Jag blir matt av att tänka på alla de feministiska män jag stiftat bekantskap med under årens lopp. Det är så himla många män som gör anspråk på att vara goda feminister, men som liksom ändå inte ens kan sluta förtrycka kvinnor själva.
Först och främst, män som blir upprörda när en påpekar att de minsann också förtrycker kvinnor eller tjänar på kvinnoförtrycket. Då brukar den där vanliga svadan om Den Andra komma, Den Andra som minsann är den riktiga kvinnoförtryckaren. Själv är den feministiska mannen lika mycket ett offer för patriarkatet som kvinnorna. Den feministiska mannen kan absolut inte se hur han skulle kunna tjäna på patriarkala strukturer, alltså den världsordning där män är överordnade och kvinnor är underordnade. Nejnej, han har minsann precis samma ställning i förhållande till patriarkatet som alla förtryckta kvinnor har. Alltså nej nej nej. Du är för fan man, du är inte den som blir förtryckt i patriarkatet. Bara svälj det för tusan. Ibland kan de låta ”men jag har inte valt att vara man”. Nej, och jag har inte valt att vara kvinna. Likt förbannat är jag det och det är det jag har att utgå ifrån. Det handlar inte om ditt fria val utan om hur världen är beskaffad.
Och så män som ständigt ska lyfta ”individperspektivet” i alla jävla diskussioner. Som för att säga att det faktiskt inte bara handlar om kön utan faktiskt om att folk är dumma och så också. Men gud, gå någon annanstans och snacka om det istället. För här är det feminism som gäller, inte människor som varit elaka mot varandra i största allmänhet. Du kan väl starta någon facebookgrupp om att det är dumt att vara dum? Och jag tänker att det där hör ihop med det här eviga behovet av att bli sedd som en individ framför allt. Det finns en citat som lyder ”att vara människa, det är den vita mannens privilegium”. Och det är liksom där det ligger; vita män är vana vid att ses som män(niskor) framför allt. Kvinnor är vana vid att bli behandlade som kvinnor först och främst, som människor sedan. Därför bli det så jävla chockartat för en man att inse att han också är en del av en grupp, att han inte är en fri individ, en isolerad ö, en unik snöflinga, utan att han är en del av detta patriarkala skitsamhälle precis som alla andra.
Sedan, mannen som ”upptäcker” feminism och reagerar på sin nyvunna insikt genom att… gå in i feministiska grupperingar och ta tolkningsföreträde framför kvinnor där. De vill liksom förklara hur det här med feminism fungerar, de vill sätta sin agenda på dagordningen och så vidare. Kanske tycker de att det är så himla trevligt med feminism eller något. Lägg ner med den här skiten! Grejen med feminism är inte att det ska vara ”trevligt” för dig utan att föra kampen för kvinnors rättigheter. Är du inte intresserad av detta har du ingenting här att göra.
Samma män brukar gnälla över att vissa feministiska sammanhang är separatistiska eftersom det ”utesluter” eller liknande. Men bu-fucking-hu. Vad säga om att sätta det i perspektiv och tänka på att hela jävla offentligheten i princip är mansseparatistisk. Det är män som framförallt figurerar, det är män perspektiv som syns och hörs och så vidare. Och så har vi ett rum, det feministiska, där det inte är så. Och då ska det såklart gnällas från mäns håll för att de inte har samma jävla tolkningsföreträde.
Och sedan den här grejen med män som ser sin närvaro i feministiska sammanhang som någon jävla ynnest för att dessa hönsiga kvinnor. De tänker sig typ att vi ska tänka ”mm, gud vad bra med en MAN som kommer och styr upp saker och ting”. Alltså nej nej nej. Jag är ledsen att göra er besvikna men feminismen behöver inte män. Män har aldrig någonsin stått i framkanten i den feministiska rörelsen.
Ja, som man kan du göra bra saker inom feminismen men det kräver att du släpper ditt jävla ego, ditt behov av att ses som ”individ” framför allt och din fixering vid att inte behöva ta ansvar för något annat än dina medvetna handlingar. Du måste liksom inse att du också är en förtryckare, att du också bidrar till patriarkatet även om du inte ”valt” det. Och framförallt måste du sluta se dig som någon jävla ledare som typ ska ge de kvinnliga feministerna ditt ”godkännande”. Och ja, det finns manliga feminister som är jävligt bra på detta, jag har träffat flera. Grejen är att de inte syns så jävla mycket eftersom de fattar att poängen med feminism inte är att erbjuda dem ännu ett utrymme där de kan vara störst, bäst och vackrast.
Och för den som vill läsa mer om hur en kan göra så finns en text om saken här.
Nyckeln till att vara allierad! Detta kan appliceras på arbetet med alla maktfrågor och hur en bör förhålla sig beroende på vilken position en har. Mycket bra.
Håller inte med dig om allt i det du skriver men du har fått mig att börja reflektera önnu mer över mig själv och hur jag uppför mig. Det är väl bra antar jag 🙂
”Jag är ledsen att göra er besvikna men feminismen behöver inte män. Män har aldrig någonsin stått i framkanten i den feministiska rörelsen.” Så skriver du, TACK för det. Jag är INTE feminist. Det betyder inte att jag är ANTI- feminist, för det är jag inte heller. Men ja, ska feminismen leda till något annat än tomt prat, och små roliga sätt att hävda sig i sällskapslivet, eller små fördelar för kvinnor än här eller där- utan leda till en radikalisering som gör att kvinnor verkligen befriar sig från det rådande könsmaktsförtrycket, tror jag att det är bara kvinnor som kan göra det själva. Makten får man inte av att man himlar med ögon och säger, snälla hjälp mig. Utan makten får man av att man tar den. En bra text skrev du tycker jag, – ett steg på vägen.
Hur menar du? Att feminister i allmänhet gör det? Jag tycker såklart en som man ska vara feminist ändå, däremot måste en befria sig från föreställningen att en är feminismens räddning.
Grejjen är ju liksom att feminsm ska leda till rättvisa, att en förtryckt folkgrupp ska sluta vara förtryckt. Det är så en progressiv och empatisk människa BÖR tänka oavsett kön. Vad jag tror Fanny menar är att många män som går med feminister har ett alternativt agenda, vare sig omedvetet eller medvetet så är det inte så produktivt. De kan vilja vara upphöjda, uppskattade, speciella etc. etc.
Sluta se vad du kan få ut av feminism, och börja fundera på vad feminism kan få ut av dig.
(det var inte meningen att citera JFK, men så blev det nästan)
Uttrycket ”män är bara med i FI för att få ligga” (”ligga” kan bytas ut mot ”uppskattning”), är alltså inte helt galet ändå?
Obs! Jag menar INTE att jämställa uppskattning med sex, OM nu någon skulle tolka det så.
