En grej jag tycker är kul är borgare som vill ”förbjuda” fackförbund,begränsa deras rättigheter eller liknande. Jag undrar hur de tror att historien har sett ut. Om de tror att det var så att fackförbund var förbjudna och sedan tilläts, och startade efter detta.
Fackförbundens rättigheter är såklart något arbetare har kämpat sig till, det är ingenting som kommit som en skänk från ovan utan något som tvingats fram. Jag skulle vilja se ett försök att förbjuda fackförbunden, det skulle troligen inte mötas av någon stilla resignation utan snarare massiv ilska, protester och strejker.
Borgare försöker ofta framställa olika rättigheter för arbetarklassen som något som vi har ”fått” från dem, som om de var någon slags allsmäktig gud, och som de efter behag helt enkelt kan ta ifrån oss. Så är det såklart inte. Anledningen till att arbetare har några rättigheter över huvud taget är för att vi har en styrka, för att vi har möjligheter att ställa krav. Om det inte hade varit för detta så hade vi aldrig fått dessa rättigheter. Detta är något en aldrig får glömma; kamp har lett till framsteg tidigare och kamp kommer kunna leda till fler framsteg. Det handlar inte om att få borgerligheten att ”hålla med” eller ”ge oss” något utan om att använda sig styrka kollektivt för att kunna ställa krav.
Bra sagt!
Ser du dig själv som tillhörig arbetarklassen?
Jag har arbetat fackligt i många år och försökt organisera mina kolleger. Du anar inte hur svårt det är. Det är främst medelålders och äldre som inser att vi måste gå ihop och samarbeta för att få kraft bakom våra krav. Ungdomar skiter i facket.
Ja, det gör jag. Dock tillhör jag det priviligierade skiktet.
”Vi unga”, jag är nyss fyllda 31, har svårt att se poängen med facken. Allt som facken står för tar iaf jag för givet. Nu är jag politiskt insatt och kan min historia hyfsat, men det är ändå ofta jag märker att saker jag tror är typ lagskyddat bara går genom facket. Det är lätt att vara naiv och tro på det svenska samhället eftersom vi har växt upp med att höra om hur bra det är.
För min del känns det som att de stora facken är ganska dåliga på att tillgodose arbetarnas intressen helt enkelt.
Det spelar såklart en väldigt stor roll det också.
Nu får väl jag träda in som ung arbetare. Mitt problem med facken är att väldigt många fack gör alldeles för lite. Det finns sällan någon analys, det finns sällan något mål med samhället, det finns sällan någon vikt vid en bredare arbetarkamp eller solidaritet med andra arbetare. Det gäller såklart inte alla fack. Många LO-fack har ett stadigt politiskt arbete, och de syndikalistiska facken, som jag själv är med i, gör ett bra jobb trots sin väldigt begränsande storlek. Men istället för att klaga hoppas jag såklart att fler unga organiserar sig mer radikalt eller hittar andra sätt att arbeta fackligt trots bristerna som finns hos många fackförbund.
Jag upplever också att det finns en väldig skillnad mellan olika typer av lönearbetare. De som klassiskt sett har refererats till som arbetare (industriarbetare tex) verkar ha en mycket mer grundmurad uppfattning om varför facklig verksamhet behövs än de akademiker som går ut i ”säkra” jobb.
När jag jobbade som montör på Volvo så var det självklart att en skulle vara med i Metall och det pratades ofta på jobbet om vikten av att stå upp gemensamt och stadigt för att gruppens rättigheter inte skulle utarmas – jag kände ett stort förtroende för mitt fackförbund som jag alltid såg som _min_ representant, _inte_ arbetsgivarens.
Som medlem i Sveriges ingenjörer fick jag däremot en rejäl kalldusch (har bytt fackförbund nu) när jag hamnade i en obehaglig situation med min arbetsgivare. SI var uttalat ointresserade av att jobba för att lösa problemen på arbetsplatsen och tyckte bara att jag ”skulle därifrån” så skulle allt bli bra minsann. Var finns solidariteten i det? Om jag inte jobbar där så kommer ju någon annan snart nog att göra det och utsättas för samma skit som jag fått ta. Jag tror att detta till stor del beror på myten om det individuella värdet tex en ingenjör har, alltså att jag minsann är värdefull på arbetsmarknaden och därför bara kan gå vidare om jag inte uppskattas eller blir väl behandlad. På så sätt undermineras tanken om att facklig verksamhet är något som bör fokusera på hela gruppen, vilket leder till att dåliga arbetgivare kan fortsätta utnyttja anställda, en efter en på löpande band, och komma undan med det.
Jag blir väldigt nyfiken på hur du tänker kring din klasstillhörighet. Inte ens i strikt marxistisk betydelse uppfattar jag dig som arbetarklass. Någon gång har du sagt att du har akademikerföräldar, med ett någorlunda politiskt engagemang i bagaget? Dessutom är du högskolestudent, och bara för att man tvingats ta något skitjobb någon gång i sin ungdom gång gör en inte till arbetarklass. Den arbetande klassen kännetecknas, som du såklart vet, av underkastelse och tvång till lönearbete, men också en avsaknad av inflytande i denna sutiation – något som man generellt inte saknar om man har akademisk såväl grundförutsättning som egen utbildning. Centralt är också varuproduktion som arbetsuppgift. Min definition av arbetarklass rymmer inte akademiska och intellektuellt goda förutsättningar från uppväxten, som per automatik medför helt andra villkor än någon som växt upp med noll studietradition och avsaknad av kritiskt reflekterande och ifrågasättande (vilket i mångt och mycket är den uppväxt man kan förvänta sig utifrån sådana förhållanden, som liksom logiskt följer.) Motsatsen ser jag mer som någon sorts akademisk medelklass.
