutom oftast tog disken. Idag skulle jag givetvis aldrig acceptera något sådant, men det gick många år där jag trodde att jag var elak eftersom jag alltid fick ”bestämma” (alltså fick ansvar för precis allt), och min partner var snäll eftersom han var jämställd med disken och dessutom överlät hela förhållandet till mig att driva som jag ville.
Men som du skriver, det verkar antagligen inte alls så extremt när man lever det.
Men herregud, det skrev jag ju i första kommentaren. Börja fokusera lite nu Lisa, sluta multitaska för det klarar du fan inte.
Det du nämner om att ansvar för allt beskrivs som att en ”bestämmer” är intressant. Det är ju en klyscha som återkommer gång efter annan att kvinnorna bestämmer mest på hemmaplan, men ofta är det nog så att kvinnan får ansvaret för att mannen är ointresserad eller för att det är enklare så. Om mannen en dag hade försökt överta det så hade han nog fått bestämma också.
Jag finner själv inte förhållandet du beskriver som speciellt extremt alls. Tvärtom ser de flesta förhållanden i min närhet ut ungefär så.
Många män blir ju curlade redan från start, och får aldrig riktigt någon chans att utveckla sin empati eller att prioritera andra framför en själv, på samma sätt som kvinnor får.
Dock skulle jag nog aldrig se det som en anledning att lämna ett i övrigt kärleksfullt förhållande. Främst eftersom det ofta handlar om att man helt enkelt aldrig lärt sig att tänka på det sättet. Så länge det finns ömsesidig respekt och en vilja att lyssna, kan man nog lösa det mesta. Även om det kan ta tid att ändra/utveckla sådana beteenden.
Tragiskt nog så tycker jag det verkar som att många förhållanden fungerar ungefär på det viset. Jag känner själv igen mig i att göra något som min sambo egentligen skulle kunna göra eftersom han själv inte tar initiativet och jag vill inte ”tjata”. Dock så har vi pratat om det och jag har sagt att jag vill att han ska bli bättre på att självmant göra hushållssysslor, och han har faktiskt bättrat sig. Vad det beträffar det känslomässiga arbetet så upplever jag det som att vi bidrar lika mycket, och det är jag väldigt glad för. Jag hade aldrig orkat med ett förhållande med någon som hade fått mig att känna mig ”klängig”.
Jag och min pojkvän bor visserligen inte ihop, men jag känner inte igen mig i beskrivningen alls. Både han och jag tar hand om varandra, men vi tycker också båda två om att vara ensamma, ha egentid och ”ladda batterierna” ensamma (två introverter, haha) så varken han eller jag är klängiga på den andre.
Däremot känner jag igen mig lite från mitt förra förhållande, där jag var den drivande i det. Inte heller då bodde vi tillsammans men då var det alltid jag som frågade om vi skulle ses, om jag kunde sova över, etc och hans reaktion var typ ”okej då” som om jag egentligen var asjobbig men att han inte ville säga nej. Bah. Nå, var ju bara 16 år, så…
Kan nog lättare bli så när en är yngre, eftersom kärlek då tenderar att t större plats.
Jag känner inte igen mig i det här, inte ens lite. I mitt förhållande är det min sambo som är bäst på att diska och hålla rent, det är dock oftast jag som städar (men det är också mest min skit då han som sagt håller det väldigt rent omkring sig). Han är mer gullig och kärleksfull än jag och mat lagar vi oftast tillsammans, lagar jag mat själv och han kommer sent får han äta mat kall. Orkar ej anpassa allt efter honom hela tiden och tänker inte på honom jämt och analyserar allt han gör (han är dessutom mer öppen än mig gällande känslor och skulle inte gå runt och vara sur utan att säga vad det är).