Ja att ”ligga” behöver inte vara den alternativa agendan men så kan det vara för många. Dock vill jag poängtera att det inte gäller ALLA.
Ja, jag menar att en hel del bara som väntar på att männen ska bli feminister och gör sig bekväma i offerrollen, för det patriarkala förtrycket, som används som ursäkt minst lika ofta som det är befogat, även på ett obefogat sätt. Se för fan till och befria er. Nu. Så man som man slipper en makt man inte bett om utan föds som fången i. Och nej, jag tror inte någon är hjälpt av att jag blir feminist. Men jag är inte anti-feminist. Jag tycker bara att maktövertagandet tar för lång tid.
Men se till att skynda på processen då istället för att klaga på kvinnor.
Det är ju de som ska befria sig själva, om det ska bli något, jag vet inte, –visst, det är väl tradigt att det verkar hända så lite, men om inte fler kvinnor har bråttom, – ja, då är de väl nöjda med hur de har det eller hur, – jag kommer inte ens försöka skynda på någon process, som jag faktiskt anser kvinnorna själva får ta ansvar för.
Okej. Ha så kul och fortsätt förtrycka då.
Den inställningen är ju värre än en anti-feminists inställning. Du SER problemet och ERKÄNNER det, men tänker inte hjälpa till pga inte ditt ansvar. Hur tänker du? Du sitter ju i maktposition enkom ditt kön.
Snyggt sätt att missförstå inlägget så att du inte bara kan låta bli att göra något för att motarbeta förtrycket utan till och med kan lasta kvinnor som grupp för att de inte själva ”tar ansvar” för att bryta sitt förtryck.
Tips:
1) Arbeta på att förstå skillnaden mellan att _kalla sig_ feminist för att göra en personlig vinning på det och att _vara_ feminist för att det borde vara självklart att alla har rätt till samma mänskliga rättigheter.
2) Arbeta på att förstå skillnaden mellan att det är ok att inte motarbeta sitt eget förtryckande som del av en privligierad grupp och att det är lämpligt att inte försöka göra sig själv till huvudperson i en fråga som handlar om diskrimineringen av en grupp som en inte tillhör.
Du låter väldigt bekväm i din egen offerroll nu. ”Skynda på att befria er så JAG slipper vara en förtryckare”.
Ha ha ha, men eller hur?!
Tack för kloka tankar Fanny. Framförallt det där med: ”Jag är ledsen att göra er besvikna men feminismen behöver inte män. Män har aldrig någonsin stått i framkanten i den feministiska rörelsen.” som någon form av man och någon form av feminist håller jag helt med dig.
att tro att man som man/kvinna kan ställa sig utanför patriarkatet för att man förstår lite grand av det är bara fel. Vi (eller åtminstone jag som man, kan inte ställa mig utanför det, eftersom att det finns över allt, och alla (män åtminstone) är en del av det.
Sedan vad det får för konsekvenser för manliga feminister, vet jag inte, några tankar där?
Något som jag själv har brottats med är att vara aktiv feminist och man (försöker lösa det genom att bara göra och haka på aktioner och så utan att tycka så mycket, och försöka håla tyst så mycket som möjligt. Men det är svårt eftersom att feminismen inte existerar i ett vakuum, klassförakt och dold rasism ofta är närvarande. Har fortfarande ingen aning om hur den typen utav frågor tacklas. Men tack för ett mycket klokt inlägg.
Jag tror att det handlar mycket om att många kvinnliga feminister inte kan hantera män som är eminenta och tar plats.
I agree with that completely. It seems as if some feminists would like to redefine how men should behave. Just beause a man is dominant and aggressive in his argumentation style does not make him someone who deserves ”förakt”. But that apparently is what a certain type of feminists think. There is a lot of talk that a man cannot be ”outside” of patriarchy here. But so can’t women. It is true that men contribute to the maintenace of patriarchy unwillingly. But so do women. In the article above the solution seems to be, that Fanny proposes some kind of women’s club: ”Vad säga om att sätta det i perspektiv och tänka på att hela jävla offentligheten i princip är mansseparatistisk.”
But can the solution be that feminism does the same? Is not an old principle of feminism ”individualistic feminism” (google it)? Now the individual as the solution becomes less important and a ”separatistic feminism” that excludes men or demands them to stand in the background is the solution? Sure, have your space that is free of men. But then don’t complain if many men are not on board when you want to propose change. If you separate yourself from men and thereby society as a whole don’t be surprised if you create animosity instead of understanding and support. Sure, just my opinion, but the alienation of many- including women- from feminism in Swedish society is eminent IMHO.
Fast alltså, feminismen som helhet är ju inte kvinnoseparatistsik, det finns bara vissa rum som är det. Skälet till detta: när män kommer in så blir det hemskt lätt så att de dominerar totalt. Hur ska en kunna bedriva kvinnokamp om männen dominerar även där?
Jag tycker män ska vara med, men jag tycker inte att de ska diktera villkoren eller vad kampen ska handla om.
Jag håller helt med.
För att tydliggöra argumentet ytterligare så är det bara att titta på andra situationer t ex, den förmenta integrationspolitiken som ju bygger på att företrädelsevis vita välavlönade personer ska bevilja frihet och rättvisa till en utsatt grupp. Men oavsett hur man än gör så är frihet som är utdelad på nåder av den regerande makten inte mycket värd, och kommer inte egentligen fungera praktiskt heller.
Jag hyser ingen tilltro till regeringens kampanjer för att t ex motverka hedersvåld men har istället stor tilltro till de gräsrotsrörelser som faktiskt representeras av offer och direkt berörda. Sharafs hjältar, Glöm aldrig Pela och Fadime m. fl.
Det är en smula ironiskt att det dräller in män här, samma kategori som lovprisar sig själva för saklighet, logik och objektivitet (manlighetens kännetecken amirite?) som trots detta missar det uppenbart logiska felslutet, och som inte har självinsikt nog att veta varför de egentligen håller på och försöker hitta bekräftelse som ”Superfeministen 2.0”.
Själv gör jag mig inga illusioner om att jag inte skulle vare en del av ett problem. Jag kan bara hoppas på att lära mig mer till gagn för både mig själv och andra. Bekräftelse utifrån skiter jag i. Jag skulle fan bli besviken på er om ni bildade en hönsflock av beundrare som smörade för mig i kommentarsfältet (det är det jag tror att de flesta män som kommer hit vill), och ja, jag är i många sammanhang en förtryckare.
Ditt sista stycke motsäger ju sig självt. Varför ens ta upp ta upp det om du inte vill ha ”en klapp på axeln”?
