Jag brukar säga att folk som ”gör rätt för sig” och folk som ”följer lagen” är de värsta fienderna mot samhället. Med folk som ”gör rätt för sig” menar jag inte människor som verkligen gör det, utan som gör en grej av att en ska göra det och som alltid tjatar på andra att de ska göra rätt för sig. Ett utmärkt exempel är rörande plankning. Vissa tycker att det är sjukt viktigt att ”göra rätt för sig” vilket i kontexten innebär att en betalar den summa en är ålagd att betala, helt utan åtanke på att olika människor har olika förmåga att betala fast de kanske måste åka tunnelbana för att kunna ta sig till skola eller arbete och så vidare. Det blir helt enkelt betydligt enklare för vissa att ”göra rätt för sig” än andra.
Samma sak återkommer ofta när det kommer till arbete: människor med fast anställning och relativt bra arbetsvillkor och hög lön pratar ofta om hur viktigt det är att en ”gör rätt för sig” och bidrar till samhället och gud vet allt, helt utan förståelse för situationen hos människor som har sämre arbetsvillkor, eller kanske bara möjlighet till bemanningsjobb. De tycker att en ska jobba oavsett vilka villkor en måste slita under, för det är viktigt att ”göra rätt för sig”.
Den som går på bidrag gör i regel inte rätt för sig, om hen inte har cancer eller någon annan behjärtansvärd sjukdom som dessa människor kan relatera till. Att människor som är marginaliserade i samhället i högre utsträckning riskerar att hamna i bidragsträsket är inget som det tas hänsyn till.
Sedan finns det ju andra faktorer än dålig förståelse för olika människors villkor och möjligheter till att göra rätt för sig inom rådande system. Till exempel så plankar jag delvis av ideologiska skäl. Jag tycker helt enkelt inte att det är rätt att vi har en kollektivtrafik som är avgiftsbelagd, utan tycker att allt ska finansieras av skatten. Därför tycker jag inte att det är att ”göra rätt för sig” att betala, utan jag tycker att det är att understödja ett system som är orättvist och ineffektivt.
På detta sätt tycker jag att det kan vara rentav oansvarigt att ”göra rätt för sig” efter det så ofta innebär att en följer de uppsatta reglerna, varken mer eller mindre. Människor som ”gör rätt för sig” brukar nämligen sällan tala om att gå på demonstrationer, ta ställning i olika frågor och så vidare utan det brukar nästan uteslutande kretsa kring att göra såsom lagen eller reglerna föreskriver. Helt enkelt en minimal mängd ansträngning för att passera som moraliskt godkänd i systemet, men inga egna ställningstaganden kring saker och ting.
Sedan kan de sitta på sina kammare och känna att det är skönt att de trots allt ”gör rätt för sig”: de jobbar heltid, de betalar sitt Sl-kort, samtidigt som de sitter högt högt upp i såväl en nationell som global maktstruktur. De följer ju trots allt lagen. De gör allting enligt reglerna. Ja, grattis till det, det lär väl kännas skönt att bli lämnad ifred av polis och myndigheter, att kunna leva gott utan att behöva tigga pengar och utlämna sitt privatliv till någon på Soc. Men det kommer aldrig att vara ett politiskt ställningstagande, och det kommer aldrig att vara något mer än ett fegt sätt att slippa ta ställning. Och denna självrättfärdigande passivitet, detta sätt att undfly all stora och viktiga frågor och dessutom sitta och pösa i sin egen självgodhet, den ser jag som en av de farligaste inslagen i vårt samhälle.
Jag känner att jag vill göra rätt för mig i den mån jag kan. Kan jag jobba vill jag jobba, men naturligtvis innebär inte det att jag tycker människor som inte har jobb inte har försökt eller inte ”har gjort rätt för sig”. Men sedan finns det naturligtvis undantag t.ex. en person som var med på radio för ett eller två år sedan som tyckte att hen inte var skapt för att jobba och därför inte skulle behöva det, utan istället skulle få bidrag av samhället för att sitta hemma.
Jag ser det som att jag jobbar och jag betalar skatt för att människor som inte kan jobba (på grund av att de inte får jobb eller är sjuka eller liknande) ska kunna leva i alla fall.
Jag tycker som princip också att många saker i samhället är fel, det är extra lätt för mig att tycka det, som tillhör den grupp som är väldigt utsatt, utförsäkrad från FK och ändå inte arbetsför…hamnar mellan stolar osv. Men att systematiskt planka och liknande är inte svaret. detta gör bara att avgifter och liknande ökar MER, för att det blir ”svinn” för dem.
Jag har en helt annan syn av folk och demonstrationer. Jag har jobbat inom kultursektorn förut och där är det väldigt, väldigt många som aktiverar sig, grupperar sig och tar aktion mot orättvisor. Detta är ändå människor med anställningar och andra sociala tryggheter. Det är inte likhetstecken med att sluta vara idealist bara för att en har vissa ”bekvämligheter” som hem, fast inkomst och annat.
Jag menar inte att alla som får mer bekväma levnadsförhållanden blir såhär, snarare att de flesta som är såhär har ganska bekväma levnadsförhållanden.
