Ett av mina hattips till kvinnor är att en ska ”ta plats” i olika sammanhang, som om det var något en bara gjorde helt utan komplikationer och helt ostraffat. Att ”ta plats” är verkligen inte något en bara gör utan är generellt ganska jobbigt eftersom kvinnor som tar plats ofta blir bortträngda, baktalade och så vidare. Det är liksom inte soft att som kvinna ”visa framfötterna” utan det är en kamp en utför, en kamp emot en mängd patriarkala normer.
Många får i sina hem, på dagis och i skolan lära sig att kvinnor ska vara på ett visst sätt, det vill säga tysta, timida, inte ta så mycket plats. Att bara gå ifrån detta är inte någon enkel sak en bara gör, utan det är en stor grej för många.
Jag har ”tagit plats” hela mitt liv och det är något jag har lidit av socialt och som jag i långa perioder känt stor skam inför. Jag blev ändå uppmuntrad att ta plats av mina föräldrar vilket jag antar var en stor del i att jag faktiskt också gjort det. Om jag inte hade blivit det tror jag att skammen inför att inte vara som en ”riktig kvinna” hade tagit överhanden. Jag minns till exempel en period då jag var deprimerad och på grund av detta i lägre grad orkade ta utrymme och hur jag tyckte att det här var en bra sak, eftersom jag inte ställde till så mycket besvär.
Dessutom tycker jag att det är ganska konstigt att se lösningen på könsmaktsordningen i att kvinnor ska bli lika buffliga som män är. Jag skulle hellre vilja att män såg till att gå tillbaks lite, att sluta ta så jävla mycket plats på kvinnors bekostnad utan istället vara inlyssnande och låta andra komma fram. Att göra det till kvinnors ansvar att ”ta plats” istället för till mäns ansvar att släppa fram kvinnor tycker jag är ett ganska skevt perspektiv på vad könsmaktsordningen handlar om, nämligen kvinnoförtryck. Det är inte den förtrycktas ansvar att jämna ut obalanser utan det är förtryckarens ansvar att ta ett steg tillbaka.
Ibland tipsar kvinnor andra kvinnor om att ”ta plats” eftersom de gör det och det funkar för dem. Nu råkar jag vara en kvinna som tar plats, men det gör inte att jag slutar vara utsatt för förtryck något jag är mycket medveten om. Det faktum att jag är en sådan kvinna är något som skrämmer och som används emot mig, något jag får ta ett högt socialt straff för. För mig funkar det, men jag har full förståelse för att detsamma inte funkar för alla. Därför är det viktigt för mig att inte säga åt andra att bete sig på ett visst sätt eftersom de då kommer att sluta bli förtryckta, utan snarare att informera om de strukturer som gör att kvinnor generellt får mindre utrymme i det här samhället och försöka få män att inse att det är deras ansvar också. För mig kan det aldrig vara en lösning att enskilda kvinnor börjar agera på ett visst sätt, utan det som måste till är att ändra samhället, och en förutsättning för detta är att betrakta det som drabbar kvinnor som politiska problem och inte personliga.
Istället för att låtsas som att det finns ett visst sätt en kan vara på som kvinna för att slippa undan förtryck så borde vi börja tala om kvinnoförtryck som något som drabbar alla, oavsett om en tar plats eller inte och hur en gör det. För mig är det viktigt att inte gå omkring och tipsa kvinnor om hur de ska göra som om det vore något som skulle göra dem mindre förtryckta, utan istället uttrycka ilska över det patriarkala samhälle som tvingar in oss i denna balansgång. Alla kvinnor förtjänar att slippa bli förtryckta, även de som inte kan ”ta plats”.
Även om en accepterar det sociala straffet för att ta mer plats är det inte särskilt enkelt att ändra ett invant beteende. Om en från barnsben fått lära sig att en ska vara tyst och visa hänsyn (även om det innebär att göra våld på sig själv) så är det väldigt svårt att bryta sig ur; att plötsligt våga ta plats när en aldrig fått utrymme till det tidigare.
Åh så sant. Jag har funderat på det här enda sedan min svensklärare gav mig sämre betyg än vad mina resultat förtjänade eftersom jag var ”för tyst på lektionerna”. I små grupper fungerade jag utmärkt, men att sitta framför hela klassen och spontant vräka ur mig åsikter under diskussioner var inte min grej. Dels för att jag är introvert och vill tänka innan jag talar, och dels för att jag som tjej aldrig uppmanats att ta plats.
Nu för tiden tycker jag mig se en trend, att många uppmuntrar sina barn at ta plats och alltid säga vad de tycker, som att en åsikt alltid har ett egenvärde, oavsett om den är genomtänkt och relevant eller inte, och att man kör över andra verkar inte ha någon betydelse. Jag tycker att vi borde sätta mer värde vid lyssnande, att släppa fram varandra, men även att acceptera att alla inte är bekväma med att antas ha spontana åsikter om precis allt. Åsikter och ord formuleras långsamt för vissa av oss. Och många skulle må bra av att lyssna mer och fundera istället för att vara tvärsäkra, vilket är vad som uppmuntras i samhället. Kram till dig, du är bäst.
Jag har alltid passat in i den mallen, att en ska vara kvick och ta mycket plats, men precis som du skriver så ä det verkligen inget som gör en till en bättre människa. Det är tråkigt att människor uppmanas till att vara än mer buffliga.
Vad anser du om samhällets besatthet av att människor ska vara extroverta och ta plats? Många arbetsgivare har ju t.ex. helt extrema krav på vilken personlighet deras anställda ska ha. De ska vara framåt, ta plats, vara positiva, riktigt sociala. Och så kommer jag, som föredrar att verka i periferin och inte vill stå i centrum. Säkerligen delvis pga den uppfostran jag fått i skolan men mestadels på grund av att jag helt enkelt är en introvert person. Den typen av personlighet som inte är uppskattad i dagens samhälle.