Han är ju rätt tydlig med att han vet att har förtryckelsetendenser och jobbar på att kontrollera dem och andra. Det är ingen motsägelse, bara ärlighet vad jag kan se. Kanske hoppades han på en klapp men han elände ju att han. . Ja du förstår
Ja, hans ärlighet är inget jag ifrågasätter. Motsägelsen låg i att han först definierade hur ”feministen 2.0” sökte bekräftelse. För att i nästa stycke poängtera sitt totala ointresse för just bekräftelse, samtidigt som han deklarerar hans egna arbete med feminism. Som verkligen kan ses som en mall på hur en man ska förhålla sig till feminismen, om man utgår från det som skrivits i bloggen.
Det är inget konstigt i sig att vilja få bekräftelse, bli sedd, bli uppmärksammad etc. you name it. Det är högst mänskligt och något vi alla går igång på. Att förneka detta tycker jag är hyckleri (även om hyckleri kanske är ett starkt ord just i detta fall).
Man får förstå att ordet förtryck här används i ett mycket vidare sammanhang av Fanny och folk i den här bloggen. Jag hade själv svårt att greppa det i början. I vanliga fall när folk pratar om förtryck så gäller det allvarliga psykiska och fysiska kränkningar och inte mindre nedlåtande beteende.
Vad jag menar med när jag säger att jag är förtryckare är att jag ibland blir slentrianmässigt intolerant och nedlåtande. Det kan vara mot kvinnor, trossamfund, invandrare, osv. Oftast tar det sig uttryck i att man inte orkar riktigt bry sig om att leva sig in i en annans situation.
Jag tycker inte det är något konstigt att det är så och det är svårt att ens skämmas för, men om man är intresserad av att göra rätt så ÄR det värt att tänka på.
Just beteendet att berömma sig själv för att man är god och tolerant är problematisk faktiskt. T ex är vi alla miljöbovar till rätt stor del här i landet, men det finns de som blåser upp sig kring det faktum att de källsorterar och handlar lite kravmärkt. Det är väl fint att de gör det men i och med självgodheten så har de stängt av sitt kritiska tänkande och förlorar alla perspektiv.
De kanske sitter och tomgångskör en massa i onödan.
”Vaddå, jag är ju miljövän. Jag källsorterar ju!” 🙂
Förstår du nu?
Ja, alltså det var inte din syn på dig själv som förtryckare som jag invände mig mot. Min poäng var att man kan inte betacka sig själv en positiv respons, för att sedan beskriva sig själv på ett sätt som (förmodligen) de flesta här inne definierar som bra.
That’s all.
Jag håller inte med. Jag tycker snarare att det var en väl avvägd slutkläm i inlägget eftersom Karl-Johan förmodligen snabbt hade blivit påhoppad av personer som inte vill ta till sig av resten av hans inlägg med frågor som ”jaha, men då är ju du också en förtryckare dårå?” om han inte hade skrivit det från början.
Nu blev han ju istället påhoppad av någon som inte kan acceptera att en kan dela med sig av en viktig personlig insikt av någon annan anledning än för att få beröm.
Fanny, samtidigt som du menar att ”Alla män förtrycker kvinnor” skriver du att många manliga feminister ”inte ens kan sluta förtrycka kvinnor själva”. Då är mina frågor:
1. Menar du inte alla manliga feminister och inte enbart många?
2. Är ”inte ens” rätt uttryck i sammanhanget för att beskriva någonting ingen man i världen lyckas med?
Sant. Menar nog snarare ”sträva efter att sluta förtrycka kvinnor” eller ”motarbeta sin egen förtryckande position”.
Mobbingen förstörde mitt liv.
Jag gillar inte att slåss. Men våldet mot mig började då jag var tio år. Skolpersonal såg det som ”lek” och kallade det för ”pojkar är pojkar”. Våldet var systematiskt, några pojkar misshandlade andra. Det pågick i nio år. 20 år senare är såren fortfarande öppna. Då jag sa ifrån fick jag skulden med ord som ”du får tuffa till dig” eller ”den som ger sig in i leken får leken tåla”. Det var mitt tidigaste möte med ”manligt” genus.
Mobbingen förstörde mitt liv.
Idag vet jag mer. Med alla studier har jag fått grepp på hur genus används för att förtrycka kvinnor och män. Jag har upplevt det, jag har sett det riktas mot andra och jag arbetar mot detta. Jag är feminist.
Patriarkala beteenden är tendensen (hos kvinnor/män) att tilldela personer av manligt kön makt och individuellt ansvar över andra och över dem själva på grunden att de är ”män”. Olika kulturer och ideologier har sina ”förklaringar” för beteendet, men beteendet i sig är det samma.
Patriarkala beteenden reducerar kvinnor till ”kvinnor” istället för individer/personer. Återigen har olika kulturer och ideologier ursäkter för detta, men beteendet är det samma.
Feminism har existerat i över 100 år. Feminism är inte en identitet, en grupp att polarisera ifrån, att göra till ”sin”. Det är ett bibliotek med växande kunskap kring maktförhållanden kopplat till kön. Genusvetenskapen har sen ett decennium tillbaka studerat hur social påverkan från genusordningar påverkar män, positivt eller negativt. Bl.a. hur män kan använda genus för att förtrycka andra män eller hur män kan falla offer för genus.
Det finns inget ”män” eller ”manligt”, bara en konflikt som gynnas eller missgynnas baserat på hur ”män” eller ”manligt” tolkas.
[Kvinno]kamp är ett begrepp som har blivit ifrågasatt inom feminism i snart 30 år. Det bildar samma hierarki kring vem den ”rätta kvinnan” är, den person/ledare som får sätta idealet för andra kvinnor att följa. Könsidentiteten någon har är personlig, den varierar och har inte med feminism att göra. Den som vill kategorisera kön eller förklara hur kvinnor och män ”är” konstruerar genus. De ”gör kön” och nyttjar genus som maktverktyg.
De som söker en kvinnoklubb likt herrar söker herrklubbar kan bilda en. Det är varesig nytänkande eller feministiskt. En grupp för ”kvinnor” tenderar att bli kvinnofientlig, precis som en grupp som ”mansrättsaktivister” är mansfientlig och sverigedemokrater är sverigefientlig. De är fientliga eftersom den pågrund av polariseringen förr eller senare kräver av sina medlemmar att efterlikna de krav som mer karismatiska och auktoritära i gruppen satt upp för den identitet gruppen försöker lägga beslag på.
Tja, att män lider i patriarkatet betyder inte att de är förtryckta. Bloggat om detta här: http://www.arsinoe.se/varfor-det-ar-viktigt-att-tala-om-mans-fortryck-av-kvinnor/
Det var inget speciellt bra svar på JemyM:s inlägg. Men det kanske inte fanns tid..
