Vad är bra service? Jag tänker att det handlar om att det finns tillräckligt med personal på ett ställe och att den personalen gör sitt jobb på ett proffsigt, snabbt och oomständligt sätt. Jag tänker att det handlar om att veta hur en till exempel ska ta en beställning, vilka följdfrågor en ska ställa så att alla blir rätt och så vidare. Men många verkar lägga mer i begreppet. De vill inte bara att människan ska utföra sitt jobb utan de vill att hen ska se jävligt glad ut när hen gör det. De vill kanske att hen ska småprata lite, om de själva är intresserade såklart.
Ofta beskrivs detta som ”det lilla extra”. Men vad är egentligen ”det lilla extra”? Jo, det är underkastelse. Att ge det lilla extra handlar om att vara ”serviceminded,” vilket är något annat än att ge bra service. Att vara serviceminded är att anstränga sig för att tillfredsställa kunden utöver det som krävs för att utföra själva yrket. Att liksom se kunden alla behov och anpassa sin person efter dem.
Serviceminded är ett krav på hur en person ska vara i sig själv, och kravet stipulerar: villig att tillfredsställa. Och denna villighet måste såklart, för att uppfattas som äkta, även överträda vad själva yrket egentligen kräver. Den innebär att småprata lite om det är vad kunden vill, att ta en totalt orättvis utskällning med glatt humör, att stå ut med otrevligt beteende från kunden men aldrig själv få bita tillbaka, att ha ett leende på läpparna som säger ”jag vill göra det här för dig”.
Det är intressant hur mycket av att vara serviceminded som handlar om att få kunden att känna att det inte alls är en tjänst hen betalar för, utan att den där personen faktiskt älskar att tillfredsställa alla behov kunden känner. Att visa minsta spricka i fasaden innebär att personen ifråga inte är serviceminded.
Detta handlar om att utöva makt. Det handlar om att kunden, den som betalar, har mer rätt än personalen. Mer rätt till sina känslor, mer rätt att visa sig irriterad, ledsen, arg. Personalen ska dock alltid bita ihop, tränga undan sina känslor. Detta är den uppvisning i dominans och underkastelse som kallas service.
Du har rätt i mycket, men jag håller inte med om att man som en service minded person behöver ta en massa skit. Jag har jobbat som servitris alldeles för länge, gör väldigt gärna allt för att tillfredsställa gästens behov, men är gästen otrevlig så vägrar jag. Jag har all rätt i världen att behandla mina gäster som de behandlar mig, men det kan bero på att jag alltid haft bra chefer som stöttat mig i alla lägen. Kan tänka mig att det är annorlunda på många andra ställen och att man där måste bita ihop och ta en massa skit.
Trevliga gäster får trevlig service, så enkelt är det.
Absurt att kräva att alla med serviceyrke alltid ska vara trevliga…
Jag har jobbat på Coop, i reception/butik på camping, som alltiallo på sommarteater, som ledsagare, på restaurang och café bl.a. på Skansen och som karaokevärdinna och precis som ovanstående har jag alltif tyckt att det är trevligast att vara trevlig – även för mig. Är jag trevlig går dagen snabbare, jag har roligare och kunderna är trevligare tillbaka. Sedan finns det vissa idioter till kunder vars ends mission tycks vars att göra livet surt för en – men nej, då slutar jag le. Jag är fortfarande professionell, saklig, gö vad jag ska, fast utan leende. Leendet ska aldrig vara påklistrat, det ska ju finnas där om det känns ”naturligt” eller hur jag ska uttrycka det.
