Om en kvinna som anses oliggbar ändå är tillfreds med sitt sexliv så antas det att hon har sänkt sina krav så att hon ligger med ”fula” män. Enligt dessa människors extremt statiska synsätt på sexualitet så ser en på alla sexuella relationer utifrån någon slags marknadslogik. Att jag får ligga trots att jag inte är ”liggbar” betyder inte att jag ligger med människor jag inte skulle vilja ligga med om jag hade val.
Enligt detta sätt att se på saken skulle ju endast människor högst upp i liggbarhetsskalan kunna ha ett tillfredsställande sexliv eftersom det endast är dem som kan ligga med folk som är mindre attraktiva än de en helst vill ligga med. Att människor helt enkelt ligger med andra de är attraherade av och trivs med verkar vara uteslutet i dessa personers ögon. Allt är tävlan.
För mig är det så att jag tycker om sex pga skönt, inte för att positionera mig socialt, så därför slipper jag helst hetsjakt på ”bäst” ligg. Ligger mycket hellre med människor jag attraheras av, uppskattar som sällskap och är trygg med än de som står högst i liggbarhetsordningen. För den som faktiskt är intresserad av sex och inget något slags statusspel så borde denna liggbarhetsordning vara ganska oviktig.
Trött på när folk ska leverera biologiska ”sanningar” kring vad en tänder på&sedan misstänkliggöra en när en säger att en tänder på annat. Nej, jag attraheras inte av någon konstig ”manlighet” i form av pengar eller makt. Kan jag få ha mina preferenser ifred?
Sedan kan en ju tycka att vissa saker är sexiga intuitivt men dra sig bort från dem av andra skäl. Vissa ”manliga” drag attraheras jag av men har lärt mig att ogilla intellektuellt pga vet att de leder till dåligheter. Att detta ses som att jag ”går emot min natur” och att det skulle vara dåligt bara befängt. Klart en kan resonera kring sina preferenser. Det är inte som att en är dömd till att för evigt tända på vissa saker.
Feministisk analys har ändrat mina preferenser mycket. Idag tänder jag betydligt mindre på klassiskt manliga drag, för jag har lärt mig att dekonstruera dem. Det är inte att jag ”lurat” mig själv, utan att jag fört in andra aspekter och analys i min sexualitet. Inga konstigheter. Sexualitet är liksom ingenting du är dömd till, det kan ändras precis som allt annat och det betyder inte att en trycker ner något. Precis lika lite som det är att trycka ner något att lära sig kontrollera våldsamhet för att en inser att det är skadligt.
Jag tänder inte på machomän. Biffiga, burdusa män som vid varje tillfälle de får demonstrerar sin ”manlighet”, t.ex. genom att slåss, äcklar mig. Jag hatar myten om att snälla killar inte får ligga. Jag älskar snälla killar! Killar som är säkra nog i sig själva för att inte behöva hävda sig som en jävla alfahanne till gorilla för att de följer ett jävla ideal samhället präntat i dem att kvinnor tänder på och andra män respekterar. Jag tänder absolut inte på sådana män trots att de är idealet. Jag har inte heller lurat mig själv till att inte göra det. Jag finner helt enkelt inte ett sådant beteende attraktivt.
Det där känner jag igen, alldeles för väl. Själv attraheras jag att män som är ganska kraftiga, eller ja, tjocka egentligen. Men det vägrar folk tro på. Jag har flera gånger fått höra att jag egentligen inte alls tänder på det utan bara låtsas eftersom jag älskar min sambo (som är stor) och därför försöker ”anpassa” mina preferenser för att jag ska kunna tända på honom. Det är fruktansvärt irriterande att folk tror sig ha bättre koll än mig på vad jag attraheras av. Dessutom har jag märkt att många magrute-killar blir galet provocerade av att man tänder på något som går emot idealet. Som om det inte finns tillräckligt med tjejer därute som gillar magrutor.
Jag trodde länge att det var något fel på mig för att jag inte var attraherad av ”typiskt snygga” män. Jag attraherades inte av kvinnor, och inte av de män man skulle gilla. Det tog ett bra tag innan jag förstod att jag attraheras mer av personligheter än utseenden. När jag försöker förklara det för mina vänner tycker de att jag ljuger för mig själv och nöjer mig med mindre än jag skulle kunna få, eftersom jag hellre ligger med trevliga än snygga killar.
Kanske tillhör jag en annan generation men jag kan inte fatta att det finns sån social press på att föredra ett visst manligt ideal. Visst, i media, det är klart. Det är sällan män som jag tycker är attraktiva syns i media (annat än som skådisar som spelar terrorister eller bad guys i allmänhet, eller vissa komiker). Men varför försöker ens vänner likrikta ens personliga preferenser?
En orsak till att jag inte upplever sånt är väl att jag mest umgås med nördar som själva har kämpat mot utseende- och preferensnormer. I min närmaste familj anses det otrevligt och dumt att kritisera andras utseende. När jag var yngre umgicks jag mycket med en tjej vars vana att anmärka på andras utseende smittade av sig på mig. Det påverkade också min självbild. Min mamma och min syster gjorde mig uppmärksam på min nya ovana och jag blev medveten om att jag skadade mitt eget självförtroende.
Man påverkas väldigt mycket av sitt umgänge. Min syster sticker inte under stol med att hon gillar mörka och ludna män, och det underlättar för mig att vara öppen med att jag gillar korta killar med stora näsor :0)
Ibland verkar det anses provokativt att kvinnor öht uttrycker estetiska preferenser om män, men det är kanske en annan debatt.