Kan du inte justera kommentarsfältet? Som det är nu skrivs texten på halva utrymmet när man svarar på ett inlägg. Och när någon svarar blir utrymmet hälften av det förra. Till slut är det bara em bokstav per rad och det är väldigt svårt att läsa då! Kan du ändra? Raderna ska inte krympa! Hoppas du förstår vad jag menar.
+1! Hoppas det går att ändra!
Tror hon har begränsat inflytande i dem plattformen, men vet inte.
I vilket fall så stämmer det inte – kommentarsytan halveras inte, den dras in ett kort avstånd – inte ens tre svar ned i hierarkin verkar resultera i en halverad svarsyta.
Man kan således ha en relativt lång kommentarstråd utan att läsbarheten påverkas 🙂
Det stämmer visst. På min samsung är det samma sak! Om det är många svar efter varandra…
På datorn funkar det bra.
Tror att det beror på var en läser? Folk som läser från mobil har klagat en del på detta.
Hej Fanny! Du skriver i sista stycket att ”…det kräver att du släpper ditt jävla ego, ditt behov av att ses som ”individ” framför allt och din fixering vid att inte behöva ta ansvar för något annat än dina medvetna handlingar.” Jag är osäker på exakt vad det är för omedvetna handlingar du menar man/män ska ta ansvar för?
T.ex. att behandla män och kvinnor annorlunda, reproducera sexism, reproducera förtryck i relationer etc.
Men kan det inte vara så att om du hela tiden understryker hur män förtrycker är det också ett sätt att upprätthålla strukturen. Om en man försöker vara feminist och du säger att han inte kan, är inte det kontraproduktivt och ett upprätthållande av skillnaderna?
Nej, det tror jag inte.
Den frågan Felicia ställde tänkte jag själv ställa, nu fick jag svar, tack. Håller med om risken som hon påpekar.
Det är väl klart att män kan vara feminister – jag ser ingenstans att Fanny hävdar något annat heller. Det vi pratar om är att det inte räcker med att säga att en är feminist för att det ska vara sant.
En annan sak är att män heller inte hjälper kampen för just kvinnors rättigheter om de beter sig på vissa sätt (t ex tar plats och hävdar tolkningsföreträde i kvinnofrågor).
.
Excuse me for writing english, but I would like to contribute, even though my written Swedish is not perfect.
Thank you for this honest article. I admit, I feel slightly irritaded by one statement: ”Du är för fan man, du är inte den som blir förtryckt i patriarkatet.”.
Clearly this is entirely wrong. Men are in fact suffering massively from what you call ”patriarchy”. I would not even call it that any longer because women have begun to support the old power structures massively. In Germany we see that Chancellor Merkel not only supports old power structures but drives them forward, for instance.
Why do men suffer from power-structures? Many reasons. The largest indicator is higher suicide rate in men, much more violence against men- men are victims of homicide much more often, men in general die earlier by many many years than women.
As long as these issues are belittled any time I discuss with a feminist, we will not move forward in the question of equality. All injustice must be recognized, injustice against people. So, you are right I guess, I am not a feminist, because unwillingly or on purpose: the way feminism (especially as performed in Sweden) carries out its agenda will not lead to equality.
Apparently, women must stand up and take power over their situation. But so must suppressed men, not for women or by proxy, but for themselves. Sadly, I feel that is fought against by feminism in Sweden, because it is seen as anti-feminism. In my mind it absolutely is not. ”The white man” who is always suppressor is a straw-men. If you fight straw-men you achieve little to nothing.
Du har en väldigt otrevlig och mästrande ton när du skriver ”Clearly this is entirely wrong” utan att fråga om hur jag ser på saken innan. Jag har ett annat perspektiv på vad förtryck är än vad du har (mer om detta här http://www.arsinoe.se/vad-ar-fortryck/). Istället kan du ha en lite mer ödmjuk ton och fråga om mitt perspektiv först, eller kanske säga ”jag har ett annat perspektiv på saken” istället för att bara klampa in och ta dig tolkningsföreträde.
No need to attack me personally for my style to argue or lecture me on how one should argue. I do not feel the same way as you, that is obvious. But I do offer factual arguemtns. Feel free to actually disprove the statements I make. If the examples I make are not an example for suppression then what are?
The link you provide states: ”Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande.”
That is what happens to men. They are made believe that they need to fight for their country for instance, and need to (not any longer fortunately) sacrifice some of their time in the military or even their lives for their country. Along the same thinking men are led to believe that they need to suppress certain emotions in public, such as demanding compassion. Instead they are expected to endure suffering and emotional distress- don’t cry- is the credo.
This follows precisely your definition of suppression. Hence, yes, even according to your way of thinking it is not arrogant or unkind to say: ”Clearly it is wrong” to state that men are not suppressed. Sorry, but tell me if this is factually wrong.
Jo, det behovet finns faktiskt, eftersom du beter dig illa.
Tror du kan hitta svaret på din fråga här: http://www.arsinoe.se/varfor-det-ar-viktigt-att-tala-om-mans-fortryck-av-kvinnor/
I find it very odd that you tell me that I behave ”illa”, just for having a different opinion than you. I dislike these tactics very much, because they appear to me like an attempt to evade valid and well described arguments. Very sad, that you take the position of the ”mästrare” by telling me that I behave wrong, argue arrogant and ironically call me ”mästande”. Dissapointing really that you react that way, seemingly because my arguments are valid and you do not have counter arguments?
Det handlar inte om att du har en annan åsikt utan om hur du presenterar den, vilket jag tydligt förklarade i min först respons. Kan du inte respektera den regler jag har kring diskussion här så kommer du att bli blockad. Jag skickade dig texter som jag tänkte mig skulle kunna svara på dina funderingar, läs dem.
I read the text, it does unfortunately not respond to my statement that men are suppressed in society too. It does state in one line that men are victims of what you call ”genus ordning”, but you continue to claim that men are victims only in the way that they become suppressors. I don’t think that is correct, or the whole truth, because men are being suppressed as I explained in my first answer to you.
If you feel that it is worth only discussing personally (not via pre-written texts that do not address the issue at hand) it is your choice of course. Since this is you blog. I respect that of course. I just felt that it was an offer from my side to be exposed to people who have a different view that they can explain, so you can actually expand on your ideas. Now again you may feel that this comes across as arrogant and ”headmaster” like. But sometimes in life there are people who you can actually learn from. My offer was to learn from each other. A shame really that I experience time and again that in discussions such as this one people react rather intollerant when they encounter an opinion that does not charm their preconceived ideas about the world.
Discussions may contribute to actually changing the world. By blocking me, instead of learning to deal with people who have a different style of arguing, this would be the a step to cementing the current situation even more, don’t you think? Good luck with your struggle.
