Jag har tänkt mycket på det här med hår sedan jag rakade av stora delar av det. Hår är ju något väldigt laddat för kvinnor. Vi ska raka oss på kroppen, men det är viktigt att håret på huvudet är långt.
Sedan jag klippte håret kort så har jag känt mig fri. Innan hade jag långt hår som jag inte orkade vårda i den utsträckning som det egentligen krävde, nu slipper jag hålla på och bry mig om det hela tiden utan kan bry mig om mitt utseende i den utsträckning det passar mig och inte på grund av något slags tvång. Det funkar att bara dra handen genom håret på morgonen, att fixa med mitt utseende är inte längre ett måste utan något jag gör när jag vill och för att det får mig att må bra.
En annan effekt är att jag känner mig jävligt mycket snyggare nu än innan. Mitt hår såg helt enkelt jävligt illa ut innan, men den frisyr jag har nu är mer provocerande än den jag hade innan, trots att den här är väldigt mycket snyggare. Varför är det mer okej för kvinnor att ha någon ovårdad och frissig konventionell kvinnofrisyr än att ha rakad skalle eller kort hår? Varför är det mer accepterat med utväxt än att kapa allting?
Jag tänker att det handlar om att göra saker på sina egna villkor. Att bara vara allmänt ovårdad kan visserligen vara ogillat, men det är inte provocerande på samma sätt. Det är inte provocerande för det är inte ett aktivt ställningstagande. Ovårdat hår i konventionell längd signalerar: jag vill behaga dig och dina ideal, jag råkar bara vara för dålig för att göra det just nu. Att medvetet raka sig eller klippa sig kort signalerar däremot att en skiter i dessa ideal på ett mycket mer utstuderat sätt. Därför provocerar det.
Att ha långt hår handlar inte så mycket om att vara snygg som om att behaga. Långt hår är det ideal som finns för kvinnor i detta samhälle, därför ska alla ha det oavsett om en passar bra i det eller inte, oavsett om en orkar vårda det eller inte och så vidare. Att behaga handlar inte om att vara snygg, det handlar om att inte sticka ut. Om att falla in under normen.
Jag tänker mig att många kvinnor som inte orkar bry sig om sitt utseende ändå håller håret långt i förhoppning om att de ska orka göra det i framtiden. Jag klippte själv mitt hår när jag insåg att jag inte skulle orka ta tag i min så kallade frisyr på ett bra tag framöver, och det kändes jävligt skönt att bara acceptera att jag inte kommer behaga mer.
Innan kände jag att det var jobbigt att jag inte orkade anstränga mig för att se bra ut. Jag gick helt enkelt omkring och kände mig ful, och det är såklart nedbrytande när en hela sitt liv har fått höra att det vackraste som finns är att se bra ut. Nu känner jag att jag har skapat mina egna ideal kring hur jag ska se ut. Jag har en frisyr jag är nöjd med, som jag trivs väldigt bra i och känner mig snygg i. Jag vet att många andra tycker att den är okvinnlig och liknande, men det är verkligen helt okej, för jag bestämmer själv hur jag vill se ut. Det finns en stor styrka i det. Jag behöver inte välja mellan konventionella utseendeideal eller att inte bry mig alls, jag kan vara fin på mitt eget sätt och på mina egna villkor.
Jag har väldigt långt hår och har märkt att även om jag inte pallar borsta ut det eller fixa det utan låter det hänga fult platt och rufsigt så tycker folk att det är så fint enbart baserat på längden, något som även såklart gör att jag inte skulle ”våga” klippa av det för det har blivit en del av min identitet och jag skulle nog tycka att det var rätt hemskt om det plötsligt gick av. så sjukt egentligen.
OMG! Det där är ju nästan jag!
Nästan varenda kommentar jag får handlar om längden på mitt hår (eller hur fint det är, baserat på längden, detta trots att det är väldigt nött), människor jag inte känner särskilt väl tar på det osv. Det är irriterande och samtidigt väldigt identitetsskapande. Vem är jag utan mitt hår liksom?
Undrar dock inte om lite av idealiserandes idag även kan bero på att långt hår tar tid att spara ut, och för att ha den tiden ska man vara bestämd under en lång period vilket kanske inte passar i ett övrigt slit och släng-samhälle?
Det tror jag nog, jag tycker långt (över ”medellångt”) hår är väldigt fint på både killar och tjejer, bland annat för att det krävs lite arbete för att spara ut det.
Men att som Fanny ovan ha en frisyr man valt själv oavsett längd är det finaste, sålänge den följer en viss stil. Då blir det en bra helhet.
Jag tror inte att arbetsinsatsen i sig spelar en så stor roll i idealiseringen. Om det vore så, borde det inte följa att även män med långt hår idealiseras?
Om arbetsinsatsen har med saken att göra tror jag snarare att det är samma gamla visa om att flickor ska vara duktiga och lägga ned tid på att få håret (/kroppen ö.h.t.) att se fint ut, än att det är en motpol till slit- och släng-samhället.
För mig är det tvärtom. Mitt hår är enklast att ta hand om när det är långt. Jag har väldigt långt hår och jag gör ingenting förutom att tvätta och borsta det. Då och då försöker jag mig på någon slags frisyr men jag tröttnar fort på att behöva styla håret och återgår till långa längder som sköter sig själva.
Jag får då och då komplimanger för mitt hår. Jag tror inte jag fick några när jag hade kortare hår. Inte vad jag minns i alla fall. Långt hår är ju precis som du skriver kopplat till kvinnlighet. ”En riktig kvinna har långt hår” sa en man en gång till min extremt långhåriga mamma. Detta sa han i närvaro av sin korthåriga fru. Schysst snubbe…
Har också tänkt på det underliga i att många kvinnor går runt med riktigt risigt långt hår och inte kan tänka sig att klippa kort för då skulle de inte känna sig fina längre. Gör de det nu alltså??