En irriterade grej är att alla dessa ”våga ta plats”-personer verkar tro att reaktionen när en faktiskt tar plats alltid är: ”wow vilken självsäker, härlig kvinna, henne lyssnar vi på!” när sanningen är att reaktionen i de flesta fall blir: ”vad upprörd/arg/otrevlig hon verkar, kan hon chilla lite och låta någon annan prata, är det hon säger ENS RELEVANT FÖR DISKUSSIONEN?”. Vilket gör att en tvekar, går igenom sitt argument/sin åsikt tusen gånger, är det fläckfritt? innan en tar den jävla platsen. och då blir ofta resultatet att en framstår som lite oskön, inte helt avslappnad, lite obekväm i rampljuset. Jag märker själv hur jag utsätter andra kvinnor för det här, liksom skärskådar det de säger, lyssnar mer till hur avslappnade/sköna de verkar, snarare än vad de säger. en måste träna som fan för att bli av med det sättet att granska sig själva och andra kvinnor.
Tycker att Tusen gånger starkare porträtterar ganska bra vad som händer om kvinnor lär sig ta plats (dvs beter sig som män). Istället för att ha en halv befolkning som ska ha mer utrymme än vad som finns (eller beter sig som kräk i allmänhet) så gör hela befolkningen det. Att män kan ta så mycket plats är ju på bekostnad av kvinnor. Så om både män och kvinnor ska ta absurdt mycket plats – från vem ska de ta den? Nej, lösningen kan knappast vara att kvinnor förändrar sig, utan män.
”Killar, åh åh åh killar / ni måste sänka era röster för ni stör oss”
Att ”ta plats” behöver inte ens betyda att man ”tar extra från någon annans beskärda del”, eller hur man ska uttrycka det, ett exempel från min arbetsplats: En medelålders vit cis-man avbryter DAGLIGEN mig & fler kvinnor när vi pratar & börjar prata om whatever, vanligtvis något om samma ämne, men ändå. STARK röst, nästan så man får ont i huvudet ibland, ett röstläge han har även annars, men som ter sig extra tydligt när han avbryter en – & fortsätter prata på även om man själv fortsätter prata. Han pratar tills man blir tyst, starkare & starkare om man inte tystnar. Vilket jag slutade göra efter att jag, aningen paranoid till sinnes som jag är (& tycker är en bra egenskap, oftast), började ”kartlägga” hans beteende – att avbryta kvinnor, aldrig män – med undantag för den yngsta manliga medarbetaren som &så råkar ha utländsk härkomst, oss avbryter han jämt & ständigt. Men jag slutade att tystna som sagt, & började söka ögonkontakt med någon av dom andra ”offren”, & det är här jag anses ”ta plats” – JAg är den jobbiga, den som gör att det kan bli riktigt pinsam stämning. Enligt majoriteten av övriga närvarande, dvs, även enligt mig själv ibland men jag försöker att sluta känna så. Han har tom sagt åt mig, när det är JAG som börjat prata vilket varit tydligt för alla & han försökt avbryta mig ett par ggr men jag inte ”släppt fram honom”/inte låtit honom avbryta mig mitt i en mening, att: ”Men KAN DU LYSSNA NU!”.
Jag & dom andra på jobbet har aldrig ens nämnt detta, men en av dom andra kvinnorna har hakat på som i en outtalad kamp emot hans avbrytande sätt. Hon söker numer alltid ögonkontakt med mig & jag håller stenhårt fast den & verkligen fokuserar på vad hon säger, låtsas inte ens om att mannen finns när han försöker avbryta henne när hon pratar. Det har visat sig vara effektivt EFTER EN LÄNGRE TID av att göra detta, i början blev han frustrerad & höjde rösten i uppmaningar likt ovan, att man skulle lyssna hallå eller! Det är dock skitsvårt när man är själv med honom eller med honom & enbart andra män, för då är det alltid han som får the attention.
Åh, vad starkt av er att utmana detta beteende! Vilken tur att det fanns någon mer som var villig att haka på.
Ett exempel på när kvinnor inte får ta plats var när min mammas manliga arbetskamrat tog bilder under en jobbresa. Han tar aldrig bilder på min mamma, troligen för att han är lite rädd för henne (hon tar mycket plats och säger vad hon tycker). Så när han stod och visade bilder för en kvinnlig arbetskompis kom min mamma förbi. Kvinnan frågade då om (vi kallar honom) Mattias kunde visa bilderna han tagit på mamma (kvinnan hade ingen aning om att han inte tar bilder på henne) och min mamma svarade ”De tror jag inte, för Mattias tar inte bilder på mig”. Och mycket riktigt hade han inte det. Men istället för att man ställde sig frågan varför han inte tog bilder på mamma så utvecklades det till att man blev upprörd över att min mamma hade sagt till. Under resten av resan skämtade man om att man skulle ta extra bilder på mamma så att hon inte skulle bli sur, tog avstånd från henne. En av männen frågade henne till och med argt varför hon sagt att Mattias inte tog bilder av henne. Så jäkla typiskt patriarkatet, de blir sura för att hon säger till istället för att reflektera kring problemet.
Jo, vi bör absolut vara på det klara med att det kostar att ta plats som kvinna. Jag är också en person som alltid har tagit plats och det har absolut haft en prislapp och har det såklart än idag. Särskilt om en vågar ta plats med feministiska ifrågasättanden av normer och vanor som folk verkligen inte har lust att behöva problematisera.