Wow. Självgodheten är nästan imponerande. Personligen har jag ju bara följt den här bloggen sen mej och jag har ändå sett svar på alla dina frågor. Du anser dock att du minsann har saker att tillföra i en diskussion med Fanny personligen och därför ska hon antingen ta sig tid för en sådan med dig eller så går hon minsann miste om möjligheten att lära sig av dig? Fantastiskt sätt att illustrera exakt vad inlägget handlar om. Wow alltså.
Seems to me you did actually not read thoroughly. Fanny criticises men who think that they can contribute to feminism. I am not a feminist. I think feminism in its current shape and form in Sweden contributes to inequality and stirs on a emphasize on gender and sex, that in the end rather manifests and enhances sexism. That surely is not what Fanny writes about above.
Besides, you are missing my point I must say. I am pointing out that there is no will here to discuss the factual statements I have made. And you, just as I criticised by me above, attack me by defining my behaviour without showing the slightest interest in the facts presented previously. For people who want to fight people’s tendency to judge by the cover and preconceived ideas this is quite an ironic behaviour, wouldn’t you say?
But, this is very common in such discussions. There are very few people around who care about what the factual situation is. It is too hard to look at these things and question the presumptions that feminism has to offer.
Det verkar vara du som inte läser. Jag kritiserar inte män som tror de kan bidra till feminism, men män som gör det på ett givet sätt. I slutet av texten skriver jag att det finns bra manliga feminister.
I feel that this is a very sexist attitude. You clearly treat an answer from a man different than an answer from a women, as you explain above. That is the root of the problem that people FOR EQAULITY want to eradicate. Very dissapointing attitude, I must say. I would prefer to stick to the actual arguments not the people behind them
Regarding my tone, it was a response to the very crass expression: ”Alltså nej nej nej. Du är för fan man, du är inte den som blir förtryckt i patriarkatet. Bara svälj det för tusan.”
Now, since you are not acutally argueing against any of the factual statements I made I must assume that they are correct, but that you attack me personally because you dislike the logical consequences?
OBS. Det här är bara min egen åsikt.
Män kan absolut bli förtryckta av patriarkatet. Jag kan inte heller hålla med Fanny i påståendet riktigt där men det övriga du skriver,
jag ser inte någon motsättning i feminismen och att bekämpa de strukturer som förtrycker män.
Det är bara det att det inte är feminismens uppgift utan något som män bör bilda egna grupper kring. Om man kommer till ett feministiskt forum och lassar upp de här sakerna blir det snart ett krig om uppmärksamhet som suger energi ur allting annat.
”Det är mest synd om mig” – ”NEJ det är mest synd om mig”. I övrigt så kan inte kvinnor fullt ut sätta sig in i det förtryck män upplever, på samma sätt som att män inte helt kan leva sig in i hur kvinnor förtrycks.
Jag tror att, om man vill rekonsiliera mansrätt med feminism osv. så gör man bäst i att studera genusvetenskap.
De har generellt en mer intersektionell syn på maktstrukturer.
Annars fungerar feminism bra från sitt håll, och normkritiska män från sitt håll, och förhoppningsvis är de ideologiska motsättningarna få.
Skrivit lite om hur jag tänker kring att män förtrycks av patriarkatet här: http://www.arsinoe.se/varfor-det-ar-viktigt-att-tala-om-mans-fortryck-av-kvinnor/ Tycker det är en viktig del av feminismen att problematisera mansrollen, och ser också att män begränsas av patriarkatet, men tycker inte att de förtrycks av det.
Precis. Det är min tes också.
Jag menar att män underordnas och missgynnas av andra män i patriarkatet. Patriarkatets generella funktion är att hålla kvinnor nere, och förutsättningen till dess existens är att män rangordnas i en inbördes hierarki.
Fast varför man inte skulle kunna kalla det för förtryck när en pojke mobbas av sina jämnåriga och underordnas för att han är dålig på bandy förstår jag inte riktigt. Någon slags förtryck är det ju, även om det kanske inte är identiskt med det patriarkala kvinnoförtrycket.
Vad som ska få kallas förtryck är kanske mer hårklyverier och inte speciellt viktigt i sammanhanget men det som stör mig mest av allt är att män som har sorterats ned på botten i den manliga hierarkin, istället för att bryta sig ut och vägra spela med i ett system som totalt missgynnar dem, försöker istället bekräfta sin manlighet genom tydligare kvinnoförakt, sexism och vara allmänt vidriga på internet.
Det beteendet är ett bevis på att din analys i det länkade inlägget stämmer.
Frågan de rimligtvis bör ställa sig själva är om kvinnoförtrycket och manshierarkierna är så pass viktigt att det är värt att offra sig.
(Jag ber om ursäkt om det blir bluddrigt. Jag har ibland svårt att plita ned det som jag har tänkt ut).
Ja, det är förtryck. Jag har inte sagt att män inte kan drabbas av förtryck, bara att de inte drabbas av ett patriarkalt förtryck. Däremot tänker jag mig att visst förtryck, såsom mobbing och barnförtryck, kan triggas av patriarkala strukturer.
What is your definition of ”förtryck” then?
http://www.arsinoe.se/om-skillnaden-mellan-fortryck-och-ofrihet/
I think everything works just fine if feminism (and feminists) would simply state that the feminist cause is solely about improving the position of women in society toward one that benefits women and erases inequalities against women AND at the same time does NOT aim to achieve full equality across gender or to fight for removal of inequalities suffered by men I.E. it is about women only and therefore should be led by women!
That would sort things out and is entirely appropriate. I think it will be important to bring men and women together to fight inequalities based on gender in general at some point but that need not be part of feminism.
Continuing…
Personally, I’m interested in equality for both men and women. Some time ago I felt that an undertaking to achieve equality was something that could be accomplished by both genders together and I thought that feminism was a good place to have that occur at least in part.
However, after following the subject in the Swedish mainstream media and bloggs like Fanny’s, I’ve come to the conclusion that at least in Sweden that isn’t going to happen at this point in time. Therefore, IMHO, it is better to have feminism focus on fixing the inequalities that affect women (the majority) and have that be led by women just as Fanny suggests. Those gender based inequalities that affect men are best handled by other other groups, presumably men’s rights groups and they are to be led by men.
btw – A feminism that focuses solely on the issues affecting women is not anti-male or anti-men’s rights. The movement might find itself acting in such a manner but it is not so by default but rather simply supporting women. The reverse is true of a men’s rights movement. Such a movement would not be anti-feminist by default though it could end up behaving in an anti-feminist manner.
Alltså, jag menar ju att den ojämlikhet som drabbar män endast är ett resultat av kvinnoförtrycket, så tycker kampen mot kvinnoförtrycket är kampen mot båda delarna.
