Fick denna fråga om revolutionen och lite sådär:
Jag sitter just och pluggar inför en filosofitenta, där det ingår en del Marx, och tänkte fråga dig hur du ser på revolutionen. Enligt vissa delar av marxismen skulle kapitalismen av sig själv ta slut på grund av dess oundvikliga kriser, medans andra trycker på proletariates viktiga aktiva politiska roll, att revolution är nödvändigt för att ändra system (till exempel Gramsci sa väl det). Och så har vi Frankfurtskolan som trodde att i den avancerade kapitalismen så har proletariatet förlorat sin revolutionerande kraft, på grund av kulturalindustrin. Hur ser du på saken? Tror du att vi kan få se en revolution från arbetarnas sida? Om inte, hur ska det då bli kommunism? Jag tänker att kapitalismen är ganska duktig på att passivisera konfliktiva tendenser. Kollar man på Sverige idag så tjänar ju till exempel arbetare, jag vill inte säga ”bra”, men i alla fall tillräckligt för att inte påbörja revolutionen nu på en gång liksom. Tyvärr har jag ganska svårt att se hur en kommunistisk revolution skulle vara aktuell idag…
Det finns en ganska vanlig idé om att det liksom måste bli riktigt pissigt för arbetarna innan de gör revolution, och i mina ögon är det ett ganska konstigt sätt att se på saken. Jag tänker mig att revolutionen inte behöver innebära att en massa arga människor typ övertar saten, utan det scenario som jag ser som realistiskt är snarare en revolution som kommer ”underifrån”, i ett successivt övertagande av produktionsmedlen och utbyggandet av nya ”samhällen i samhället”, eller gemenskaper, utifrån vilket en sedan kan ”fasa ut” det befintliga. Alltså minska kapitalismens makt genom att skapa rum som inte präglas av kapitalism, genom att leva utanför systemet samtidigt som en befinner sig i det.
Jag tror inte att människor måste leva i misär för att vara benägna till detta utan det räcker med att en ser vad en skulle kunna tjäna på det, i termer av mer självbestämmande, större trygghet och så vidare. Misär tror jag snarare leder till fascism, så jag tror att det är dumt att vänta på att människor ska ha det ”illa nog” för att göra en revolution, snarare måste en alltid bygga den basen.
Sedan så får ju arbetare det sämre och sämre överallt, det finns en stor grupp människor som lever extremt osäkert, de sociala försäkringssystemen fungerar allt sämre och så vidare. Jag tänker att detta dels leder till en ökad individualism, men att det också finns en potential för gemenskap i det. Ju mer människor inser att de inte kan lita på samhället desto mer benägna tror jag de blir att hitta alternativa källor till trygghet och gemenskap. Jag tänker mig att dessa alternativa källor både kan vara bra och dåliga, och för mig är det viktigt att vänstern erbjuder sådana alternativa trygghetskällor som kan vara positiva och verka som grund för politisk kamp. Till exempel A-kassa har ju historiskt varit ett exempel på detta, idag tycker jag att Planka.nu utgör ett bra, men småskaligt, exempel. Jag tänker att det också kan vara i form av ett socialt skyddsnät inom politiska organisationer, något jag tycker att kvinnojourer är ett bra exempel på, även om det såklart främst är feministiskt.
Det finns såklart en massa arbetare som tjänar bra också, och det är inte därifrån jag tänker mig att initiativet till någon slags samhällsförändring ska komma. Men även de privilegierade arbetarna får det sämre och sämre, löneutvecklingen är sämre, arbetstempot höjs, socialförsäkringarna vattnas ur. Det talas till exempel om en proletarisering av tjänstemän. Detta gäller i än högre grad unga; vi har en växande utbildningsbubbla och en massa högutbildade människor som riskerar att bli arbetslösa eller få jobba med okvalificerade yrken. Dessa människor tror jag kan komma att ha en betydande roll.
Det stämmer att kapitalismen är duktig på att passivisera, och det är såklart något vi alltid måste kämpa emot, men jag hyser ju ändå något slags hopp om förändring. Jag tror inte att det funkar att gå omkring och vänta på något slags ”historiskt ögonblick” när arbetarklassen ska resa sig, utan det måste vara resultatet av målmedvetet och aktivt politiskt arbete. Det måste helt enkelt finnas en stark vänsterrörelse som kan fånga upp tillfällen med någon slags revolutionär potential och göra det till en del i kampen, och detta kan en engagera sig i även idag. Jag tror absolut att revolutionen kan komma och att det kommer finnas tillfällen som är mer lämpliga än andra, men jag tror inte på passiv väntan, då låter vi dessa tillfällen glida oss ur händerna.