Jag tänker spontant att även om jag tycker att mannen i det förhållande du beskriver ovan borde ta mer ansvar (för känslor, hemarbete osv) så blir jag också ganska så irriterad på kvinnan som håller på så på det sättet. Som jag ser det upprätthåller hon strukturen MINST lika mycket som han om inte mer (iaf utifrån det du skriver). Jag skulle aldrig vara så självuppoffrande och litegran tycker jag nog att hon har sig själv att skylla om hon håller på på det sättet. Självuppoffrande på gränsen till masochism. Om det nu finns kvinnor som håller på så undrar jag varför? Jag fattar det ju strukturellt sätt men individuellt, hur tänker de?
Kvinnan upprätthåller onekligen också strukturen, det har jag inte förnekat. Däremot är det hon som förlorar på den, och alltså han som är priviligierad. Men det är ju inte som om jag ngnsin sagt att patriarkatet är männens fel allena.
Jo, givetvis är det hon som förlorar på det. Men just därför har jag svårt att skilja den här typen av beteende från andra typer av självdestruktivitet exempelvis skära sig i armarna osv. Men skär man sig i armarna är det antagligen för att döva nån annan ångest man har. Det här typen av beteende verkar ju enbart skapa ångest. Nä alltså jag förstår inte..
Jag tror att det har mycket med skam att göra. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som är fel – han tar ju ansvar, ”hjälper till” hemma, måste man hålla på och prata hela tiden jämt, stackars man som inte ens får äta middag i fred utan att bli kritiserad över att han inte pratar, och så vidare. Får jag dra från egen erfarenhet skulle jag säga att det är lätt att klandra sig själv om man inte lärt sig att se på känslomässigt arbete som arbete. Istället för att se det som att man startar alla konversationer ser man det som att man tjatar och pladdrar när man lika gärna kunde vara tyst. Istället för att se det som att man tar ansvar för allt arbete i förhållandet ser man det som att man är en tyrann som domderar över sin partner, och därför måste man vara extra snäll. Kvinnor som plats i sina förhållanden ses som en slags Selma i Lilla Fridolf, och då skall man skämmas för att man är så okvinnlig.
Jag var en gång i ett liknande fast extremt mycket mer destruktivt förhållande. Hade problem med just det du beskriver i tonåren. När jag kom ur det här förhållandet så insåg jag att en del till varför jag stannade kvar så länge var för att jag kunde inte skada mig själv längre. Om jag var med honom så behövde jag inte det för han gjorde det åt mig istället. (han slog mig inte eller fysiskt skadade, mer psykiskt och konstant otrohet etc.)
Särskilt svårt är det väl inte att föreställa sig vad det beror på om en kvinna stannar i en sådan relation? Vi kan ponera att kvinnan inte har haft goda relationsförebilder som liten så hon kanske inte har det i ryggmärgen hur en relation bör vara eller vad hon kan begära, vi kan ponera att kvinnan har befunnit sig ett farligt destruktivt förhållande där hon manipulerades att tro att hon inte är förtjänt av kärlek eller värme, vi kan ponera att det är som jag skrev i en kommentar ovan att mannen tidigare var jättegullig & nu anstränger kvinnan sig för att det ska bli så igen, osv.
Det är inte att hon stannar som gör mig mest förundrad utan att hon håller på sådär och passar upp, frågar om allt, tänker på honom på jobbet, anpassar hela sitt liv efter (vad hon tror är) hans behov när han uppenbarligen inte gör det tillbaka.
Jag skulle jag aldrig orka hålla på sådär och speciellt inte om jag hade en partner som var så obrydd.
Jag tror att Marie har en poäng i martyrskapets belöning. Det finns något tillfredsställande i att göra gott. I Det kallas kärlek så beskrivs även hur kvinnan får en känsla av makt när hon vet hur hon ska tillfredsställa mannen. Hon känner sig behövd, helt enkelt.
Mycket intressant detta tycker jag 🙂 för jag reagerade inte alls på den biten i sagan & inte heller tolkade jag det som om hon anpassade hela sitt liv efter honom (att avstå bok för TV varje kväll är dock en jävla uppoffring!) men jag förmodar att jag inte tolkade in det sistnämnda eftersom jag inte uppfattade det förstnämna. Jag tycker att ompysslande är en del av behållningen i en relation men jag tappar däremot ALL lust att pyssla om om jag inte känner mig uppskattad av min partner (& känner jag inte den lusten är förhållandet fucked & dax att avsluta) så det tålamodet kvinnan i texten har.. det är mig främmande. På den punkten känner vi lika.