”Män begränsas också av genusordningen. Kvinnor och män återskapas ständigt i en maktdynamik, där kvinnor sugs ut och män är utsugare (för mer om detta, se underrubriken Den patriarkala utsugningen här). För att upprätthålla denna måste såklart både kvinnor och män begränsas i sina respektive roller. Detta kan vara en otroligt smärtsam upplevelse, men det betyder inte att det är ett självständigt förtryck, och än mindre betyder det att kvinnor förtrycker män. Den begränsning av män som sker inom patriarkatet sker för att upprätthålla mäns överordning, eller som ett direkt resultat av mäns överordning. Det är ungefär som att kalla det förtryck att kapitalister måste agera så att de kan suga ut arbetare. Det är en begränsning, visst, men det är en begränsning som sker för att upprätthålla makt.
Att bara tala om ”normer” och ”begränsningar” blir menlöst om en inte förstår varför alla dessa finns till från första början, vad de fyller för funktion. Då framstår det bara som slumpmässigt, utan mål och mening. Men sådant är inte patriarkatet. Patriarkatet har mål och mening; att möjliggöra mäns systematiska utsugning kvinnor. Män tjänar på de patriarkala strukturerna, även om de också förlorar på dem. Om en inte ser detta blir det svårt att bedriva någon slags kamp för förändring, för hur ska vi göra det mot ett förtryck som slår blint?”
http://www.arsinoe.se/varfor-det-ar-viktigt-att-tala-om-mans-fortryck-av-kvinnor/
Who has tolkningsförträde when the subject is the förtryck of men? Do men have that or women?
Further, are there any other power structures in play other than the patriarch when it comes to the förtryck of either gender?
Jag anser helt enkelt inte att det finns ett fristående förtryck av män. Jag anser att det enda könsförtrycket som finns är det patriarkala förtrycket. Sedan kan män givetvis bara själva veta hur de upplever det att vara män, och jag är helt för kritik mot maskulinitetsnormer etc. Men det innebär inte att det finns ett mansförtryck.
Do I understand correctly that you subscribe to the theory that men do not suffer from gender inequalities in any shape or form? Whether such inequality stems from the patriarch or not has no relevance to the simple question of its existence.
If I’m a poor black man in Sweden who has without reason lost visitation rights to see his children am I not suffering from an undue gender based inequality that should be rectified? Why would it matter if that inequality arose from the patriarchy? Should I not have a right to represent myself as a man and rectify that inequality against men? Would it make a difference if I was rich and white?
Nej, jag menar inte att män inte kan lida. Däremot menar jag att de inte är förtryckta. Det är skillnad på att vara begränsad och att vara förtryckt.
Sedan kan män såklart vara förtryckta i egenskap av icke-vita, arbetare etc, men inte i egenskap av män. Det är en annan sak.
I’m probably not understanding the word ”förtryck” correctly. Let’s use discriminate. Can a male individual suffer from discrimination due to gender?
Ja, det skulle jag nog säga (antar att du menar negativ diskriminering). Dock inte är närheten av lika förödande som den kvinnor drabbas av.
Hi Brad, I believe you may be interested in a book called ”who stole feminism” that answers many of these questions. On the issue of suppressed men read ”the war on our boys”. Rather interesting, it explains how men nowadays become victims of suppression by a female controlled education system amongst others.
Det låter som en ganska tramsig bok.
Not by any chance only because it does question the simplicity of the assumption that only women can be victims of patriarchy, matriarchy or society as such? 🙂
With all due respect, but an analysis can only work, if you approach it dialectically. And for that one needs to see both sides. A thesis not born out of the study and synthesis of the two opposing view-points has little chance of standing the test of logic and empiricism. You find that arrogant too I guess? But don’t blame me for more than 2000 years of philosophy on logic… 😀
Eh, va? Vilket skitsnack.
Bara kvinnor kan bli förtryckta av patriarkatet anser jag. Vad du menar med ”victim” i sammanhanget vet jag inte, jag anser att män kan lida av patriarkatet om det är det du menar. Att män kan drabbas av en massa annat förtryck har jag aldrig förnekat.
Jag har svårt att få i hopa inledningen på detta inlägg med ett tidigare inlägg där du konstaterar att alla män förtrycker alla kvinnor. Om vi utgår från att det är helt sant som du skrev att alla män förtrycker alla kvinnor borde det ju vara väldigt svårt för ens en väldigt god feminist att sluta förtrycka kvinnor? Den man som först lyckades skulle ju lyckats med något helt revolutionerade och något som inte övriga 2 miljarder män på jorden eller hur många det nu är lyckats med. Är det inte att förvänta sig lite mycket att just den man du känner ska vara den som lyckas med det som övriga 2 miljarder män inte lyckats med? Nu kan man ju i och för sig tycka att det skulle vara enkelt att bara sluta upp med förtrycket och jag förstår ett sådant resonemang. Men som sagt det gäller att sätta det i perspektiv med, ingen har lyckats alla 2 miljarder män har misslyckats enligt dig vilket ju indikerar att det kanske är svårare än det verkar att sluta med förtrycket.
Jag svarade på samma fråga ovan. Menar snarare ”sträva efter att sluta förtrycka kvinnor”.
Ok, they should strive to do something that is impossible for them to complete successfully, i.e. they can do the striving but they can’t achieve the result (att sluta förtrycka).
Jo, när patriarkatet är upphävt. Men tycker inte det är så konstigt att tycka att någon ska sträva emot något.
No, not strange at all, simply an observation…
It’s quite normal to strive for something you cannot hope to achieve. An athlete doesn’t think ”I’m striving to jump this high.” and then only jump that height and then is ”finished”; the goal is always beyond their grasp.
Or, in terms of moral behaviour, I always strive to treat everyone with the respect they deserve. I don’t think I’ll ever be a perfect human that never does wrong, so I cannot achieve the result, I can only try to improve.
Honestly, I’d say most things people strive for are things without clear and definite goals that can be reached. You may make mid-point goals, but hardly end goals after which you are ”finished”.
Jag känner igen mig i det du skriver fast i ett helt annat perspektiv. Som färgad man kan jag säga att ni ”vita” har ingen som helst aning om det förtyck ni utöver med era outtalade fördomar som vi möter varje dag. Från alla vita, män som kvinnor. Alltid. Vi behöver inte er vita i anti-rasismen! Ni kan inte föra vår talan. Till och med, eller framförallt, de vita kvinnor som ”vill hjälpa oss” lever i tron att de inte har har fördomar, men de tror att vi behöver deras ”hjälp” eller tankar hur jag är som älskare. Bara den som själv är förtyckt kan föra sin talan. Två likadana förtyck men med samma problem.
Ja, absolut. Försöker att engagera mig antirasistiskt utan att ta tolkningsföreträde.
Fast det här finns det ju rätt stora meningsskiljaktigheter om även inom feminismen. Som jag sett det strävar rätt många efter en inkluderande feminism, en feminism utan adjektiv så att säga.
