Det är inte ovanligt att en stöter på människor som anser att det är feministisk kamp att ”lyfta” andra kvinnor som på olika sätt presterat bra eller ”tagit plats” inom prestigefyllda områden, det vill säga områden där det råder manlig dominans.
Liberalismen älskar ”starka kvinnor”. Kvinnor med vassa armbågar som kämpat sig fram och utmärkt sig. Genom att lyfta upp dessa ”starka kvinnor” så önskar en åstadkomma… ja, vad egentligen? Ska dessa ”starka kvinnor” agera något slags föredöme enbart för att de råkar vara kvinnor som befinner sig på en viss position?
Anledningen till att dessa kvinnor älskas så mycket är att det säger: ”kolla på denna kvinna, hen har lyckats med sitt liv, därför är kvinnoförtrycket inte ett problem”. Istället för att diskutera breda politiska frågor såsom mäns våld mot kvinnor eller kvinnors ekonomiska utsatthet så blir allting till en fråga om enskilda kvinnor som presterat bra.
Det är såklart en feministisk seger att vissa kvinnor kan ta plats i offentligheten, men det gör på inses sätt dessa individuella kvinnor till någon slags feministiska förkämpar. Tvärtom är det inte sällan så att sådana kvinnor till och med arbetar emot feministiska ideal, eftersom de inte tjänar på att uppfattas som ett hot.
Som kvinna i ett patriarkat kan en alltid tjäna på att offra andra kvinnor, speciellt om en är vit och ekonomiskt privilegierad. Till exempel Löwengrip är ett bra exempel på kvinnor som motarbetar feminismen. Visst, det är kul att en kvinna kan ta plats på mäns arena, men det är inte feminism. Det kan vara resultatet av feminism, men det är inte en feministisk handling i sig.
Feministiska framgångar handlar inte om att enskilda kvinnor ska kunna utmärka sig i en patriarkal värld, utan att kvinnor ska ha rätt att delta i alla livets arenor på samma villkor som män. Det spelar ingen roll om det finns ”starka kvinnor” om mäns våld mot kvinnor kvarstår eller om kvinnor fortsätter att straffas ekonomiskt för att de är kvinnor. Det handlar om att förändra ett helt samhälle, inte enskilda individers livssituation.
Om vi hyllar personer som Löwengrip och Thatcher, som inte bara är ickefmeinister utan faktiskt aktivit motarbetat feminismen, så fokuserar vi på identitet istället för politik. Feminism är inte allt som kvinnor gör och säger, utan det är en ideologi som bygger på att bryta kvinnors underordning generellt. Feminism handlar om alla kvinnor, ”svaga” som ”starka”.
Kommer att tänka på det här uttalandet på blondinbellas blogg:
”Pingis och jag flängde runt och hade möten, jag har sagt det förut men vi är sjukt effektiva tillsammans (inga fikapauser i vårt bolag). Allt går undan. Vi brukar beskriva att vi jobbar mer likt som män än kvinnor. Vi tar risker, kör raka rör mot varandra jämt och är duktiga på att ta beslut. Inte så veliga av oss.”
Det är så att jag vill gråta.
Blärk!
Håller helt med. Det är helt galet att framhäva Isabella som någon slags feministisk kämpe, när hon inte bara väljer att stå utanför feminismen utan faktiskt aktivt nedvärderar den och hånar de hon kallar ’rabies-feminister’.
När hon beskrivs som en framgångssaga där hennes förutsättningar ignoreras (typ ”Kan hon så kan alla”) vilket hon själv väldigt ofta gör, är ju verkligen att förneka strukturer och förtryck. I somras skrev hon ju till exempel:
”Självklart ska samhället vara jämställd. Det är jämställt. Men nu tippar det över till något som bara känns obehagligt.”
och:
”Men samtidigt bli lite ledsen för majoriteten som faktiskt identifierar sig som man eller kvinna, som plötsligt nu ska bli häxjakt-jagade av genus-epidemin som sprider sig över landet likt zoombisarna i Walking Dead.”
Det går ju liksom inte att se en antifeminist som feministisk förebild.
Åh jag har tänkt så mycket på detta men inte riktigt kunna sätta bra ord på det. Speciellt tänkte jag på hur alla hyllar Beyoncé som den största feministiska ikonen osv just nu. Visst, hon är grym och allt det där, men jag tänker på det du precis skrivit. Bra text!
Just beyonce har väl iofs tagit ställning för feminism ganska mkt?
Jag tycker att det känns som att många utav dessa kvinnor som befinner sig på höga positioner ändå inte klättrar på samma stege som männen inom höga positioner. Som att de befinner sig vid sidan av, på en annan stege. Mannen vet att de inte spelar samma spel, att kvinnan inte hotar dennes position, utan att de istället kan förstärka varandras. Förstärka mannens position som den lyckade mannen och kvinnan som den lyckade kvinnan. Men det blir aldrig någon riktig tävling dem emellan. Som att de blir så bra och starka de kan, men bara inom ramen.
Så bra text, som sätter fingret på någonting jag ser hela tiden. Jag har just hittat till den här bloggen och låg vaken till tretiden i natt och bara läste och läste. Feminism och skarpa hjärnor är så jävla härligt och peppigt! Ville bara tacka för det du skriver!