Jag tycker om att pyssla om människor och uppskattar verkligen att kunna vara ett stöd, både för vänner och partners. Men då vill jag 1) få uppskattning för det 2) kunna lite på att jag får stöd tillbaka när jag behöver det.
Jag känner som du.
Alltså, jag tycker om att ta hand om min partner ibland, det är trevligt att ge en massage och fixa maten innan han kommer hem (om jag är hemma innan honom) när jag märker att det är uppskattat. Men det är omfånget av det som jag reagerar på, att hela hennes liv verkar kretsa kring mannen, att hon till och med tänker på honom på jobbet och hur hon ska få honom att må bra men inte tänker på sitt eget välmående.
Fast nu vet jag inte om det handlar om att det är dåligt mellan dem, att mannen är uppenbart missnöjd men vägrar att prata om det eller om han bara är en tyst och okänslosam person. Om det är det första så förstår jag ju lite om hon gör det för att ”laga förhållandet” även om jag kanske inte skulle göra på det viset och kan se att det inte hjälper förhållandet i längden. Är det det senare känns det mer destruktivt på något sätt, då beter sig han som en skitstövel utan egentlig anledning och hon nästan uppmuntrar det genom att uppvakta och passa upp honom extra mycket.
Jag förstår, jag reagerade också på just att hon tänker på honom på arbetet men jag tolkade det som att hon gör det inte för att konstant fundera över hur att tillfredsställa hand behov eller drömma sig bort till honom utan för att relationsproblem tenderar att ockupera tankeverksamheten. Men det är ju intressant med texten att det finns dessa tolkningsmöjligheter..
Jag tror inte att det är någon som tycker att det är rimligt att agera som hon gör heller. Idag skulle jag troligen ha dumpat en kille som agerade såhär.
Martyrskap har sin egen belöning också. DU gör rätt, DU är bra, fastän du förlorar på det, och då blir det ännu ädlare och mer värt.
Jag kan nog faktiskt relatera till båda parter i texten. Jag har varit tillsammans med snubbar som är som du beskriver, samt varit precis som snubbarna som du beskriver. För mig handlar det om bristande respekt och troligtvis bristande kärlek. Jag har varit ganska snabb att ta mig ur de förhållandena eftersom de knappast är hälsosamma.
Jag läste Det kallas kärlek nyligen och har stirrat på den med samma ”Vaaaaa? Hu vad heteros är underliga och har saker för sig!” som på det här inlägget. Jag har om man ska uttrycka det förenklat haft två längre heterorelationer (samborel på 6 år, pågående särborel på 3,5 år) och ingen an relationerna har sett ut så.
I Det kallas kärlek beskriver de hur killen har intressen utanför relationen som tjejen uppmuntrar. Story of my life, fast tvärtom. Jag har alltid pluggat/jobbat heltid och gjort en massa skit utanför, och det har jag alltid sett som självklart fast det tatt upp en massa tid. Jag har dessutom alltid sett det som självklart att min(a) partner(s) inte ifrågasätter det, och tar och anpassar sig efter mitt schema.
Med sambon hade jag typ noll av detta som ditt inlägg beskriver. Eller, vi tog hand om varandra när det behövdes. Släpade varann över trösklar. Uppvaktade varandra och peppade varandra. Gjorde te och kaffe till varandra. Lagade matlåda till varandra. Jag la ner noll tid på det gemensamma hemmet. städade aldrig, tvättade typ aldrig, fixade aldrig trasiga saker. Det blev en av anledningarna till separationen.
