Nu undrar en del män hur de ska engagera sig feministiskt. Först och främst tycker jag att ni ska läsa den här texten jag skrivit om hur en kan kämpa emot maktstrukturer en själv är i toppen på. Det handlar om att inte försöka omdefiniera rörelsen, om att inse att en inte är huvudpersonen.
Som man inom feminismen kan en förslagsvis börja med att ifrågasätta sig själv, för det är helt nödvändigt innan en börjar berätta för andra om hur de ska göra. Fråga dig själv: hur reproducerar jag maskulinitet? Varifrån kommer mina idéer om hur en ska vara? Hur behandlar jag kvinnor och varför? Hur behandlar jag kvinnor annorlunda än män (du gör garanterat detta)? Vad har jag för idéer om kvinnor och det som är kvinnligt kodat?
Jag tycker det är bra att börja i sina relationer. Jag skriver mycket om patriarkala strukturer i romantiska heterorelationer, men mina inlägg kan appliceras även på andra relationer. Och även om du till exempel inte har förhållanden med kvinnor så har du garanterat en mängd uppfattningar om hur människor bör och inte bör vara i relationer, som är patriarkalt betingade. Se här för lista över mina egna inlägg om saken.
Som man har en ett privilegium, vissa verkar mena att en som feministisk man inte ska använda detta. Det tror jag är en dålig strategi, dels eftersom det är omöjligt att inte använda sitt privilegium men också för att det är ganska korkat att inte använda det då det faktiskt är en resurs, det handlar bara om att använda det rätt. Det bästa är att börja säga till när andra män beter sig sexistiskt, när de använder härskartekniker eller tränger undan kvinnor. Troligen kommer detta att ha större effekt när du gör det än när en kvinna gör det, och detta är något du kan använda. Detta är verkligen att föredra framför att försöka ta plats inom feministiska organisationer. En kan såklart vara medlem i dessa organisationer, men en ska inte försöka dominera dem. Många män uppmärksammar sexism men agerar inte i stunden, utan väljer att istället förfasa sig över det efteråt. Varför? Gör något direkt istället! Ibland är det såklart inte möjligt, men för det mesta kan en göra något. Om inte annat i alla fall säga något uppmuntrande till den som blir utsatt.
Sedan har jag en liten kommentar om att ställa frågor. Det är okej att vara nyfiken och att ställa frågor, men det ska göras på rätt sätt. Ofta får en intrycket av att män mest vill ha någon slags feministisk punktlista, som de kan bocka av och sedan vara klara med. Jag ska vara tydlig; det fungerar inte så, eller som jag skrivit innan; det finns ingen feministisk punktlista. Om du gör anspråk på att engagera dig i den feministiska kampen måste du helt släppa idén om att du kommer att bli färdig med det för egen del, att du kommer kunna lägga det på hyllan. Du måste vara beredd att ständigt göra nya åtgärder, se nya saker hos dig själv.
Det finns en uppsjö av feministisk litteratur, feministiska bloggar och så vidare. Det råder absolut ingen brist på texter att läsa, filmer att se på, bloggar att följa för att lära sig mer om feminism. Försök att kolla där istället för att belasta feminister med eviga frågor. Ibland kan en såklart fråga om en verkligen inte hittar något eller är intresserad av vad en enskild individ tycker om något, men en ska inte behandla kvinnliga feminister som någon slags vandrande frågelådor. Det är bara störigt.
Som mannen som förklarade för mig att hans kompisar tyckte att det var ”kul” att just han dejtade en genusstudent (alltså jag) eftersom ”vännerna kände till hans åsikter kring genus” och sedan var intresserad av att veta mer om feminism. Jag kände mig så NOLL sugen att svara på hans frågor/ställas till svars av honom. Var skönt att bara kunna säga ”Nej, tack. Sättet du först dissar mitt studieområde och politiska hjärtefråga och sedan vill att jag ska undervisa och övertyga dig inom samma ämne är ganska otrevligt”. Är bl.a tack vare denna blogg som jag insett att det faktiskt är ok att inte försvara mina feministiska ståndpunkter inför varje man som frågar. Speciellt inte när de så uppenbart mest är intresserade av att argumentera och ifrågasätta. Tack Fanny!
