Jag tänker på patriarkatet, och jag tänker på hur det lever i mig. Hur det trängt sig in i mina tankar och mitt liv, hur det skapat mig. Det handlar inte om att jag förbjudits från att göra saker jag vill, det handlar om att mina begär omsorgsfullt formats in i den patriarkala logiken. Om att jag inte är någonting bakom denna. Det finns ingen stabil kärna av jag där inne, det finns inget jag innan patriarkatet satte sina klor i mig.
Jag önskar så mycket att jag var fri, eller i alla fall att jag kunde bli fri, att jag kunde visualisera vad frihet är, vad det skulle kunna innebära. Jag önskar att det fanns någon tillflyktsort, någonting inne i mig som var rent och ofördärvat som jag kunde besöka i alla fall någon gång ibland, men det finns inte. Det finns bara en patriarkal logik som är precis överallt, och det enda jag kan göra är att förhålla mig till den, antingen genom att acceptera eller göra motstånd. Men motståndet är även det en del i den patriarkala logiken, det är ett sätt att reagera på en situation en själv inte har valt.
Men vi är inte fria, och hur mycket vi än analyserar, organiserar, erfarenhetsdelar och kämpar så kommer vi inte att bli det. Patriarkatet kommer att fortsätta bo i oss.
Jag föddes inte till feminist, jag blev det efter mycket smärta och lidande som patriarkatet utsatte mig för. Jag blev feminist för att jag behövde det. Att vara feminist är inte att fly patriarkatet, det är en position som en intar i patriarkatet, som vore meningslös och intetsägande om det inte var för den patriarkala verklighet vi lever i, som alla lever i.
Jag önskar att jag kunde omdefiniera mig själv utanför patriarkatets logik, men jag kommer alltid att definieras i dess termer. Jag är trött på att kämpa, men det är det enda jag kan göra. Jag har inget annat val. Mitt liv är ett ständigt motstånd. Jag har låtit patriarkatet definiera mig i kampen, i motståndet.
Ibland tänker jag på vad jag hade varit utan detta, men det är så svårt att tänka bortom det som skapat mig. Det blir bara diffusa drömmerier, det är omöjligt att konkretisera ens den minsta detalj, för det finns inget där. Det är att försöka tänka det otänkbara. Jag tänker mig bara en horisont av oändlig frihet, oändligt många möjligheter. En tanke som är skrämmande, och just därför värd att kämpa för. För att det skulle ge så många möjligheter att definiera saker, människor, situationer, helt annorlunda.
Känner igen mig otroligt mycket, blir ibland helt sjukt frustrerad över situationen man befinner sig i som kvinna i ett patriarkat. Hopplösheten som infinner sig ibland. Och man tänker på när man är hos partnerns föräldrar på middag i en klänning man särskilt valt ut till tillfället för att ”se ut som en flickvän”. Hur jag ler och anstränger mig till det yttersta för att verka tillmötesgående, trevlig, bra osv. Och det är bara en av alla tänkbara situationer. Känner mig helt kraftlös ibland när jag tänker på hur mycket tid och energi som jag lägger på att anpassa mig efter de oskrivna regler jag som kvinna har på mig. Men jag har faktiskt en tillflyktsort! Att måla. Visst, ofta kanske jag börjar med en målning för att jag mer eller mindre undermedvetet vet att det kan generera mer bekräftelse på vilken duktig flicka jag är, men ibland ibland hamnar jag i något stadie där jag blir ett med färgen, duken, tappar tidsbegreppet och glömmer bort mig själv helt. Det är en helt fantastisk känsla och jag tror de stunderna är då jag är som mest fri.
När jag tänker de här tankarna så vill jag bara fly till en liten koja i skogen. Att leva utanför samhället tror jag skulle hjälpa mig att känna mig fri. Men människor behöver människor och hittills har jag inte hittat fler som vill fly till skogs. Iaf inte tillräckligt mycket för att verkligen göra det. Dessutom har jag barn och i Sverige är det skolplikt. Ibland känns det som att jag bara bidar min tid, väntar på att kidsen ska bli tillräckligt stora för att själva kunna bestämma om de vill följa med mig eller om de vill fortsätta vara en del av samhället.
Här finns fler som vill fly till skogs: http://www.alternativ.nu/index.php?wwwRedirect 🙂
Härligt med uppriktighet!
Något som slog mig nu ikväll, som jag känt i mig ett tag och inte kunnat sätta fingret på… Det är namnet feminism. Är inte det ett dåligt namn egentligen på den här rörelsen? Det är det intersektionella perspektivet jag tänker på. I alla fall tycker jag det verkar som att de flesta feminister inte bara kämpar för jämställdhet mellan könen, utan jämställdhet även på andra (kanske alla?) plan.