I särborelationen vaknar jag lite tidigare för att jag ska sminka mig och gå till mitt motherfucking jobb, medan han latar sig i sängen för att han är student. Här har vi förvisso det mer Det kallas kärlek-mässiga fallet med att jag är mer drivande och känslomässig i relationen, vi hade aldrig blivit ett par om jag inte drev på. Jag är den uppvaktande och relationsskapande och den obalansen är en konfliktkälla. Men å andra sidan räknar jag fortfarande med att han inte gnäller pip om jag bokar in en föreläsning i tjottahejti nån kväll. Medan jag kan bli sur om han planerar in nån aktivitet utan att tänka på att det påverkar vår relation, typ gör att vi inte ses på länge.
Somma summarum: jag vaknar tidigt, gör kaffe till honom och han läser tidningen utan att prata med mig ordentligt? HAHAHAHHAHAHAHALOL.
Intressant att läsa om dina erfarenheter. Alla känner såklart inte igen sig i detta, men det finns uppenbarligen en del som gör det också.
Jag tänker inte heller att alla som känner igen sig i skildringar som din ljuger och hittar på. Det är viktigt att komma ihåg att fast man har massa egna erfarenheter så ser inte hela världen ut så.
Det var inte vad jag trodde heller. Jag skriver om detta för att jag vill få olika perspektiv och ett grepp om i vilken mån folk delar dessa erfarenheter, och då är det betydelsefullt både att höra från folk som delar dem men också från folk som inte gör det.
”Jag läste Det kallas kärlek nyligen och har stirrat på den med samma ”Vaaaaa? Hu vad heteros är underliga och har saker för sig!””
Jag reagerade likadant när jag läste den boken, med tillägget att jag även tänkte ”Kan de här verkligen vara sant? Är de dumma i huvudet??” ungefär. Det där med att männen fick köpa vad de ville till sig själva medan kvinnorna fick bannor om de köpte något medeldyrt till de gemensamma hushållet (även om de inte hade gemensam ekonomi) fick mig verkligen att undra vad det är för fel på folk.
Jag känner igen 0 procent av det som står där uppe. Och det är jag himla glad för.
Dock skulle jag rekommendera båda i det där förhållandet att läsa ”Familjens projektledare säger upp sig”.
Gav den boken till min svärmor i present. Hon hann aldrig läsa den, hade för mycket att fixa med hemma och på jobbet.
Jag känner igen mig i det du skriver, inte lika extremt men samma tendenser.
Synd att du skippade poängen med vad som stod i deras dagböcker, det är en underhållande historia även om den är sexistisk.
Känner för övrigt inte till något förhållande som är i närheten av historiens, närmast är nog mitt fast tvärtom.
Förstår inte vad du syftar på i början?
Jag har noterat att du verkar leva i en värld där kvinnoförtryck inte existerar. Du får gärna visa mig den någon dag =)
Det du skrev påminner väldigt väldigt mycket om en historia (nästan ordagrant, trodde att du kopierat texten från en sida med den historien men då du inte känner igen den inser jag att så inte är fallet), men du hoppade över slutet på den.
I historien så har de sex innan de lägger sig för att sova. I deras dagböcker går det nästa dag att läsa att hon är fylld av tvivel om hans kärlek till henne, i hans dagbok står det ”vilken skitdag, (valfritt fotbollslag en hejjar på) förlorade, men jag fick i alla fall knulla.”
Så är i alla fall slutet på historien.
I min värld så finns det många orättvisor, både kvinnor och män drabbas av dem, och visst är det så att kvinnor är lite mer utsatta för orättvisor än män, men det är inte i närheten en så stor skillnad att jag skulle kalla det att kvinnor är förtryckta generellt. (baserat på hur det ser ut i Sverige, i många andra länder finns det dock ett mycket tydligt generellt kvinnoförtryck).
Kopierar såklart inte utan att skriva det.
Okej. Skönt för dig.
Både ja och nej, det är skönt att inte ha en trång samhällssyn där hälften av alla är hjälplösa offer och andra hälften är förövare, men jag är absolut inte nöjd med hur det ser ut, det finns ju massor med orättvisor att bekämpa.
