Jag har alltid varit en ganska ohyfsad person. Skrikig och bråkig som inte backar från en konflikt bara för att det kan skapa ”dålig stämning” och så vidare. Detta är inte ett drag jag på något sätt tycker är genomgående positivt, men det är en tydlig del av vem jag är och det har sina för- och nackdelar precis som allt annat här i livet.
Jag minns när jag blev ihop med min första pojkvän och han tyckte att det här var något dåligt och liksom ville uppfostra mig. Ibland var det såklart på goda grunder, för jag kunde verkligen bete mig riktigt illa. Men effekterna av detta var intressanta.
Jag var ganska socialt osäker på den tiden, och när han började bedöma mina sociala prestationer så kändes det skönt att slippa göra det själv. Jag överlät bedömandet av mig själv till honom och gav honom tolkningsföreträde. Från att ibland ha blivit tillsagd så efterfrågade jag aktivt hans bedömning och kunde inte längre lita på min egen. Utan hans godkännande kände jag mig värdelös.
Det här var såklart inte hans mening på något sätt, men det kan ändå vara det som blir resultatet av för mycket pikar. Om en person en respekterar och tycker om markerar att hen vet bättre än en själv på vissa områden som en själv är osäker på så är det lätt att anta den personens verklighetsbeskrivning. Den personen får tolkningsföreträde.
Efter ett tag började jag ifrågasätta detta mer och mer. Jag insåg vilka områden jag själv kunde briljera, och hur han då och då försökte tillrättavisa mig utan att ha någon saklig grund för det. Jag märkte också hur oemottaglig han själv var inför kritik av sitt eget beteenden.
Vi hanterade kritik på väldigt olika sätt. När han kritiserade mig så sög jag liksom åt mig, när jag kritiserade honom så började han alltid med att avvisa mig. Jag var liksom tvungen att ställa till en konflikt för att ”få rätt”. Detta skapade bilden av att jag var bråkig, och även om jag fick rätt i slutänden så kunde jag inte låta bli att få dåligt samvete för att jag hade ställt till en konflikt över någon ”skitsak”. Detta parallellt med att han inte ens behövde ta upp saker och ting själv, utan kunde vänta på att jag räknade ut eller frågade vad det var om.
Jag minns ett antal konflikter vi hade där jag verkligen hade vänta och liksom samlat ihop ”bevis” argument och liknande innan jag vågade ta upp det hela. Om det bara var en känsla jag tog upp så visade han ingen vilja att utreda eller förstå den, och jag vågade inte heller stå på mig i den typen av situationer. Han hade ju tolkningsföreträdet. Det krävde verkligen att jag skulle vara rakt igenom övertygad om min sak och dessutom bredd att kämpa för den för att jag skulle kunna genomdriva den, annars blev det hans tolkning som ”vann”.
När jag flyttade till Bryssel så var det som att jag prövade mina vingar själv för första gången. Jag var fortfarande osäker. Men efter ett tag så växte jag in i det och insåg att även om jag inte är ett socialt geni så är jag knappast värre än någon annan. Att mitt sätt att vara också hade sina fördelar i en mängd olika situationer. Och framförallt att jag hade förmågan att bedöma mig själv. Men detta krävde att jag skar bort mig från han bedömningar, för så länge de fanns där så litade jag mer på dem än mina egna.
Nu har jag som tur är relationer med människor som uppskattar mig för den jag är och inte försöker tillrättavisa mig. Och jag har också själv lärt mig att se upp för den här typen av grejer. Aldrig mer manligt tolkningsföreträde.
Du är fantastiskt rude. Inte just det du säger, men ditt kroppsspråk, din röst (tonen), dina blickar osv. Och jag ÄLSKAR DET. Fortsätt med det.
Har ju inte träffat dig, men det här med att du har en rude ton (i dina texter då) håller jag verkligen med om, och likt Lady Dahmer ÄLSKAR jag det. Har svårt att förklara vad jag menar med specifikt, kan försöka med fler exempel någon annan gång, men det är verkligen en stor anledning till varför jag läser dig.
