En grej som ofta tas upp som exempel på att det egentligen är kvinnor som ”bestämmer” i relationer är att kvinnan alltid får ”som hon vill” dels i hemmet och dels i öppna konflikter. En massa män kallar sina flickvänner och fruar för ”regeringen” och det finns en massa humor som bygger på att kvinnor är så satans dominanta och att männen aldrig får som de vill i relationer.
När det kommer till att få som en vill i hemmet så är en stor faktor att män tenderar att vara väldigt initiativlösa där. Jag menar, det är väl klart att den person som tar mest initiativ också får som den vill med vilken dag det ska städas och vilka gardiner det ska vara och gud vet allt. Min erfarenhet är dessutom att när en försöker få respons så brukar den vara jävligt lam, det vill säga över huvud taget inte innehålla någon feedback mer än ”okej”. Herregud, jag hade tyckt det var helt underbart om någon bara kom och bestämde vilken mat som skulle lagas och när det skulle städas och så vidare, så jävla skönt att slippa ta ansvar över hushållet!
När det kommer till öppna konflikter är det lite knepigare. Nyckeln ligger i att se vilka konflikter som uppstår och varför de uppstår.
En grundläggande ingrediens i hur patriarkatet upprätthålls i heterorelationer är det ojämna rollövertagandet. Ett rollövertagande är när en lever sig in i hur en annan person uppfattar en situation, och däribland en själv. I relationer tenderar kvinnan att göra dessa rollövertaganden oftare än vad mannen gör dem. Detta gör att kvinnan i stor grad anpassar sig utan att någon slags öppen konflikt behöver uppstå. Om mannen till exempel agerar lite surt så analyserar kvinnan själv varför och anpassar sig.
Mannen gör inte detta i samma utsträckning vilket leder till att kvinnan oftare måste ta upp det som tynger henne direkt med honom, istället för att han tyst anpassar sig efter henne.
Detta leder till att kvinnan ofta väntar med att ta upp saker om hon inte känner att de är jävligt angelägna. Då har hon kanske gått omkring och burit på det där är flera veckor och det är klart att det leder till en massa ilska. Då kanske han ”ger med sig” för att han inte orkar ta konflikten på riktigt. Hon ”får som hon vill” för att slippa gå till roten med problemet.
Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.
Det går inte bara att se till vem som tar upp och ”Vinner” de öppna konflikterna, utan en måste även se till vad som göra att vissa konflikter måste vara öppna och vilka konflikter som aldrig blir öppna och varför.
Jag tycker att du skriver så himla bra om relationer (om annat också förstås!). Jag sitter alltid och gapar lite chockerat för att jag känner igen mig så himla väl. Tack för att du förklarar och problematiserar de här frågorna, jag ska be min sambo läsa det.
Så fint att läsa. Tack!
Det där känner jag väldigt väl igen, framför allt det du skriver om hur saker och ting ska skötas i hemmet.
Tycker precis som kommentatorn ovan att du skriver fantastiskt bra om relationer, du lyckas verkligen sätta ord på tankar jag har tänkt tusen gånger men inte vetat hur jag ska formulera.
När det kommer till hushållet är det ju konstigt att bara se makten som att den ligger hos den som får vara med och fatta beslut. Det stora problemet jag ser med män som överlåter alla sådana beslut och all sådan planering är att de även överlåter allt tankearbete. Patriarkatet bryr väl sig inte så mycket om vad det blir till middag, bara middagen planeras utan att patriakatet behöver anstränga sitt huvud?
Instämmer till fullo!
När jag hör om dominanta kvinnor undrar jag alltid vad de är dominanta om. Är de Selma i Lilla Fridolf-dominanta (stackars Fridolf vill ju bara dricka sig full ute på krogen och dansa med topless unga flickor medan Selma sitter hemma och oroar sig, klart man är på hans sida) eller om det handlar om att män i min erfarenhet ser diskussion som konfrontation. Jag hade ofta diskussioner med mitt ex som han suckande gav upp och lät mig ”vinna”, snarare än att försöka tänka praktiskt.
”Vad skall vi äta till middag?”
”Vet inte. Vad tycker du?”
”Vi har lasagne i frysen, blir det bra?”
”Kan vi inte ha den där grytan du gör ibland?”