Det är då inte sällan tal om att andra personer än kvinnor måste inkluderas.
Som jag läser det du skriver menar du att du alltid har tolkningsföreträde för vad förtryck är. Det är möjligt att jag har fel.
Det ger rätt godtyckliga möjligheter för dig att anpassa argument och uttalanden efter dina egna fördomar. När du svarar folk tycker jag ofta att du ger uttryck för detta. Någon säger något du inte gillar -> du fokuserar på sättet personen sa det hela på istället för att fokusera på poängen.
Väldigt likt dubbelbestraffning.
Läste också du artikel om vad förtryck är. Du skriver: ”Det handlar alltså om ett långvarigt bearbetande av en persons uppfattning om sig själv och sin plats i tillvaron. Förtryck är alltså inte detsamma som att en enskild gång vara taskig mot någon, utan det måste ske systematiskt och handla om ett grundläggande omarbetande av en persons självbild. ”
Hypotetiskt tänkt: Skulle man inte kunna tänka sig att även förtryck, som inte är patriarkalt, faktiskt påverkar feminister att se omgivningen på ett visst sätt istället för ett annat? Ungefär på ett sådant sätt du beskriver att patriarkatet påverkar människor.
Givetvis är det så. Jag anser mig inte ha tolkningsföreträde på vad t.ex. rasistiskt förtryck är, däremot anser jag mig ha tolkningsföreträde på vad kvinnoförtryck är framför män. När det kommer till antirasism är jag helt med på att jag har en plats i bakgrunden och inte ska vara den som definierar förtrycket.
Att jag diskuterar hur folk säger saker (vilket jag inte alltid gör) handlar om att det suger när folk har en förminskande ton.
Råkade kommentera lite längre ned, för den som är intresserad.
Hej Fanny, jag har läst din blogg ett tag och jag känner att jag bara måste kommentera. Inget typ konstruktivt eller kritiskt utan ba säga typ hur mycket det du skriver betyder för mig. Och det betyder jävligt mycket för mig. Ibland kan jag känna mig ensam och hopplöst förlorad i en värld som är dum i huvudet, fylld till bredden med människor som inget gör och låtsas bry sig. Då är det är skönt att tänka på att du finns and then can I återgå till att keep on fightin. Så tack för det.
Fast blir det inte relativt ihåligt om inte alla som vill/kan, med rätt kunskap, förstå förtrycket? Förstå premisserna det sker på. Bara för att ta en enkelt exempel: människor kan förstå att det gör ont att bli slagen även om man aldrig blivit det. Det genom deduktion.
Om man blivit utsatt för en typ av förtryck bör man rimligen kunna förstå andra typer av förtryck.
Jo, ja. Kan förstå vad du menar. Och andra sidan känner jag att det finns sjukt många variabler som spelar in när en människa pratar. Alla har vi våra talade och skrivna idiosynkrasier. Jag är övertygad om att mycket som kan uppfattas som förminskande inte alltid är det, t ex.
Intressant inlägg!
Jag håller helt med men väljer att ta det ett steg längre: heterosexuella män kan överhuvudtaget inte vara feminister. Som materialist menar jag att det måste finnas någon typ av materiell vinst för en grupp att delta i kampen för förbättrade villkor för den andra.
Homosexuella män har ett konkret intresse av att könskampen går framåt på vissa områden (typ, slippa bli ihjälslagna p.g.a föreställningar/normer) men inte på andra. De har ungefär samma position som mellanskiktet/”medelklassen” har i klasskampen dvs. de har mycket att vinna på socialismen men det finns också vissa priviliegier de blir av med när revolutionen är fullbordad (ju högre upp desto mer att förlora).
Däremot förhåller sig heteromän på samma sätt som kapitalister, vi har inget materiellt intresse av att könskampen går framåt och liksom kapitalister i folkrörelseägda företag agerar när klasskampen skärps (kolla konsum) kommer heteromän agera när våra privilegier hotas på riktigt, vi kommer för alltid vara en femte kolonn i den feministiska rörelsen.
De flesta manliga hetero feminister jag träffade är hycklare på gränsen till självbedrägeri därför vägrar jag befatta mig med ordet själv. Jag stödjer er kamp men kan inte delta i den för jag tror att jag, liksom samtliga heteromän, gör mer skada än nytta.
I am completely startled how many here generalize their answers. As if there were ”the man”. By defining groups so strongly and decisively I feel that you perform a behaviour that feminism once upon a time set out to discredit and fight against? What has happened meanhwile? Where has the idea gone that people are individuals that should be equal? Here I read a lot about separation, fight and suppression of one group over the other, but very little in terms of facts. There are many opinions around, I would wish for some facts?
Eftersom det i dagläget är skillnad på män och kvinnor, då kvinnor förtrycks i patriarkatet och män förtrycker, så måste vi tala om dessa skillnader. Detta är inget nytt påfund utan något som funnits inom feminismen länge.
Well actually there are many feminists who would at least question the notion that men are not suppressed, such as Christina Hoff Sommer. Check her out.
Also, there are plenty of feminists who would maintain that we should concentrate on oppression in general terms, and that the fixation on suppression of women by men contributes to the problem of inequality rather than helping it. Take for instance Rene Denfeld and Naomi Wolf, or Wendy McElroy and Christina Hoff Sommers.
I am not saying that I completely agree with the above female feminists. However, I feel that they raise some valid points that are entirely ignored in this debate here.
Okej? Du kanske ser att jag har en annan definition av detta. Att andra feminister inte håller med mig anser jag ganska irrelevant.
Jag tycker att det är ganska relevant att se hur du ställer dig till andra tänkare och åsikter utöver dina egna. Det ställer det du säger i ett annat ljus.
Jag menar visst, det skulle kunna gå att dra slutsatser utifrån att du valt att kalla dig kommunist, radikalfeminist och att du citetar Jonasdottir en massa. Men det måste ju finnas mer till det du säger än sättet du väljer att benämna dig själv på; tror att många är genuint intresserade då du har rätt stor spridning på nätet.
Jag har därför svårt att förstå att du gång på gång viftar bort mer eller mindre all kritik eller förfrågningar som ”irrelevanta”. Såvida de förfrågningarna mer eller mindre inte är omformuleringar av det du själv redan sagt.
Att du dessutom blir applåderad för detta förvånar mig.
I övrigt kan jag tycka att davidkramers omnämnande av dialektik i det här sammanhanget är intressant. Hur ställer du dig inför det? Vad skulle syntesen mellan det du tro på och de problem verkligheten ställer din inför resultera i?