Samtidigt finns det något väldigt skönt med att bara se… ”normal” ut. När jag hade nästintill rakat huvud kändes det som ett statement bara att gå utanför dörren. Och jag upplever inte att kort hår är mindre jobb än långt (förutom när det är superkort), jag ser ut som en galen fraggel om jag bara kliver ur sängen och går till jobbet.
När jag hade nästintill rakat huvud kändes det som ett statement bara att gå utanför dörren.
Eller hur! Själv trivdes jag äckligt bra i snaggat, rent kroppsligt, men det kändes hela tiden så provocerande att se ut så. Jag är väldigt bitter över det, för jag tycker att huvudhår är otroligt mycket i vägen och besväras dagligen av det.. En vacker dag åker rakapparaten fram igen!
Också underligt att långt risigt hår ska ses som fult & nåt som ’ska behaga’, älskar frissigt vilt tovigt hår. Så himla vackert. Det är MITT ideal, inte ett ideal för att behaga, I’d say.
Jag känner mig också mycket snyggar (och coolare!) i kort hår 🙂
Fast om man själv tycker att dessa konventionella utseenden är fina? Jag tycker t.ex. att det är väldigt fint med både långt och kort hår. Det finns några saker kring utseendet som jag alltid tyckt varit extra fint, ända sen jag blev medveten om utseendet. Håret blev jag medveten om runt 6 års ålder, och kroppen runt 8 års ålder. Jag var nog lite senare än de flesta att upptäcka ”utseendet”. Breda höfter i förhållande till midjan har jag alltid tyckt varit sådär extra fint. Vet inte vad det beror på.. Men jag tycker det är så otrooooligt vackert helt enkelt. Minns när jag var liten och längtade till puberteten och efter att få mina breda höfter. Otur för mig, då jag aldrig fick breda höfter… Har väll lärt mig att gilla smalare höfter också, men inte i samma utsträckning som breda.
Alltså en får ha vilken frisyr en vill. Resonerade bara utifrån egna upplevelser.
Ja, många tycker om de konventionellt ”fina” utseendet. Det är liksom det som är grejen, man ska tycka så. Och därför kan man aldrig lägga skuld på kvinnor som följer detta. MEN ibland är det svårt att veta varför man tycker att någonting är fint och fult och det är väl då man kan börja ifrågasätta sig själv. Det kanske inte är så mycket slump att man gillar det konventionellt fina ändå.
Själv har jag fått komplimangen ”Du skulle ju vara snygg om du hade långt hår” av en väns vän. Alltså ingen random dude på krogen utan en vän (?!) som medvetet eller omedvetet bara ville äga mig lite.
Efter den kommentaren sparade jag långt hår. Alldeles för länge. Av olika anledningar givetvis men jag har aldrig glömt det där han sa. Och JÄVLAR vilken befrielse det var att klippa av sig det igen.
Jag hade väldigt långt hår innan, och jag saknar det. Det var betydligt mer lättskött, bara att borsta igenom på morgonen och sen var det bra. Jag känner inte igen det där med slitet/ovårdat hår, jag använde trots allt nästan inga produkter alls i mitt hår. Sen klippte jag det, i och för sig inte jättekort, men typ till öronen. På morgonen när jag vaknar står det åt alla håll, och jag känner mig tvungen att styla och fixa det på för att kunna känna mig redo att gå ut. Det här har såklart också gjort det mer slitet. Så nu sparar jag det så att det ska bli långt igen.
Ett annat alternativ hade förstås varit att jag hade rakat av det helt. Men det tar emot. Jag är medveten om att jag är påverkad av ideal om fint långt hår, och kan väl drömma om vackra bruduppsättningar och liknande. Bara tanken att jag skulle kunna vara riktigt snygg om jag bara ville, nån gång i framtiden, lockar. Jag hoppas dock verkligen att jag nån gång vågar prova på att raka av allt, men just nu orkar jag inte.
Jag har numera riktigt kortklippt i nacken och på sidorna, med längre uppepå huvudet och det är så otroligt skönt. Dels älskar jag känslan av det där korta håret i nacken, dels känner jag mig på något sätt starkare i kort hår. Det stämmer bättre överens med den person jag känner att jag är, än vad det skulle göra att försöka följa någon slags norm och spara ut till långt hår. Med min korta frisyr känns det som att andra kan se MIG på ett annat sätt, inte den de förväntar sig att jag är.
Den hårt inpräntade bilden av det långa hårets automatiska härlighet är verkligen jättetydlig. Jag har haft midjelångt hår vid två tillfällen i livet och båda gångerna fick jag väldigt förtvivlade reaktioner (från vänner och bekanta!) om jag råkade avslöja att jag tänkte klippa av det. Detta trots att mitt frissiga långa hår sällan var intressantare än en bortskuffad hästsvans.
Jag har också varit med om ett flertal gånger att kvinnor med väldigt långt hår, som börjar intressera sig för 30- till 40-talsmode, vill veta hur de ska fixa håret i samma stil. Det första jag säger är alltid att de borde börja med att klippa håret max axellångt, för det var den längden kvinnor hade på den tiden. Reaktionerna är alltid tydlig ovilja och lätta försök att få mig att liksom dikta ihop några tips på saker som de kan göra om de _inte_ vill klippa sig. Trots att de inte kan göra det de vill med sitt långa, långa hår så kan de tydligen inte släppa den hårt inpräntade känslan av att det har något slags inneboende värde.