Jag tycker just det här är jobbigt från min sida, kundens. Jag klarar inte av att då jag äter ute eller sover på hotell (de enstaka gånger jag haft råd med sådant lyx) att folk kryper för en på ett sätt som är mer än vad som behövs än att vara trevlig människor emellan. Jag tycker hela upplevelsen är obehaglig, har lust att utbrista ”jag är en av er! Jag är också en vanlig människa!” Jag försöker ofta lätta upp stämningen genom att småprata och skämta, spräcka det som känns som en maktbarriär. Eller som då man möter en städerska på skolan, en byggnadsarbetare precis utanför ens lägenhetsport eller en någon person som jobbar åt en på ett indirekt sätt där man själv inte anställt dem och de vänder ner (inte bara bort) blicken. Obehagligt och jag försöker alltid le och hälsa. Jag trivs inte i de rollerna. Usch.
Jag har funderat mycket på det här med vad man är ”skyldig” att ge sedan jag började på mitt sommarjobb. Jag pluggar till socionom och sommarjobbar nu inom socialtjänsten, med försörjningsstöd. Jag träffar inga klienter men jag har däremot mycket telefonkontakt med dem. Och jag märker hur mycket det gör när man ger vissa människor det lilla extra. Att man låter extra vänlig på rösten, önskar trevlig helg eller tar sig lite tid att lyssna på något annat problem de vill prata om, även om det inte är något jag kan hjälpa dem med förutom att kanske ge något litet råd och visa medmänsklighet.
Skillnaden här är ju att det är jag som sitter på makten. Så jag tänker som så att om man är den som har makt så ska man göra sitt yttersta för att få den man möter att känna sig så bekväm som möjligt, även om det inte ingår i ens arbetsuppgifter att lyssna på berättelser om hur någon har bråkat med sin sambo eller något. Men i de klassiska serviceyrkena, där ”kunden har alltid rätt” gäller, så tycker jag det räcker gott och väl att man sköter sina arbetsuppgifter och inte är direkt otrevlig.
Håller med om allt! Skönt att se det jag tänkt och känt under många år i ett offentligt finansierat serviceyrke klätt i ord.
En iakttagelse jag gjort under mitt yrkesliv är dessutom att service för många människor innebär att servicepersonalen gör undantag från de vanliga begränsningarna för inrättningens funktion just för deras skull. Att personalen liksom bara i deras fall ska drabbas av en lust att kliva ur sin proffessionella roll och pyssla om vederbörande lite extra. Jag kommer spontant att tänka på Ekis-Ekmans resonemang om paradoxen att torskar inbillar sig att de får ”den äkta” versionen av personen de köper sex av (”the girlfriend experience”), att den känslan i princip är ett måste för att det ska vara nån mening för dem att torska, medan sexsäljaren gör allt för att undanhålla torskarna tillgång till hens privata person.
Jag vet inte om du bryr dig om vad bra service är för mig, du kanske redan är så övertygad om att service och värdskap handlar om negativ dominans och underkastelse att du inte lyssnar. Men för mig handlar det om att möta personer på ett sådant sätt att de vill komma hit igen, och att vistelsen de lägger pengar på blir ett värdefullt minne.
Att inte hoppa på den blyge, att ta mig tid för den som vill prata och att få den negativt inställde på bättre humör gör förvisso att jag måste anpassa mig, men det är ju något jag får betalt för, något jag är bra på och något jag trivs med.
Jag jobbar på hotell och många av människorna jag möter är på semester, årets höjdpunkt för flertalet… Att jag låter dem vara huvudpersoner och sätter mitt ego åt sidan, som representant för företaget, sänker mig inte som individ. Att sprida ett leende, ta en minut extra, läsa in gästen ocg göra mitt bästa för att personen ska känna sig både välkommen och trygg/bekväm gör tillvaron bättre för alla som rör sig på arbetsplatsen. Kan man inte sätta sig själv och sina åsikter åt sidan ska man inte jobba inom service, du kommer aldrig få ut något av att börja argumentera mot gäster du anser ha fel i sin sak.. Visst är det viktigt att tycka, men inte där och då.
Känner väl inte direkt att det du skriver på något sätt motsäger min tes, det verkar mest handla om att du tycker att det är rimligt att det ligger till på det viset vilket inte jag anser.