Tack så mycket!
Fint att någon gillar det 🙂
Det där skulle kunna vara min story, ord för ord. Med mig i din roll, inte din killes (genom iaf två förhållanden, jag lär mig aldrig). Fast med modifikationen att jag inte vågat bli arg, bita ifrån. För då blev det alltid väldigt jobbigt. Hon fick såklart alltid bli arg och upprörd över saker.
Men jag kan som man såklart inte säta in detta i något större idésystem utan får bara skylla det på mig själv och min dåliga förmåga att säga ifrån…
Jag tycker såklart alltid att en ska behandla sin partner med respekt, vara lyhörd etc. Är nu i en relation där rollerna är lite ombytta och anstränger mig verkligen för att inte ta tolkningsföreträde och så vidare. Alla är olika, och maktrelationer kan uppstå på många olika sätt. Dock så är kön en viktig faktor i detta.
det är just det inte är fanny 🙂
det är inte kön som är en viktig faktor då du själv säger
att du är i den andra änden nu. det handlar om dominans
och ja oftast så är det mannen som är i maktposition
men det betyder inte att de går hand i hand.
men jag insåg precis att de här inlägget är över 1 år gammalt 😛
Kan ju tillägga att det tyvär gjort mig ganska passive-aggressive (vad det nu heter på svenska). Och det är inte en bra egenskap…
Passivt-aggressiv eller passiv-aggressiv tror jag : ]
Jag tycker det du skrev ovan var väldigt bra skrivet, (jag håller ju inte alltid med dig). För min del stämmer det in väldigt bra på mitt liv, om jag får lov att byta ut vissa personer, pojkvännen kan bli min mor. Det spelar ingen roll vem det är som försöker pressa en att passa in i dennes ramar om hur en människa bör bete sig, oavsett om det är en kvinna eller en man.
På grund av att samhället alltid fokuserar på hur männen försöker kontrollera oss kvinnor så missade jag att se det sjuka beteendet hos en människa som stod mig så nära under så lång tid.
Jag personligen vill sluta fokusera på kön och börja fokusera på individer. ”Aldrig mer manligt tolkningsföreträde”, vill vi ha kvinnligt tolkningsföreträde? Eller vill vi att människor skall få agera (inom vissa gränser) utifrån sina egna ramar och inte ge andra tolkningsföreträde alls?
Jag försår att det har gjorts/görs många oförrätter mot kvinnor av män. Men (i mitt eget fall, och många andras) har detta ständiga fokus på ”könat förtryck” skadat mig och många andra allvarligt. Förtryck, våld och försök att pressa in andra i sina egna ramar görs av alla möjliga människor från alla möjliga bakgrunder.
Agreed. This topic is by no means one sided.
Klart det finns individuella skillnader, men menar att detta i stor grad är ett könsbundet problem.
Jag tillbringade ganska lång tid med att, som du säger, bli uppfostrad av mina partners. De sågs ofta som de snälla i förhållandet eftersom jag valde så mycket av det vi gjorde och de bara satt och accepterade mina förslag, och det var utmattande för mig att behöva göra allt arbete och sedan skämmas för det med hintar om vilken ragata jag var. Det hände inte sällan att min partner surt förklarade att jag talade för högt, tog för mycket plats och krävde alldeles för mycket av de jag träffade. Nu i efterhand kan jag titta tillbaka och se att jag bara betedde mig som alla beter sig när de har roligt i grupp – jag pratade, skrattade, deltog i diskussionen (dvs tog inte upp mest utrymme eller kvävde andra) osv.
Nu var jag ju absolut ingen ängel eller något slags offer för en manipulerande våldsman, men jag accepterade alltid att det han sa var mer riktigt än det jag sa. Så gjorde jag ofta – andra vet alltid bättre om olika saker än vad jag gör. Nå, om min mans bild av en situation är olik min egen så är den olik, men inte mer riktig.