Men det är ju för guds skull inte vad feminister tycker heller. Oseriös kritik.
Spetsade det lite för långt, men jag tror endå att du förstår vad jag menar.
Känner faktiskt inte alls igen mig och det är jag glad för, är så himla glad över mitt tvåsamma förhållande och känner att jag får massa energi och glädje. Tyvärr kommer det bli ojämställt när vi får barn, bor inte i Sverige, han får typ 10 dagars pappaledighet. Vill dock verkligen ha barn.
Kommer dock ihåg när min pappa hade varit otrogen mot sin dåvarande sambo och sen var det HON som ansträngde sig, emotionellt, utseendemässigt etc. medan han ägnade sig åt att ”känna efter”. Det var jobbigt att betrakta. Man tycker att det borde varit tvärt om.
Jag känner igen mig fast på ett konstigt sätt. Ungefär hälften av sakerna kvinnan ovan gör är det min sambo som ser till att få gjort, medan jag håller mig till resten. På så vis tycker jag att vi har det rätt så bra, även om jag nog aldrig insett hur extremt tydlig vår arbetsdelning faktiskt är. Jag misstänker att vi hade gjort Bert Karlsson stolt! Sen vet jag inte egentligen om det är en bra grej att det alltid är jag som lagar mat och att det alltid är han som städar och diskar, men relativt rättvist rent tids- och energimässigt tycker jag ändå att det är. Jag undrar dock vem som orkar oroa sig för hur ens partner tänker efter att man varit tillsammans i längre än typ en vecka, jag menar då måste man ju faktiskt vara rädd för att vara ensam eller dylikt – det tror jag inte så många kvinnor är. Även min mamma som lever i jordens minst jämställda förhållande är inte rädd för att klara sig utan pappa, han däremot blir nog rätt nervös ibland…
På det stora hela tror jag att detta scenario är rätt så vanligt, åtminstone i stora drag, men kanske främst bland äldre och sannolikt ofta också outbildade. Som min svåger nyligen sade till min sambo: ”Men vi är ju den där generationen som väldigt desperat inte vill vara lika värdelösa som våra fäder var. Det har nog slagit mig under varje dag som jag varit föräldraledig med min son.”
Kanske inte det här med att koka kaffe, serva och hålla på, men det andra, det känslomässiga ansvarstagandet, känner jag verkligen igen från mitt tidigare förhållande. Det var alltid jag som startade konversationer, bad honom handla, skickade sms osv. Han svarade alltid kärleksfullt och respektfullt, men han tog ALDRIG några egna initiativ till det. Kan mycket väl ha varit det som fick vårt förhållande att krascha till slut.
//Emma Hå
Det kan jag mycket väl tänka mig. En känner sig helt enkelt brutalt obekräftad under sådana förhållanden.
Klockrent kände igen vartenda ord från mitt fd förhållande! Sen fanns det ju annat med förstås men en väldigt bra beskriven vanlig vardag, tyvärr
Ledsamt. Hoppas att du inte hamnar i den sitsen igen!
Oj, kände inte igen mig ens lite. Känner dock igen mina föräldrar relation i texten.
Känner lite väl mycket igen mig i detta från mitt nuvarande förhållande, framför allt hur det var förut. Jag upplever att vi är jämställda på det känslomässiga planet, däremot så är det fortfarande jag som tar initiativ till hushållsarbete, jag som märker att det måste tvättas, handlas osv. Jag har påpekat detta till min sambo flera gånger, men det är fortfarande så att saker inte blir gjorda om inte jag säger till att de måste göras.
Jag tror att det kan förändras med hjälp av analys. Läs ”det kallas kärlek”, och be honom att göra det också, sedan kan ni kanske diskutera utifrån det? Det är inte konstigt att du som kvinna har enklare att se sådant, för det är något vi har fostrats in i. Därför kan det vara tungrott med jämställdhet, men jag tror att det skapar ett mycket bättre förhållande i längden.