OBS detta är ej någon kritik mot dig på något sätt, jag är bara nyfiken och intresserad av hur du definierar…ja, dig. Hur tänker du kring ”det privilegierade skiktet” och uppdelningen av arbetarklassen i arbetare och typ, ”tjänstefolk” – dvs tex kontorssäljare och dylikt, kontra golvjobbare? Jag ser det som en av kapitalismens mekanismer för att förhindra revolution. Hade ”golvet” inte haft ett ”bättre öde” att sträva efter, en Dröm om drägligare och värdigare arbetsförhållanden, hade det varit revolution för länge sedan. Vad är en privilegierad arbetarklass? Någon sorts medelarbetarklass? Jag vet inte… Kanske är det så att marxistisk teori är svårare att applicera på alla sina ursprungliga områden idag än då den var ung och ny eftersom medelklass och arbetarklass till stor del smält samman sedan 1900-talets mitt.
Alltså, jag ser mig själv som arbetarklass, men anser såklart att det finns olika skikt inom arbetarklassen. Det finns ju fler akademiker etc idag så tkr att en även måste räkna dem i arbetarklassen, för det är ju verkligen inte alla akademiker som har makt. Utbildning är liksom snarare en nödvändighet för många att ens kunna skaffa ett arbete. Men kan skriva om detta mer utförligt om ett tag ist, så håll koll.
Ser fram emot det!
Det är ju förövrigt sant. Själv är jag uppfostrad av föräldrar med endast sju år var i skolan, och läsning, studier och kritiska perspektiv har totalt lyst med sin frånvaro. Däremot har jag snart maxat mitt CSN och är således en mönserbrytare, en ”akademiker” (även om akademiker för mig mer är människor som arbetar inom den sfären), men har ändå min arbetarklassbakgrund och definierar mig därutefter pga de klasspecifika förutsättningarna.
Jag blir lite förvirrad av vilken marxistiska mening du använder. När jag pratar om en marxistiskt grundad klassanalys brukar jag dela upp folk i de som lever på andras arbetskraft – bourgeoisin, och de som tvingas leva på att sälja eller erbjuda sin arbetskraft – proletariatet.
Iochmed den klassdefinitionen blir ju många akademiker också proletärer. Och verkligen studenter. Jag tycker att det är konstigt att exkludera studenter från proletariatet. Vi lever på lånade pengar i hopp om att en dag kunna betala tillbaka lånen genom att sälja vår arbetskraft. Vissa av oss kommer att komma ut i ganska säkra jobb (som läkarna) medan andra av oss troligen kommer att hamna i en arbetslöshet med studieskulder (som många humaniorastudenter). Men inte får vi någon lön för våra sex år av slit och visst kommer de flesta av oss att arbeta när vi kommer ut. Inte ens om en istället för att diskutera arbetar- och överklass diskuterar låg- och höginkomsttagare är det särskilt rimligt att räkna studenter till det övre skíktet. De lånade pengar vi får ihop motsvarar inte ens en lägre lön.
Att bara räkna de varuproducerande grupperna till arbetarklassen har gjorts tidigare, men förutom att det exkluderar studenter och intellektuellt arbete exkluderar det väldigt ofta kvinnligt kodat arbete. Var sorterar vi in personliga assistenter, vårdbiträden, städare och andra?
Snarare blir det när vi rör oss bortom Marx till Bordieu som vi kan börja diskutera studenters situation och baggage från föräldrarna som relevant. Där kan vi lära oss att se det kulturella kapitalet som nedärvt och högskolestudier som en investering inför framtiden. Men för många av oss är det inte en investering som kommer att leda till någon större ekonomisk avkastning eller mer makt över produktionsmedlen.
Nu kommer jag med en konspirationsteori igen: Jag tror sten-fucking-hårt på att ettiketten att man ej ska diskutera pengar, vad man tjänar, vad ens lägenhet & underkläder kostade osv kommer ifrån att kapitalisterna med makt ej vill att arbetarna ska inse att vafan, min kompis som gör samma sak som mig på företag som drivs av samma snubbar tjänar mer & har betydligt bättre villkor, nu ska jag fan fajtas för samma! Mobilisera oss, strejka, kräva samma rättigheter & livsvillkor!
& att man ej kan göra upp samma typer av budget osv, typ ”har jag råd med detta, hur ska jag göra för att nå hit & hjälpa fler i min sits, osv” då man blir inpräntad av överheten att man ej ”ska” diskutera detta, det är pinsamt & visar på att man är drullig & heeelt saknar klass. För att ens situation ska bestå & ingen makt ska rubbas & tas ifrån dom rika & mäktiga.
/4 öl.
Alltså, det är väl inte någon ”konspiration”, det är klart som fan att ”etikett” är ett påfund från borgerligheten, som såklart delvis fyller funktionen att de ska upprätthålla sin makt. Behöver inte betyda att någon suttit och funderat ut det.
Jag har studerat fackförbundens och vänsterns historia och det är en historia fylld av kamp. INGENTING, verkligen INGENTING, kom gratis. Det gör mig extremt upprörd att moderaterna vill lucka upp rättigheter som kämpats till av människor som förlorade både anställning, hem och ibland till och med livet för tanken att alla bör vara jämlika.