Jag tänker såhär: Kanske kan man inte räkna med att använda feminister som vandrande frågelådor, men det finns ju personer som gärna svarar på frågor från en som uppriktigt gärna vill veta. Jag kan dra parallellen till min hbtq-aktivism: Jag är en sån person som mer än gärna svarar på frågor i all oändlighet, tipsar om litteratur, förklarar begrepp osv. Varför inte? känner jag. Vissa oinsatta har ju heller inte en blekaste aning om var de annars ska hitta informationen, för att de inte ens fattar vad de ska googla på liksom. Jag märkte det när jag pratade med vårt barns förskola om normkritiska barnböcker (och även tog med en bok som jag lämnade där). ”Kan man beställa såna här nånstans..??!!” frågade personalen bl.a., och ja, då kan man förstås tycka att eeh, pucko, du som är pedagog och allt borde väl kunna ta ditt likabehandlingsuppdrag liiite mer seriöst, fast nä – den som är oinsatt är oinsatt och om jag (i det här fallet) är den som sätter en boll i rullning (en boll som annars inte hade rört sig en tum), då känns det bra. Tycker jag i alla fall.
Men, som du säger, självklart kan man inte räkna med att folk står beredda att svara i tid och otid.
Behandlar du män annorlunda än kvinnor i vardagen själv?
Den feministiska kampen kan endast ledas av kvinnor, en kamp utan vare sig inflytande eller påverkan från män. Såväl kvinnor som män måste ändra sina beteendemönster, men det måste ske utan att den ene eller den andre står bredvid och pekar med hela handen. Insikt är avgörande för förändring.
Den bästa strategin om man som man i en mansdominerad bransch vill verka för jämställdhet är att utgå ifrån att det inte existerar personliga skillnader baserat på kön eller härkomst. Man utgår ifrån att alla är lite som en själv och ändrar aldrig röst eller anpassar sig till någon annan. Om man inte tillåter sig att göra sig en bild om någons olikhet blir man heller inte fördomsfull.
Man stöttar kvinnliga kollegor på samma sätt som man stöttar manliga, aldrig mer eller mindre. Detsamma gäller bekräftelse och när man markerar att någon gör fel. Interaktionen ska också vara totalt oladdad. Man ska aldrig bete sig sexistiskt, men man ska heller aldrig flörta och fjäska.
På så vis hjälps alla in i sin yrkesroll och blir betraktade som likvärdiga. Visst, man blir inte särskilt bekräftad som individ, men det är ju inte därför man går till jobbet, i alla fall inte jag.
Problemet med det här resonemanget är att det ofta leder till att en ignorerar de skillnader som finns i hur en behandlar män och kvinnor. För att upphäva könsmaktsordningen måste en medvetandegöra sig själv om den och aktivt kämpa emot den.
Det tror jag inte.
Poängen med att generalisera alla neutralt är ju då att det inte finns några skillnader i hur man bemöter någon eftersom man låter bli att dela upp folk i kategorier och titta efter olikheter.
Nackdelen i det här är snarare att man blir en aning blind för när ANDRA gör det och då missar man att agera mot t ex sexistiska kollegor. Den andra nackdelen är som sagt också att man kanske inte gör sig någon vidare uppfattning om individer vilket gör att man blir lite opersonlig.
Sen vet jag inte om det föreligger någon orättvisa i att jag betraktar tjejer som killar (dvs. utgår från mig själv). Det beror väl på om det faktiskt finns några generella skillnader i män och kvinnors personlighet, men det gör jag mig ingen teori om.
Tja, det finns ju en viktig skillnad och det är att kvinnor är strukturellt underordnade män. Troligen behandlar du inte heller kvinnor och män precis lika.