Ja, har lagt till den på min ”att-läsa-lista” så får se till att göra det. Är ju inte ett problem att han inte vill att vi ska vara jämställda, utan mer att han inte märker hur ansvaret automatiskt hamnar hos mig.
Då är vi två. Känslomässigt har jag inga problem med min sambo. Praktiskt däremot måste jag ta ansvar för att ALLT ska bli gjort. Tråkigt att behöva ta den konflikten varje gång liksom…
I mitt senaste förhållande fanns det stora skillnader, t ex att han inte ”såg” att det behövde städas, tvättas eller handlas. Detta ”kompenserade” han dock med att ofta koka morgonkaffe, gå och köpa godis eller något liknande (när jag bad honom, inte spontant). Med dessa småsaker trodde han att han vägde upp strukturella problem och brister som satts i system. Jag hade hellre kokat kaffet och lagat mat varje dag om jag då hade kunnat slippa hans smutsiga strumpor på golvet varje dag.
Känner igen det där: vardagsmissarna ”kompenseras” av enstaka gulligheter.
What a fantastically written inlägg! I think much of it is spot on as to how many women experience things and in good part quite realistic a scenario. I do believe there is more too it as well and that things are a good bit more complicated than spelled out in this description in a large number of relationships, will try to find time to expound later…
Saker och ting är alltid mer komplicerade. Till exempel så ser jag hur detta scenario ofta kan leda till att kvinnan blir väldigt krävande och får lätt för att bli arg eller orolig över småsaker eftersom det alltid saknas bekräftelse, det var vad som hände i min relation till mitt ex.
Jag känner igen mycket här ifrån tidigare relationer och till viss del även i min nuvarande. Jag har jävligt lätt för att falla in i den där rollen som pysslaren som tar hand om och tänker på allt. Mitt skolboksexempel har alltid varit att jag alltid vet vad som finns i kylskåpet. Jag har nog aldrig ringt hem och frågat om något behövs handlas just för att jag VET vad som finns i kylskåpet.
Jag och min sambo har jobbat mycket på det här men den största grejen har trots allt varit att jag slutat tänka/göra allt och låtit min sambo ta vid istället. Det kanske inte låter så svårt eller som att det skulle göra så stor skillnad men just bara det att jag idag inte vet vad som finns i kylskåpet är otroligt befriande!
i vår relation det senaste året har varit så lätt att se vilka fallgropar som finns och var vi faktiskt har saker kvar att arbeta med eftersom vi båda varvat arbete med föräldraledighet. När vi inledde år relation var den väldigt ojämställd och könsstereotypisk och det är den inte alls i samma grad längre så det behöver inte vara kört bara för att det varit fel från början.
Att sluta göra det kan vara otroligt svårt. Jag tror också att många kvinnor vänjer in sig vid att ha kontrollen i hemmet och blir nervösa av att lämna den ifrån sig, detta har jag till exempel märkt hos mig själv. Problemet med det är ju att killen aldrig får lära sig ordentligt.
Tror det här är lite nyckeln till problemet: kontroll. Jag inser nu också verkligen vilket enormt kontrollbehov jag har. Jag MÅSTE veta vad som finns i kylskåpet och när det ska köpas nytt tvättmedel, annars kanske jag får en obehaglig överraskning. (och blir kanske ev. dyrt för att vi måste köpa tvättmedel när det är dyrt och inte billigt tex)
Sen har du nog tyvärr rätt Fanny i att de nog aldrig heller lär sig då. I vårt förhållande är det en vanlig scen att min kille börjar laga mat eller bakar och sen försvinner till andra änden av lägenheten och surfar. Detta gör han för att han vet att jag aldrig skulle låta honom bränna vid allt och förstöra det. Han FÖRLITAR sig på att jag har koll och kontroll. Det brukar vi ofta bråka om. Men efter ditt inlägg inser jag återigen hur förbannad det gör mig. För jag måste alltid vara alert, påminnande och ha ett öga åt alla håll. Det är fan i mig så energikrävande som något kan vara.