Ofta så är det ju inte mannens mening att göra så, men det blir så ändå pga vi har ju ett manligt tolkningsföreträde i samhället i stort och kvinnor är uppfostrade till att anpassa sig efter män för att undvika konflikter.
This is a very very important topic and central to our understanding of relationships and particularly those between a woman and a man. No time to write anything more now but I will weigh in later…
Delade med mig av inlägget till en vän som jag trodde kunde få någonting ut av det. Hade en trevlig diskussion.
vad bra du skriver. känner igen mig i din text. i mitt fall är väl skillnaden att jag är kille och tolkningsföreträdaren i mitt fall var också en kille, en vän.
flyttade utomlands blev stark i mig själv och precis som du insåg att jag va lite socialt annorlunda men fan va skönt det var att va mig själv och slippa den där ångesten om vad jag har gjort för fel nu även jag likt som du brukade suga åt mig infon.
men tyvärr så ser jag inte kopplingen till att detta skulle vara enbart pga. mitt kön?
Du skulle lika gärna kunnat skylla på att vara i en relation och istället lovat dig själv aldrig
hamna i en relation.
såna här saker sker väl i många ohälsosamma relationer vare sig det är älskare, vänner, eller vad det nu än är.
man öppnar sig, vågar visa sina svagheter den dömmer inte en (till en början iallafall) du blir tryggare, allting kretsar kring en själv vilket är alltid kul (till en början) du vet nästan vad personen ska säga till slut för du är så van vid kritiken. du känner dig smartare än hen, nu kan du dra dina egna slutsatser och börjar sakta men säkert bedöma utan att han bett om det eller är beredd på det. men han ska ta det, för att det är ju hen som kritiserar dig, men båda har glömt bort vem som bad om eller tillät sig bli kritiserad från början.
oftast så tror jag inte att någon har gjort något fel, man glömmer den röda tråden.
det som ibörjan var skönt och du slapp tänka på vad som skett vart i efterhand något hemskt och pga. hans naturliga manliga kontrollerande.
sluta försöka hitta svar som progressiva för din agenda, när det är mänskligt beteende och inte manligt så kanske fler män läser.
för övrigt så har jag precis upptäckt din sida och redan fastnat i över 2 timmar, gillar ditt sätt att skriva, men jag e ju man vet inte om jag får säga så för det kommer väl tolkas som att jag ger dig min välsignelse som du ej har frågat efter.
ha det bäst 🙂
Det känns lite tröttsamt med alla kommentarer om att det inte hänger på kön, utan att det är fråga om individers beteenden osv. Givetvis kan detta uppstå andra typer av ojämställda relationer eftersom det här egentligen handlar om makt. En mamma har t.ex. ofta mer makt över sin dotter än tvärt om, och ibland finns en maktobalans mellan vänner av samma kön. Då kan denna problematik uppstå.
Vad jag tänker kring det här inlägget är att det är ett mycket bra exempel på en konsekvens av mäns makt över kvinnor. Och uppenbarligen är vi ju flera kvinnor som upplevt det här problemet i relationen med män. Det är så skönt att läsa det jag själv har svårt att formulera. Tack så mycket Fanny!
Det var lite irriterande att läsa det här inlägget. Mycket för att jag inser att jag fortfarande ger tolkningsföreträde åt min familj (mor och tolv år äldre syster) fast jag är bortåt trettio. Likadant med andra människor som jag verkligen bryr mig om, fast jag nog försöker hålla mig i schack. Jag undrar varför man behöver den bekräftelsen. Det är ju bara jobbigt för alla inblandade. Usch.
För övrigt tycker jag inte du verkar rude (fast vi har ju inte träffats iofs). Jag tycker du snarare är ärlig – och du verkar ju ändå anstränga dig för att se åt flera håll och inte svartmåla någon. Däremot verkar du brutalt uppriktigt – det kanske tolkas som rude. Hm.