Varför ska just könsdiskriminering vara det viktigaste? Är inte all sorts diskriminering lika viktig att försöka motverka? Det går ju att bli diskriminerad på hur många sätt som helst… Psykisk ohälsa, utseende, åsikter. Alla ens egenskaper som går att kategorisera går också att diskriminera.
Kanske blandar jag ihop allt. Kanske är det för att det är kväll och jag börjar bli trött… Men, nu förstår jag åtminstone varför min mamma alltid stört sig på feminism. Minns inte hennes formulering.. Men hon nämnde funktionsnedsättning och ”också viktigt”. Men alla kan förstås inte ta tag i allt… Kanske är det bättre att ha olika rörelser för olika typer av diskriminering. Jag vet inte. Men jag tycker nog ändå att en enda rörelse som försökte motverka all typ av diskriminering vore lovande. Och varför jag skriver det här, är väll för att det känns som att feminismen är just den rörelsen, fast med ett missvisande namn, och en alltför ojämn fördelning mellan fokus på olika typer av diskriminering. Men jag kan ju ha missuppfattat. Kanske är det så att de flesta som är feminister, är det för att de tycker att könsdiskriminering är den viktigaste typen av diskriminering.
Kanske är det bäst att börja i ett hörn och göra en sak i taget. Eller så är det bättre att göra lite av allt..
Jag tänker att bara för att det heter feminism betyder det inte att kamp mot könsdiskriminering är det absolut viktigaste. Snarare att man definierar att just kvinnoförtryck tar sig vissa uttryck, och att det ska bekämpas med vissa medel. Samma vad gäller t.ex. rasism. Alla typer av ojämlikhet tar sig olika uttryck, och de uttrycken kämpar man emot på olika sätt.
Vi behöver definiera vilka strukturer som finns (t.ex. man/kvinna, vit/svart, hetero/homo, cis/trans…), hur förtrycket ser ut och hur vi bekämpar just det, och när vi gjort det får vi en rörelse som heter feminism, eller antirasism, eller vad det kan vara. Annars tror jag att det blir till det populära ”Jag är för jämställdhet! Det är ju bara att behandla alla lika!”, och då tror jag inte att vi kommer så långt.
Fast visst kanske det hade gått att utbilda inom maktstrukturer och förtryck generellt, för att sedan visa på exempel som feminism eller rasism. Själv har jag snarare gått via feminismen för att sen inse att det finns en massa andra orättvisor och maktstrukturer i samhället. Tänker då att det kanske är lättare om man först fastnar i en rörelse som man själv har en personlig koppling till.
Det skulle förstås vara svårt att engagera sig inom alla typer av diskriminering. Eftersom det antagligen skulle ta mer än en livstid att få kunskap inom alla dessa områden… Kanske bättre med olika rörelser för olika områden.
Om det vore så enkelt som att säga ”det är bara att behandla alla lika”, och sen hålla sig till det, så vore det en bra lösning. Men det är ju inte så enkelt. Fast skillnaden emot det och att ha en övergripande rörelse för alla typer av diskriminering, tänker jag, är att i en sådan rörelse så skulle det göras mer än att bara säga ”vi behandlar alla lika”. Precis som inom feminism skulle olika scenarion tas upp som visar hur, var och när förtrycket inträffar. Så att det bildas en större medvetenhet, och inte bara något naivt ”vi behandlar alla lika”, utan att veta någonting.
Ja, och jag tänker också att det är bra att man har huvudfokus på det som faktiskt rör en själv (t.ex. att kvinnor i huvudsak står för feminismen, rasifierade för antirasismen, hbtq-personer för den rörelsen osv..). Det blir, som du sa, svårt att sätta sig in i allt, och dessutom lätt att man tar tolkningsföreträde i de fall där man själv är den som förtrycker.
Sen går ju alla rörelser såklart ihop, och åtminstone bland de feminister jag följer tycker jag det här görs ganska tydligt. Även om man kanske för det mesta skriver om feminism så kopplar man ofta in t.ex. antirasism för att visa att strukturerna är ganska lika. Men visst hade vi kunnat tänka på att göra det tydligare, och också försöka inkludera fler i våra exempel. Transfrågor är ett t.ex. något som jag upplever att har tagits upp allt oftare av feminister det senaste kanske halvåret.
Alltså, jag är ju inte bara feminist. Jag är antirasist och kommunist också och detta hänger ihop i en bred politisk analys.
Egentligen finns det redan som en namnlös rörelse för all typ av diskriminering. Med olika åsikter/tillvägagångssätt kring hur jämställdhet ska förverkligas och olika områdesfokus. Som ex. kommunism.
”Jag önskar så mycket att jag var fri, eller i alla fall att jag kunde bli fri, att jag kunde visualisera vad frihet är, vad det skulle kunna innebära. Jag önskar att det fanns någon tillflyktsort, någonting inne i mig som var rent och ofördärvat som jag kunde besöka i alla fall någon gång ibland, men det finns inte.”
så sant, och så hemskt att det inte går.