Sen tror jag att det nästan kan vara lite spelteori i hur vi tänker. Han vet att det är viktigt för mig att äta ordentlig lagad mat och att inte köpa mat vid ”fel” tillfällen (eftersom jag är den med sämre ekonomi) – därför kan han vänta ut mig till den grad att jag faktiskt gör alla inköp och lagar den där maten så att det inte blir snabbnudlar med äcklig krydda (vilket är det han alltid äter när jag inte är hemma). Kanske blir jag totalt bortspelad och lekt med för att min stubin är kortare och jag fattigare? Eller så har jag för höga krav…
Det här är något av det bästa du skrivit, för att det är så allmängiligt och ändå så spot on. Jag önskar att jag inte kände igen mig så mycket. Men framförallt så är jag glad över att the dog days are over. Tror du öppnar ögonen för många genom sådana här texter.
Ps. läser allt men suger på att kommentera.
Jag har personligen aldrig levt i ett tvåsamhets -hetero- förhållande, så kan inte riktigt uttala mig utifrån det perspektivet. Men din beskrivning stämmer väldigt bra in på mina föräldrars relation. Min mamma gör i princip allt hushållsarbete, medan min pappa går iväg och gör egentid. Och trots att min mamma genom alla år har förbannat sig över denna orättvisa arbetsfördelning i hemmet så har min pappa aldrig någonsin förändrat sitt extremt själviska beteende. Jag har många gånger funderat över vad som skulle ske om min mamma bara helt sonika slutade handla, städa, fixa, komma ihåg födelsedagar, driva samtal et cetera. Och framförallt undrar jag varför hon, trots sin ilska, fortsätter att arbeta i hemmet.
Och på tal om att som kvinna vara den som driver samtalet i sociala samspel med män, så vill jag påstå att detta även gäller andra relationer än parförhållanden. På arbetsplatser, bland vänner och bekanta et cetera så upplever jag väldigt ofta att jag som kvinna bär ansvaret att driva samtalet och hålla god stämning. Jag funderar på att avsäga mig det ansvaret, helt enkelt sluta göra social akrobatik och låta den jobbiga tystnaden ta över rummet.
Jag och min man delar 50-50 på hushållsarbetet. Om han lagar mat, så diskar jag och tvättar under samma tidsåtgång. Om vi städar så tar han nedervåningen och jag övervåningen så möts vi på mitten. Om jag skottar snö så gör han rent till hönsen osv. Handling, betala räkningar och planering för kalas/presenter osv kör vi tillsammans. Hans mamma är helt förfärad över vad jag tvingar hennes son till, och andra tycker vi är knasiga. Men vi tycker båda att detta är det mest rättvisa sättet att dela upp sysslorna på och det blir aldrig tjaffs eller bråk kring hushållsarbetet. Ska tilläggas att vi inte har några barn, kan tänka mig att det är svårare att dela rättvist med barn. / Jeanette
Bra att ni planerar tillsammans! Det tror jag spelar stor roll eftersom det gör båda lika aktiva i det hela även känslomässigt.
Jag är så jävla orolig att jag är den stereotypiska mannen i detta inlägg. Jag är en kvinna; jag har världens finaste sambo som gör allt för mig, allt och alldeles för mycket tror jag ibland.. Jag har varit deprimerad till och från i flera år och jag känner mig bara sämst. Jag får så mycket kärlek och just omsorg från min kille men bara när jag mår bra klarar jag av att vara likadan. Jag vill vara bättre, orka mer, vara fin oftare, på bra humör.. Jag VILL allt det här men vissa dagar ångrar jag att jag vaknade överhuvudtaget. Då blir ingenting jag gör fint eller omtänksamt, utan allt blir en jäkla hemsk mardrömsspiral där ingen annan får ta plats. Usch det kändes så träffande på nåt vis, hela inlägget stämmer inte in men en hel del träffar blev det. Jag måste ta mig i kragen.
Jag tycker inte att en ska känna dåligt samvete för att en mår dåligt, så länge en försöker göra något åt det (vilket en väl gör eftersom ingen människa vill må kasst).
