Kvinnoförtrycket är mäns ansvar, men det är kvinnorna som måste bekämpa det.

När jag skriver att män inte behövs inom feminismen så menar jag inte att män inte ska vara feminister. Givetvis ska män kämpa emot sitt förtryck av kvinnor, det är en moralisk skyldighet, vilket såklart varje individ borde vara förmögen att inse på egen hand. Att vara helt lugn med att en utövar ett förtryck mot andra människor, som dessutom ofta är människor en står väldigt nära, är jävligt osympatiskt och gör en till en ganska äcklig människa. Egentligen borde en kunna förvänta sig att män ska ta ansvar för sin överordning.

Men, grejen är den att ingen förtryckt grupp någonsin har kunnat lita på sina förtryckares godhet. Det är liksom inte så verkligheten fungerar. Det är såklart tråkigt att det är så, och jag önskar verkligen att det var annorlunda.

Visst har det funnits manliga feminister, vist har män tagit ställning för kvinnors rättigheter, men de har aldrig stått i framkanten. Om kvinnor hade nöjt sig med sin position och inte börjat ställa krav hade det troligen inte heller funnits feministiska män. Det är först när förtryckare konfronteras med förtrycket som de är villiga att ta tag i det. Därför måste män komma ut sin bekväma position, konfronteras med att det finns ett kvinnoförtryck, innan de kan tänkas vara med i kampen emot det. Det ursprungliga kravet och rörelsen måste alltid komma från den förtryckta gruppen.

En kan också se hur många manliga feminister tenderar att göra en tolknings av kvinnoförtrycket som är bekväma för dem själva, som till exempel att det ”verkliga” kvinnoförtrycket pågår någon annanstans, och även här är det viktigt att kvinnor drar dem ur den bekväma positionen. Om kvinnor accepterar den typen av manliga feminister som jag beskriver här så kommer manliga feminister att vara sådana. Inte för att de är onda, utan för att alla människor helst vill leva ett bekvämt liv där de slipper ifrågasätta sig själva.

Detta innebär inte att det är kvinnors fel eller ansvar att vi är förtryckta. Det är mäns ansvar. Egentligen är det män som borde fixa den här skiten. Kvinnor ska inte känna ansvar över patriarkatet. Kvinnor ska vara förbannade på de män som dag efter dag fortsätter att förtrycka. Och vi måste använda denna ilska för att befria oss. Inte för att det är vår skyldighet, inte för att det är vårt fel, utan för att det är så den tragiska verkligheten ser ut.

Att få kvinnor att tro att de på olika sätt är beroende av män för sin frigörelse och att de har män att tacka för de framsteg som gjorts är i sig patriarkalt, och det är passiviserande. Vi kan liksom inte sitta och vänta på någon slags godhet från män, för den kommer inte att komma. Hur berättigad önskan än är, hur mycket världen än borde ser ut så, så gör den inte det. Och en sådan längtan kommer bara att gör det svårare, för den kommer oundvikligen att leda till besvikelse.