Fast jag kommenterar ju andra tänkare då och då, men jag har väldigt svårt att ta ställning till när någon säger ”den här och den här feministen håller inte med dig”. Det är liksom inte ett argument emot mina teser, och då jag inte läst vad de personerna skrivit är det omöjligt för mig att ta ställning till. Det hade varit mer intressant om hen t.ex. tipsade mig om en bok på ett trevligt sätt, inte tog upp att andra feminister inte tycker som jag som något slags fristående argument.
Att jag viftar bort det som inte omformulerar det jag själv säger är helt enkelt inte sant, jag svarar ofta på människors invändningar, men inte när jag upplever att de är ointressanta eller ohövligt framställda. Sedan är den här bloggen främst till för inomfeministisk debatt, så jag är måttligt intresserad av att om och om igen svara på frågor av samma slag från ickefeminister.
Ang dialektiken så resonerar jag ju alltid ring den sk ”verkligheten” när jag tänker och skriver, annat är svårt att göra. Jag har lite svårt att förstå frågan för att vara ärlig.
Som jag ser det argumenterade faktiskt davidkramer emot dina teser, han backade faktiskt upp det med förslag på litteratur. Kan hålla med om att ”tonen” inte var den bästa, men sen när blev tonargument legitima i såna här sammanhang? Det fanns mycket goda möjligheter att faktiskt fortsätta diskutera.
Givetvis var det jag sa en generalisering; du svara på människors invändningar. Jag tror dock att du uppfattade min poäng med tänke på hur du svarade.
Det du säger om inomfeministisk debatt är intressant sett ur det här perspektivet. Hur du definierar den inomfeministiska debatten hänger inte sällanhelt och hållet på sammanhanget och hur det gynnar din poäng eller inte.
Under ditt inlägg om Cissi Wallin tycker jag att det blev väldigt tydligt. När du själv i inlägg beskriver saker i mer eller mindre generella termer så blir du bestört när man ifrågasätter dig för att man ”borde förstå”. När andra gör det så ber du personen, in absurdum, att konkretisera.
Förstår att man inte kan följa upp varje förfrågan och att man faktiskt prioriterar. Men du har en tendens att uppfatta saker på ett sånt sätt så det gynnar din argumentation. När man påpekar detta är man osaklig. Du verkar ha två olika uppsättningar böcker du skriver i.
Det jag menar är att den, sett till gemene man, djupa kunskap du har om feministisk teori måste omsättas till praktik. I den bästa av världar kommer problem uppstå. Frågan är ju då hur man ställer sig inför dessa. Hur man modifierar teorin för att den ska fungera i verkligheten; så att det anpassar sig efter motsättningarna. Om man modifierar dem.
Jo, tonen är relevant, eftersom det handlar om vilket intresse människan ifråga visar för att faktiskt greppa vad jag säger inte inte bara kritisera. Jag är helt ointresserad av att ”bevisa” mina tester för människor, däremot är jag intresserad av diskussioner som kan ge mig något. I det här fallet kände jag inte det. Att jag hade ”kunnat” göra det spelar ganska liten roll, det viktiga för mig är vad jag känner för.
Jag brukar inte säga att folk ”borde förstå”, däremot blir jag irriterad när folk uppenbarligen misstolkar saker jag skriver för att skapa polemik, ställer insinuanta frågor och så vidare. När människor frågar på ett trevligt sätt så brukar jag svara i mån av tid. Ja, det är min subjektiva bedömning som avgör vad jag vill svara på, men det stämmer helt enkelt inte att jag inte brukar svara på frågor och tydliggöra resonemang.
Förstår fortfarande inte vad du är ute efter med att ”modifiera teorin”. Jag skriver en massa om hur en kan applicera feminism i ens vardag, men så skriver jag såklart även om feministisk teori. Det är väl inte så konstigt att jag inte skriver om hur en kan applicera saker i vardagen hela tiden liksom. Sedan så anser jag att förståelse för strukturer i sig är en bra feministisk praktik, eftersom det ofta leder till att en ifrågasätter och förändrar sitt sätt att leva.
Men alltså, hur man uppfattar tonen är ju väldigt subjektivt. Det är ju i sig inte ett argument att du uppfattar någons ton på ett eller annat sätt när du förbiser eventuella argument man tar upp.
Det blir godtyckligt att använda tonargument så fort något inte passar en. Du skulle antagligen inte tillåta att någon annan gjorde det mot dig. Det känns bara som att du borde vara konsekvent helt enkelt.
Som sagt, det framstår som att du har två olika uppsättningar böcker du skriver i. En med en regelbok för dig, och en för andra. Detta är applicerbart på hur du väljer att svara på frågor och påståenden. Hur du anser att du får uttrycka dig och hur du anser att andra får uttrycka sig.
Väl mött. Jag tycker att ditt svar ändå ger svar på det jag undrade. Erkänner att jag antagligen kunnat formulerat den tydligare. Jag skyller på koffeinbrist.
Ja, så är det. Jag har inte hymlat med att jag är subjektiv. Detta är min blogg, mitt val av hur jag disponerar min tid, inte någon jävla domstol.
Jag applicerar samma regler på mig själv som andra. Det som stör mig främst är när folk kommer in här, har otrevlig ton och inte visar intresse för att kämpa för sin egen förståelse av vad jag menar men ändå _kräver_ svar från mig. Jag skulle inte agera så mot t.ex. Ström, eller någon annan bloggare jag har väldigt skilda åsikter mot. Antingen går jag in i debatt och argumenterar emot, eller så försöker jag förstå på riktigt. Att utge sig för att vilja ”förstå” när en i själva verket inte jobbar för förståelse är extremt drygt.
Sedan är det klart att en iland är blind för sitt eget handlande, men jag vill absolut hävda att jag inte gör det som jag brukar störa mig på hos mina kommentarer.
Givetvis, givetvis. Du använder den precis som du vill. Det gör ju inte ditt agerande till oifrågasättbart. Att du använder tonargument, medan andra inte får göra det är dock hyckleri. Jag tycker definitivt du är blind på den fronten.
Sett ur det perspektivet tror jag att man gynnar förståelsen av olika argument om man är mer eller mindre objektiv. Men om jag förstår rätt tror jag att vi helt enkelt har olika uppfattningar här.
Och ännu en gång, väl mött. Att låtsas vilja förstå men att vara ute efter att provocera är rätt drygt i längden. Och visst prioriterar man. Du råkar antagligen ut för det mer än mig.
Min poäng är att du ibland dömer bort fullt legitima argument som irrelevanta för att de inte uppfyller de hårda kriterier du satt för dig själv. Det är förståeligt. Jag kan inte låta bli att det ibland begränsar ditt synfält.
Kanske begränsar det på vissa sätt, men det öppnar också upp eftersom jag då får tid att ägna mig åt annat.
För all del. Tja, som sagt. Man prioriterar.
Alltså WORD! Fanny Åström, så jäkla bra skrivet!