USCH OCH FY på igenkänning i detta inlägg. I början av mitt senaste förhållande var vi dock relativt jämlika, men sen mot slutet när allt började spricka upp så var det här vardagen. Jag gjorde ALLT och jag vet inte ens i vilket universum han befann sig i.
Knivskarpt inlägg. Igenkänningen är total. Varmt tack för läsningen!
Känner igen mig extremt mycket… Så glad att jag är singel nu.
Vad är grejen med män som inte engagerar sig i middagskonversationer? Aldrig på eget initiativ frågar mig hur MIN vecka varit eller ber mig berätta ingående om något intresse jag har? Eller som prioriterar att sova länge framför att ställa klockan lite tidigare så att man hinner prata och äta frukost ihop innan man ska skiljas åt?
Och jag ligger vaken på natten och funderar på hur jag ska anpassa mitt beteende efter honom så att vi får bästa möjliga samvaro…
Du har här beskrivit mitt och sambons förhållande. Jag går med en gnagande känsla av att allt är fel medan han bara gruffar om jag försöker lirka ut minsta reaktion från honom. Jag är sjukskriven nu och därför hemma (för att vara sjuk, inte passa upp) och jag köper hem hans favoritjuice och tvättar kläder åt oss och sonen och så vidare. Blir alltid lika förvånad på helgen när han kastat in en tvätt med BARA hans grejer eller om jag får sovmorgon och han har lagat lunch åt BARA han och sonen.
Varför fortsätter jag?! Han skulle aldrig göra detsamma för mig.
Han är tyst och inbunden och ofta när jag öppnar mig eller berättar om något jag gillar möts jag av en stor tyst mur. Ibland svarar han inte ens utan tar upp sin jäkla mobil och börjar fippla. Om jag frågar vad han tänker säger han – Jag vet inte vad jag ska svara. Sen kan någon kompis ringa och oj, oj då är han så alert och intresserad och frågat och skrattar för att avsluta samtalet och återgå till sin plågade position brevid mig i soffan.
Jag tar upp problemen gång på gång på gång. Inte konstigt att jag är trött och sjukskriven?
Tack Fanny. Idag ska jag kolla efter feministiska vegankollektiv som behöver en till inneboemde.
Hej insiktsfulla du.
Tjöt av skratt och tårar när jag läste detta inlägget. Jag är 45 år och det är inte första gången jag har upplevt detta men det är första gången i mitt liv som jag, efter att ha läst fler av dina inlägg som jag också kommer till insikt om att det är inte mitt fel, inte mina väninnors fel, att det går så här utan att felet ligger på ett mer komplext plan.
Hittade ju så klart till din blogg efter en morgon med tårar och ångest efter en diskussion med mannen som är oftast är hemma men så långt borta. Om att inte bli hörd eller sedd. Vågade inte ens dessutom, med risk för att bli tjatig, även nämna bristen på fysiska ömhetsbetygelser och om önskan att ibland få vara den som får höra att jag älskar dig först.
Att inte störa eller vara för mycket. Hur kan det bli en jämlik relation med dom tankarna? Och när jag tänker att jag vet att han älskar mig…hur kan jag egentligen veta det när det absolut mest grundläggande i relationen saknas?
Jag vill också kunna bära upp min världsbild. Men jag vill ju också leva och vara lycklig med denna långtbortamannen som jag älskar. I morse när jag vaknade tänkte jag att jag, när jag pratar med honom i eftermiddag, skall säga att jag inte tänker ge mer förrän han gör det. Inte för att jag är arg utan för att jag inte skall bli det. För jag tänker aldrig mer låta bli att ge, i smyg, i förhoppningen att han skall märka något, utan jag vill att han skall vara medveten om det och om att det då är ett experiment. Men som med alla experiment så är utgången osäker. För frågan är egentligen, som du skriver och som jag funderade på, om en kärleksfull omhändertagande kvinna kan backa utan stora konsekvenser för relationen?
Ett innerligt tack för dina insikter