Hatar den här falska uppdelningen som finns mellan ”politiskt engagerade” och ”vanligt folk”. Alla bryr sig om politik, det styr våra liv. Så ofta jag pratar med människor som liksom har komplex för att de inte ”sätter sig in” tillräckligt. Blir också irriterad när vissa verkar se det som någon slags plikt att sätta sig in i politiska skeenden, att det gör en bättre.
Jag skiter i ”politik”, jag tycker inte att det är ett intressant ”ämne”. men mitt liv påverkas av politik, därför måste jag bry mig. Att förstå det som händer en på en politisk nivå är något alla kan göra, det är ingen fråga om specialintresse eller specialkunskap. De flesta har insikter som kan politiseras, men hindras från att se dem som politiska för att ”politiken” anses vara ett specialområde.
Och politik är INTE detsamma som parlamentarism, politik handlar om makt och det äger rum hela tiden. Vad är ens en ”politisk fråga”. Detta är en avgränsning som har gjorts åt oss, den måste ständigt ifrågasättas.
Något av det värsta jag vet är när den politiska eliten skämmar de som inte deltar i det politiska spel de har definierat. Politikergubbar som tycker att folk ska ”engagera” sig, men alltid på deras villkor.
Om en inte bryr sig om ”politik” är det troligen för att en inte ser hur det är relevant i ens eget liv eller hur en kan påverka. Det är upp till oss ”politiskt engagerade” att påpeka de politiska aspekterna i andra människors liv, inte göra det till en plikt. Folk kommer inte börja intressera sig för politik för att det anses ”fint”, utan för att de förstår hur det rör dem.
Frågan är ju också om det ens är önskvärt att fler ska ha politik som något slags ”intresse”. Tror politisk förändring uppnås bäst om människor ser på sina egna liv, förstår den politiskt och jobbar för förändring. I motsats till att en grupp ”politiskt intresserade” ska ta kommando och komma fram till hur samhället ska se ut.
Folk saknar på goda grunder tilltro till de politiska kanaler som erbjuds, därför används de inte. Problemet är samhället, ej individer. När till exempel valdeltagandet är lågt så beskrivs det ofta som att folk är ”oengagerade” snarare än att systemet suger. Och när vi väl engagerar oss gör vi det på fel sätt. Dvs inte inom partier. Den politiska eliten definierar vilket slags politisk engagemang som är legitimt och hur det ska äga rum. Tycker detta syns extra tydligt när ungdomars politiska engagemang diskuteras. Det är aldrig fint och seriöst nog. Ungdomar ska antingen drillas i olika partiers ungdomsförbund eller hålla käft.
Vill inte att politik ska vara ett strävsamt sisyfosarbete, det är något som ska leda till förändring, inte en ”hobby”.
Jag har alltid varit ”politiskt intresserad”. Men som medelinkomsttagande singelkille strax över 30, boende i en etta så känner jag sällan att jag personligen blir drabbad eller särskilt gynnad av de politiska beslut som tas. Jag måste välja en politisk inriktning pga av en ideologisk tanke, men det gör att jag kanske saknar personliga erfarenheter som driver mitt engagemang känslomässigt. Jag har bara hört andras berättelser, läst i tidningar, på nätet osv. Vet inte var jag vill komma…det var det där med att politisk förändring bör komma från att se till sitt eget liv. Det skulle ju bli lättare då. Kan känna att min trovärdighet inte är helt hundra eftersom jag kanske inte tillhör den grupp jag argumenterar för. Och då tänker jag att det säkert ser ut så för många…att man bara sitter och ”tycker”. Man ser såna tendenser i program som ”Debatt” där de berörda ofta lyser med sin frånvaro. Är detta ett problem med dagens politik? Eller är jag ute och cyklar?
Alltså saker rör ju dig ändå även om du inte känner av det i din direkta vardag. Du är till exempel påverkad av att lev i ett kapitalistiskt system där du måste sälja din arbetskraft. Du riskerar också att bli sjuk eller arbetslös, och då är socialförsäkringar relevanta osv. Även om en inte tillhör någon utsatt grupp så är politik relevant. Sedan kan en såklart bry sig om det som drabbar andra också, och ha åsikter om det och kämpa politiskt, men jag tror att all politisk förändring måste ha sin grund i människors kamp för förbättrade livsvillkor.
Lite OT. Nu associerar jag fritt, angående det här med att engagera sig ”fel”:
Min partner kände sig påhoppad när mitt feministiska engagemang ökade, för att inte tala om hur upprörd han blev av mitt experimenterande med nya kroppshårsfrisyrer. Han påminde mig om att han minsann, för flera år sen, gett mig en feministisk tidsskrift för att han inte tyckte att jag var medveten nog. Nu var han besviken över feminismen (i allmänhet) eftersom jag tydligen brydde mig mer om bagatellfrågor som behåring och sexistisk reklam istället för viktiga saker som lika lön. Jag reagerade med att säga att han inte fick tro att alla femister tyckte som jag (andemening: det finns ”vettiga” feminister där ute – döm inte alla efter mig). Först efteråt slås jag av det absurda i att han berättar för mig hur jag ska sköta min femism och vad jag ska tycka är viktigt just där och då. Jag önskar verkligen att jag kunde vara bättre på att argumentera för min sak i stunden och inte bara inne i mitt huvud.
Väldigt märkligt av hen. Det är klart att du själv måste få avgöra vilka frågor du tkr är relevanta att engagera dig i.