Jag är helt för ”kvinnliga värden” såsom omhändertagande, hög empatisk förmåga och så vidare. Tycker bara inte kvinnor ska stå för rubbet. Visst, dessa egenskaper är sjukt trevliga att inneha men det kan också vara jobbigt när en i och med detta får mer ansvar än män.
Det är njutbart att utgöra känslomässigt stöd för andra om en får uppskattning för det och får något tillbaka. Alla kan såklart inte ge lika mycket hela tiden, men om fler lärde sig att ge så skulle den individuella bördan bli mindre. Jag är inte bekväm i att bara för att jag är duktig på detta så ska jag bära en större känslomässig börda än män. Hellre att män lär sig.
Poängen med feminism är inte att vi ska utradera dessa ”kvinnliga värden” utan att vi ska göra dem till mänskliga värden. Att alla, inte bara kvinnor, ska lära sig att vara empatiska, omhändertagande, göra rollövertaganden och så vidare. För jag är förbannat trött på att halva mänskligheten (som jag ingår i) får stå för hela mänsklighetens känslomässiga reproduktion. Jag är även trött på att upphöjas till någon slags änglafigur på grund av detta. Hyllande istället för jämlikhet är en skitdålig strategi.
Kvinnor är inte empatiska för att vi är skapade så, vi är det för att vi blivit fostrade in i det i detta patriarkala samhälle. Kvinnor fostras till att se andra, att bry sig om andra och ständigt tolka andra, att sätta andra framför sig själv och så vidare. Klart som fan att vi lär oss detta då. Vi blir jävligt bra på det. Vilket är tur då resten av mänskligheten är kassa på det.
Problemet är inte att kvinnor kan detta. problemet är den ojämlikhet det leder till då män inte kan det, speciellt i relationer. För även om en är bra på något så tar det energi. Det tar jävligt mycket kraft att alltid fundera på hur andra känner, tycker och tänker. Att en lär sig sätta andras behov framför egna gör också att en ständigt kompromissar med sig själv, mer än män gör. Allt detta sammantaget leder till att kvinnor på grund av de ”kvinnliga värdena” töms på känslomässig energi i förhållande till män!
Men detta är inte ett problem med egenskaperna i sig, det är ett problem i ojämlikheten. Ur att detta är just ”kvinnliga” egenskaper. Därför ska vi inte bevara några ”kvinnliga värden” utan vi ska ta dessa värden och göra dem till mänskliga värden. Men patriarkatets försvarare vill såklart att kvinnor även i framtiden får stå för en merpart av det känslomässiga arbetet.
Så jävla rätt.
Och vice versa är en tjej som tar för sig mycket inte ”grabbig”. Fan va jag får höra (i mina fotbollssammanhang) positiva kommentarer om tjejer som handlar om hur manliga dom är på planen. Blir trött påre. Vi ska inte motverka värden som att våga ta för sig, men dom ska fan inte räknas som manliga.
Jag vet ju att vissa poänger går fram bättre om man överdriver, men det är verkligen inte sant att män inte funderar på ”hur andra känner, tycker och tänker”?! Alla sociala relationer bygger ju på det, även utpräglade maktrelationer som män ofta existerar i.Alla män jag känner är mer eller mindre empatiska och en rad kvinnor jag känner är dåliga på det. Ibland vill jag bara säga om sådana analyser: ”Se er omkring? Är det så bland dina vänner? Släktingar? Eller är det mest så i reklamen, på TV och film?” Det är ju faktiskt en himla skillnad.
Kvinnor socialiseras in i att både märka sådant samt anpassa sig efter sådant så att den andre ska må bra i betydligt högre grad än män. Sedan är såklart inget svartvitt, men det borde en ju inte behöva säga till vuxna människor.
Jag tycker att en del i arbetet är att försöka (ibland är det svårt) undvika att tala i schabloner. Att säga ”många män” istället för ”män” kan ju hjälpa tex. Och nej, det är inte alls självklart att ett uttryckssätt inte också speglar ett tankesätt (varför annars säga ”hen” och ”en”?). Dessutom tycker jag att det är viktigt att hjälpa folk att tänka utanför de delvis otroligt enformiga mallarna som kulturen erbjuder. Att tex. hjälpa män att se att de faktiskt ä r empatiska i vissa situationer även om de ofta inte har haft samma kulturella förutsättningar som kvinnor. Och tusentals ensamstående pappor kan väl vittna om att det går att axla rollen som den empatiske föräldern när de väl måste. Dessutom tror jag att kärleksfulla föräldrar och nära relationer är en bättre förutsättning för att utveckla empati än att en matas med empatischabloner. Dvs. jag tror att en man med kärleksfulla föräldrar med stor sannolikhet är mer empatisk än en kvinna som inte har upplevt mycket kärlek som barn, men kvinnan kanske ändå ytligt sett framstår som mer empatisk för att hon säger de rätta sakerna, vilket hon har lärt sig från sin omgivning och via medierna. Och i vissa situationer påverkar det säkert också hennes beteende även om hon inte bryr sig om andra människor i grund och botten. Därför kan det hjälpa att se sig omkring istället för att gå efter idealbilderna som byggts upp.
Här blir man ju lite nyfiken, finns det manliga värden också som skall göras allmänmänskliga. Eller innehar vi enkom negativa egenskaper?
Annars låter det jättebra. Jag skulle gärna vilja vara empatisk, synd bara att jag har en snopp som är i vägen för det. Undrar ibland hur min fru står ut…
Fånigt svar. Talar såklart om generella mönster samt överdriver. Faktum är att män i betydlig mycket lägre grad lär sig att tolka andra känslor.
Är det något jag är trött på så är det missbruket av ordet ”empati”. Begreppet avser ju inte ”förmågan att synd om precis samma personer som jag” – vilket är på det sätt det ofta använd på senare tid, utan att ha ”förmåga till inlevelse i andra människors känslor” (vilka nu än dessa vore). Om man äger förmåga till empati ska man alltså ha förmågan att kunna leva sig in i t.ex. Hitlers känsloliv, och utifrån det förstå hans handlingar.
Min erfarenhet är att de som talar allra mest om empati är de som äger allra minst empati: ”Du har ju fan ingen empati alls ju” (för du tycker ju inte alls synd om Lisa, och att det är synd om Lisa vet ju alla). Enligt detta moderna bruk saknar man alltså empati om man inte tycker likadant som den man talar med!
Fast nu är et sannerligen inte så jag använder ordet…