Jag får ofta kommentarer om vad jag tror att män tycker och tänker om saker jag skriver. Svaret är nog att jag inte brukar fundera särskilt mycket på det. För mig är det inte särskilt relevant feministiskt att tänka på mäns känslor och perspektiv, detta är något jag har försökt sluta tänka på eftersom jag som kvinna har fostrats in i att ständigt ta hänsyn till män.
Sedan tror jag verkligen inte på den politiska strategin ”vädja till män”. Jag tror att det vi måste göra för att nå förändring är att skaffa oss politisk makt som kollektiv, inte för att alla kvinnor är lika men för att vi delar förtryck och måste resa oss mot det gemensamt. Jag tror inte att vi kan bedriva feministisk kamp om vi alltid ska bry oss om vad män tycker och tänker om den.
När jag skriver om män och maskulinitetsutövande är det inte för att vädja till män och få dem att ändra sig. Vissa gör detta med mina texter som bas och det är mycket bra, men jag tror att den viktigaste förändringspotentialen ligger i att få kvinnor att kunna identifiera dessa beteenden i sina relationer med män och kanske i lägre grad stå ut med dessa beteenden och istället omge sig mindre med män. Att som kvinna ha samröre med män innebär att en måste acceptera en mängd förtryck, och jag tror att om kvinnor i högre grad insåg detta så skulle de inte ha lika mycket samröre med män. Därför är det relevant för mig att ge kvinnor verktyg för att kunna se det förtryck de utsätts för.
Jag tror inte att män som grupp kommer att förändra sig om de inte måste. Vissa män, absolut, men inte det stora flertalet. Därför tror jag att det är viktigt att kvinnor drar sig bort från relationer med män och bygger alternativa gemenskaper. Jag tror att vi först och främst måste klara oss utan män, och sedan ställa krav. Det blir nämligen väldigt svårt att ställa krav från en position där en saknar makt. Visst, vissa framgångar kan nås men jag tror inte att det kommer leda oss in i det postpatriarkala samhället så att säga.
Men det är såklart inte bara en strategi för samhället som helhet, utan också en fråga om att förbättra enskilda kvinnors liv. Jag känner själv att mitt liv ha förbättrats avsevärt av att jag har kunnat förstå hur patriarkalt förtryck fungerar, både för att jag har kunnat släppa en massa förtryckande relationer men också för att jag numera slipper tänka att det är mitt fel så fort något inte fungerar i en relation med en man. Jag har delvis kunnat släppa den eviga skuld som följt mig innan, och detta är en enorm befrielse.
Vi måste sluta tro att män är allting mittpunkt, sluta tro att social förändring är beroende av deras välvilja. Detta är något som män ständigt försöker pränta in i oss genom att få det till att problemet för feminismen är att vi skrämmer bot män. Snarare är problemet en alltför stor vilja att spela på männens villkor, i någon slags desperat längtan att få med dem på tåget. Vi måste inse: män som kollektiv kommer aldrig någonsin att stå i framkant i den feministiska kampen, de kommer alltid att försiktigt lomma efter när de tvingas till det. Och det är detta tvång vi måste stå för. Frågan är hur.
En viktig del för att kvinnor ska kunna lösgöra sig från destruktiva relationer med män är ju dock att de inte är beroende av dem ekonomiskt till exempel. Att kvinnor har större möjlighet att gå när/om de får nog utan att det finns praktiska hinder. Tyvärr gör det ju det i dagsläget då varken inkomst eller bostad är speciellt enkelt att skaffa sig hur som helst. Där finns nog en viktig politisk fråga för feminismen att ta sig an. Att det måste vara enklare att försörja sig, hitta bostad och röra sig fritt mellan platser. Ges människor mer makt över sitt liv på det planet så kommer nog också kvinnor våga ställa mer krav eller gå då de inte får den respekt de förtjänar av sin partner.
I den här (allmänt puckade) artikeln påstås det att män redan nu känner en osäkerhet över att kvinnor inte längre behöver dem: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18335563.ab
Om det nu är sant så innebär ju det att den normativa heterosexuella relationen bygger på att kvinnan är beroende av mannen, ekonomiskt bland annat. Det känns ju bra ifall det nu är så att detta håller på att försvinna. Men männen måste här börja hitta en identitet utanför idén kring att kvinnan behöver honom och är beroende av honom. Och alla kvinnor måste ha möjlighet att faktiskt vara oberoende. Annars kommer många relationer mellan män och kvinnor fortsätta att se ut som ett exempel av stockholmssyndromet.
Visst, men det är också relevant att bedriva ideologiskt arbete så att de kvinnor som kan inte gör sig så beroende av män.