Jag tror jag hade resonerat en aning annorlunda kring det här för något år sedan, innan jag började läsa din blogg. Ett av de första inläggen från dig som verkligen vred om mina tankar var just det om plankning (att det, om en är för gratis kollektivtrafik, faktiskt är kontraproduktivt att betala). Jag kan inte påstå att jag förr hade en längtan att arbeta nio till fem och, som du formulerar det, ”göra allting enligt reglerna”, men den där gnagande oron över att inte kunna göra rätt för mig fanns nog där i bakhuvudet. Just för att jag inte känner mig passa in i samhällsmallen och därför inte kunna bidra fullt ut (det finns inget som säger att jag inte skulle KUNNA arbeta heltid mm, men jag ser inte tjusningen i det).
Efter att ha läst mycket av det du skrivit (både om feminism och om annan politik) har fler och fler bitar fallit på plats, och jag har kunnat dumpa skuldkänslorna över att inte vilja leva som en ”ska”. Plötsligt har en frihet trätt in, jag ser att den uppstolpade karriärvägen vi matas med inte äger någon sorts universell sanning, och istället för ett svart hål av stressiga arbetsdagar och ännu stressigare lediga stunder (tänk om en misslyckas med att ta vara på sin dyrbara fritid?) ser jag nu möjligheter att faktiskt ägna mig åt sådant jag bryr mig om. Leva på ett trevligare sätt: äga så lite som möjligt, dela det jag har med andra, jobba bara så mycket som behövs (om alls) och då med någonting jag kan stå för.
Vill minnas att det var någon fråga uppe här på din blogg för ett tag sedan rörande ifall en enskild persons åsikter, en äppelskrott i informationsflödet, verkligen kan göra skillnad. Du har hjälpt mig bli mer tillfreds med mig själv och gett mig argument (bl a rörande feminism) och styrka att höja rösten, trots debattskygghet, och jag kan inte tänka mig att jag är den enda som känner så. Det jag vill säga är väl mest TACK för att du gör det du gör!
Det är så fint att läsa sånt här. Och grattis till vad som låter som en underbar utveckling!
Plankar du i Uppsala? Med tanke på att det bara är bussar och så..
Har använd smsticketappen ett par gånger (en app som en kan göra fejkbiljetter med), men den funkar inte så bra i Uppsala. Cyklar i princip överallt så brukar inte finnas något behov, och det är dessutom inte lika dyrt som i sthlm.
Tacka gud att alla inte tänker som dig. Om alla individer agerade efter vad som ”känns” rätt skulle inte en enda instans fungera. Människor tycker olika. Vi kommer aldrig komma överens om ett styrelseskick som alla finner rättvist. Det är därför vi har representativ demokrati. Majoriteten bestämmer. Hur skulle du se på att folk pissade på de uppsatta reglerna i ett – säg – kommunistiskt (eller whatever du önskar) samhälle?
Du lever alltså i illusionen att ”majoriteten bestämmer”, woah. Sorry, jag brukar försöka att inte låta sarkastisk & dryg, men när du drar in Gud i det hela, har du ens läst Bibeln? Både Gud & Jesus förspråkar ett anarkistiskt samhälle med decentraliserad planekonomi (typ kommunism, fast för mycket mindre samhällen, dock en överskridande inställning att äga andra alltid är fel), däribland lika utdelning för att uppnå rättfärdighet (dvs är du rik ska du ge lika mycket så att du & den fattiga båda har lika mycket kvar efter givandet, alltså inte en viss procent av det man äger) & extremt många metaforer för att ha bla en ”kollektiv trafik” som är free.
Så tacka någon annan, inte Gud, det är att missbruka Guds namn.
Off topic: Är själv varken religiös eller Gudstroende, dock ett fett fanaretto of Jesus’s
En får väl skapa ett samhälle som folk generellt tycker är bra, så följer folk reglerna. Sedan handlar det inte om vad som ”känns” rätt, helt på måfå, utan om politisk ideologi. Det finns konflikter i ett samhälle, och jag tänker inte sanktioner de saker jag inte tycker är bra. Om ingen någonsin bröt mot reglerna skulle vi aldrig komma någonstans.
Jag har full förståelse för att folk som inte har råd väljer att planka, snatta eller massa andra såna grejer.
Men jag kan störa mej nåt fruktansvärt på människor som vill undvika kostnader på alla sätt, och då inte av ideologisk förklaring utan av snålhet. Att egentligen ha råd men ändå planka, ladda ner film, skita i sopsortering och massa andra smågrejer. Just för att jag tycker det utstrålar en slags ”jag skiter väl i vad som gynnar samhället och dess medborgare, jag vill bara ha det gött själv”.
Ja, det gör jag också. Jag skulle såklart inte ha något emot att betala extra skatt för avgiftsfri kollektivtrafik, till exempel. Anledningen till att jag plankar är ju för att jag tycker att alla ska göra detsamma, inte för att sko mig personligen.
Intressant och moraliskt viktig fråga. Kanske t.o.m viktigare än många andra… dvs konkreta rättvisefrågor människor emellan oavsett kön, ålder eller andra olikheter…?
Nå, rättvisefrågor där kön och ålder är inblandat är såklart också relevanta, liksom denna som är en klassfråga. Patriarkatet är t.ex. väldigt konkret för oss som är utsatta för dess förtryck.
Bam! Jäääävligt bra skrivet! True that upp till tusen.