Har aldrig sett på revolution på det sättet, att den kan vara som en utveckling. Vad oerhört vackert, och vad möjligt det plötsligt kändes! Har haft en skitdag, tack för hopp. <3
När du skriver att du inte tror på passiv väntan utan aktivt politiskt arbete för revolution och att det ginns tillfällen som är bättre än andra, kan man tolka det som att du anser att varje enskilt land har olika förutsättningar för revolution (fasa in eller våldsam) och att revolutionen därmed kommer inträffa vid olika tidpunkter över jorden, eller tvärtom att man genom aktivt politiskt arbete kan styra revolutionen i större utsträckning och därmed inte behöva vänta på Kulmen eller Det ödesdigra ideala unika tillfället och så är en samtida global revolution möjlig? I det senare fallet tror du att det finns en risk att revolutionen inte blir tillråckligt brett förankrad utan mer styrd av den politiserande klicken, därmed inte folklig utan motsastsen, elitistisk och patroniserande om än inte kapitalistisk? Hur kan man undvika detta? Särskilt då du skrivit tidigare att det kan vara värdefullt politiskt arbete att twittra och att det inte behöver vara mer passivt och reaktionärt än att t ex demonstrera? Jag undrar också lite över det här med fasa in revolution lr kommunistiskt samhälle, hur kan våldsmonopolet undvikas för att kunna nå ett sånt reellt scenario och i hur stoe utstrckning kan detta ske in terms of geografiskt territorium? Kommer ihåg i en tidigare kommentarsvar från dig när du inte ansåg att köpa mark och bosätta sig där i kommunistiskt anda egentligen var kommunistiskt eller att du förespråkade det (rätta mig om jag minns fel). Tror alltså inte jag förstår ditt infasnings- leva i kmnstskt system men ändå i befintoigt samhälle osv- resonemang och är tacksam för förtydligande. Jag vet också att du tidigare skrivit att du inte tror att det är konstruktivt att fundera på vad som händer Efter revolutionen och det konkreta samhälletsbygget och hur det ska utformas – förmåga/behov, sjukvård (hur göra med läkemedelsföretag?
Sjukhusutrustningsleverantörer?), handel, ev isolering osv.
Jag tänker mig att revolutionen måste ske på nationell bas men att vänstern måste samarbeta över nationsgränser också. Jag tror att risken för en intellektuell elit kan undvikas gnm att inte ha ngn toppstyrning i vilken en tvingar fram revolutionära tendenser utan snarare fånga upp redan befintliga kamper och/eller revolutionära situationer och sätter dem i ett större sammanhang. Detta är såklart inget enkelt, utan det finns risk för såväl toppstyrning som elitism.
Rörande våldsmonopolet så tänker jag helt enkelt att en får vara beredd att ta till vapen för att försvara det en har byggt upp. En revolution kommer nog alltid att innehålla våld, men jag tror inte att det behöver vara i stil med en enda stor våldsaktion/övertagande och jag tror inte heller att det behöver vara på revolutionärernas initiativ utan snarare en försvarshandling.
Jag kan absolut se att köpa mark osv som en kampstrategi, det jag skrev i det kommentarssvaret var att det inte är kommunism om typ två personer är självförsörjande på en bit makt. Däremot skulle det kunna vara en sjukt bra kampmetod.
Forts…) men för mig är det inte försvarbart att inte beröra det konkreta framtida samhälle, som det finns en vision om att nå. Jag tycker att det är viktigt att 1 kritisera det kapitalistiska samhälle vid lever i och 2 utforma en vision om det nya samhällsskicket, grunden i det kmnstiska damhället där vi har för mål att leva, och att det i den visionen ingår att konkretisera vad det är vi VILL ha och hur detta ska utformas. Främst för att kunna se var ddet finns risker för fortsatt utövande av förtryck. Jag anser inte att det betyder att sitta och drömma om olika utopier och en lek osv utan om en viktig del i det kommunistiska, politiska arbett som du förespråkar. Jag kan helt enkelt inte se hur det går ihop att förespråka politiskt arbte, infasning av revolution, motstånd mot konkretisering av ideal, jämställande av olika kampmetoder typ demo vs tweet, motstånd mot förtryck, osv osv och kalla det för en kommunistisk ideologi snarare än kapitalismkritik osv. Det kan riskera att bli en passiv reaktionär hållning gentemot kapitalismen. Nu ser du ju dig själv som kommunist och du har väldigt intressanta teorier som du skriver om men för mig går det inte ihop riktigt. Det vore intressant att få höra din sida av detta och om du har tankar kring det här för jag kan ha missat nåt eller du har andra perspektiv som kan vara värdefulla i den hår kontexten osv.
Jag tänker att metoder för revolution och utopier för kommunismen är två saker som flyter ihop. När jag förespråkar t.ex. utfasning av samhället så menar jag också att detta i förlängningen skulle kunna vara basen för kommunismen. Däremot tror jag inte på att prata om det kommunistiska samhället som ett statiskt tillstånd, alltså; såhär kommer det vara när det är klart. Jag anser det mer konstruktivt att prata om vad nästa steg är.
Vad skönt att någon pratar om revolutionen på det här sättet. På allvar, utan att raljera eller bara se det som en utopi. Det är inte så vanligt känns det som (beror såklart på vilka kretsar en lever i), och jag känner ibland att mina egna drömmar och mål liksom vattnas ur lite för varje gång någon annan påtalar hur omöjligt det vore, hur naiv jag är.
Så, jättebra skrivet, skönt att få lite hopp för en gångs skull.