”Men klockan är 6,15 och grytan tar flera timmar att göra och vi saknar lite saker till såsen som vi måste köpa först. Det blir ju väldigt sent, och dessutom är jag jättetrött.”
”Men fint, tina lasagne då! Herregud, varför frågar du när du jämt bestämmer iallafall? Men fint, du får bestämma den här gången också.”
”Nu är du orättvis.”
”Men lägg av! Du grälar ju alltid om allt och letar fel med allt jag säger, det är skitjobbigt att bli kritiserad jämt och så får du alltid som du vill. Du frågar, och så skall jag fundera ut något på sekunden och så skjuter du hål i det. Jag är ingen tankeläsare som går runt och vet vad du vill att jag skall säga.”
Min man vägrade länge att ta ställning till saker med argumentet att han var en heterosexuell man, underförstått så ”kunde” han inte se typ vilken lampa som var bäst för priset, eller också brydde han sig bara inte eftersom heterosexuella män inte bryr sig om sådant. Han sa det som skämt, men vägrade samtidigt på allvar att ta ställning eller diskutera olika alternativ av produkter som behövdes till hemmet. Skrev om det här:
http://mondokanel.wordpress.com/2012/09/04/jag-ar-en-heterosexuell-man/
Just det där att täcka upp det hela som något slags ”skämt” men ändå köra på det i praktiken är ett intressant handlingssätt som jag noterat flertalet gånger. Fruktansvärt jobbigt eftersom den som klagar då ”saknar humor”.
Vil bare sige som andre her, at jeg synes, du skriver interessant om forhold.
Tack!
Jomen…det där känns igen. Exet kallade mig antingen för ”regeringen” eller ”superkvinnan”, med illa dold ironi såklart. Allt jag tog upp och ville diskutera lyssnade han (otåligt) på och sa sedan: ”Ja, jag vet – jag är helt jävla värdelös” och sen gick han. Då hade han tagit på sig ”skulden” och iom det var allting löst, enligt honom. Några försök till förändring gjordes dock icke…
Riktigt dåligt beteende! Väldigt respektlöst.
Av någon anledning tycks det finnas en inbillning om att vi kvinnor är bråkiga för att vi är ute efter att vinna, & av vad jag har märkt i relationer agerar männen ofta som att diskussioner är någonting som går ut på att vinna snarare än att lyssna på varandra & förstå varandra då man inte gör det.
(det är mkt möjligt att kvinnor agerar likadant, eftersom jag är straight talar jag givetvis utifrån mina egna upplevelser. Det är även mkt möjligt att jag har tagit upp det här tidigare men det är så galet så det tycker jag att man kan tala om gång på gång)
& fy fan för att kallas för ’regeringen’.
Läste detta nu efter att du länkat till det idag, och jisses vilken insikt jag fick! Sjukt bra analyserat!
Nu fattar jag också varför jag känner mig så trött på hushållsarbetet fast att vi kanske faktiskt delar 50/50 på disken, men so what!? Det är ju inte där jag lägger all kraft egentligen, det är ju i tankeverksamheten! (som Isak skrev ovan) Att alltid ha i bakhuvudet vad som börjar bli tomt i kylen så man kan klämma in en handlingstur direkt efter jobb/träning utan en freaking handlingslista i handen, hur länge det är tills tvättkorgen svämmar över och om torkstället redan är fullt, hur mycket tid man har den och den kvällen på att laga mat så att man kan bestämma recept utifrån det och vad man har hemma, att räkna på fingrarna för att minnas sist man bytte handdukar/lakan och se till att det finns rena alternativ att välja på, köpa toapapper INNAN det är slut, osv i all oändlighet.
”Få som en vill”, ja verkligen…
Grattis till insikten! Nu är det bara den hårda vägen till att realisera jämställdheten kvar.
Det här e exakt skälet till varför jag skilde mig från pappan till mina barn.
Ett litet exempel ur vardagen: Vi ska åka till vår stuga och jag packar för mig och barnen och han för sig. Sen blir han förbannad för att något inte blev nedpackad… Jag skulle hela tiden tänka för tre eller helst för fyra.
När vi väl skiljt oss visade det sig till hans förvåning att han visst kunde köpa födelsedagspresenter när barnen var bjudna på kalas. OVÄNTAT!
Tack för toppen text!
Hej Fanny!
Finns det någon mer bok än ”det kallas kärlek” som du kan tipsa om när det gäller heterorelationer?