Jag tror att en reell ekonomisk möjlighet för kvinnor att kunna lämna ”sina” män är en jätteviktig fråga för feminismen. Förändring förutsätter makt, och i en relation är det makt att kunna lämna den.
Jag har senaste veckan fastnat i problematiken hur man skall få män att fatta det här med strukturellt förtryck och vårt individuella ansvar. Kanske är en del av lösningen det du skriver här, nämligen att det inte är vägen. Det går kanske att tvinga män till jämställdhet genom partiell separatism och att bygga upp strukturer som stärker kvinnor utan att de behöver män. Då kan feminismen faktiskt strunta i män som inte vill förstå, och lämna det till vårt eget ansvar att ta reda på hur vi skall kunna bli bättre på jämställdhet både på mikro- och makroplanet.
Ett långt och kanske krångligt sätt att säga tack för en bra text, viktig för mig just denna vecka.
Hoppas du ursäktar en fråga också. I vilken omfattning tror du att man kan överföra detta resonemang på antirasismen?
I princip rakt av.
Håller med! Tycker dock att det känns som en knepig fråga. Ibland tänker jag att detta synsätt innebär en risk för att det återigen blir kvinnorna som får bära ansvaret och skulden. Att det blir kvinnorna som förväntas ta plats, när det istället borde vara männen som flyttar på sig (även om jag inte heller tror att detta kommer ske frivilligt). Förstår ni hur jag menar? Hur gör vi för att ”kräva förändring” på ett sätt som inte innebär att vi anpassar oss efter den manliga normen?
”Sedan tror jag verkligen inte på den politiska strategin ”vädja till män”. Jag tror att det vi måste göra för att nå förändring är att skaffa oss politisk makt som kollektiv, inte för att alla kvinnor är lika men för att vi delar förtryck och måste resa oss mot det gemensamt. Jag tror inte att vi kan bedriva feministisk kamp om vi alltid ska bry oss om vad män tycker och tänker om den.”
Nej men absolut. Jag tror inte alls att det är gångbart för feminismen att vända sig öppet mot män i allmänhet utan att offra sig själv. Det går helt på tvärs med prio ett, att frigöra kvinnor från förtryck och erbjuda en säker hamn.
Det kan däremot vara mycket taktiskt att identifiera kloka killar som har stark förankring i olika manliga gemenskaper, ta dem avsides och fråga om de inte kan jobba för att inverka positivt genom att sprida vissa idéer och motverka andra. Det här är iofs något som görs bättre bakom kulisserna än officiellt. Vi kan förlora möjligheten att manipulera om vi outar oss, så att säga. Jag försöker själv vara en sådan person, på t ex arbetsplatser. Jag letar efter flera och har funnit ett fåtal.
Ibland har jag hört åsikter från vissa feminister att feminismen också ska hjälpa män, men det är väl ändå en släng av hybris? Jag tror att det krävs en stark medvetenhet av just den manliga erfarenheten för att kunna lösa männens problem, och dessutom är det väl ändå vår egen skit att ta i håll med?
Lättare sagt än gjort när nästan alla män skiter i att ta ansvar här (men gärna har åsikter om t ex feminism), jag vet.
Om vi misslyckas från vår sida, vilket är sannolikt, så kanske könsseparatism är den enda kortsiktiga lösningen. En sådan grej skulle i mångt och mycket kunna leda framåt eftersom ingen då skulle kunna förneka att det finns ett stort problem.
Du är så jävla bra Karl-Johan. Uppskattar dina kommentarer väldigt mycket! (Och jag vet att det är hemskt att man som kvinna känner sig så sjukt tacksam över att ses som en människa av en man att man vill berömma honom, men jag kan inte låta bli.)
Vilken bra text! Känns som ett beteende som kan gynna ens självständiga sida. Att försöka ändra sig själv istället för att omvända andra. Då blir det istället omgivningen som tvingas till anpassning, vare sig de är med på det eller inte. Och utan att en själv behöver lägga energi på att försöka övertala dem.
Ibland blir jag faktiskt så trött av att umgås med män för att då blir det på något sätt att jag mer aktivt måste arbeta för att kämpa emot förtryck, dumma åsikter och annat. Jag menar såklart inte att inte också kvinnor kan ha dumma och sexistiska åsikter, men som ciskvinna känner jag att jag kan slappna av mer bland andra som identifierar sig som kvinnor. Det finns såklart många orsaker till detta, det vet jag. Men det jag i slutändan vill säga är att ibland blir jag så j*vla less på att vara omkring män. Samt tack för en awesome blogg och ett bra inlägg!