I en borgerlig tidning så uttrycktes för ett tag sedan åsikten att en inte ska riva ner Sd:s valaffischer trots att en hatar deras politik eftersom det är angeläget att människor i en demokrati ”vet vad som finns” när de ska välja.
Förutom det uppenbara, nämligen att jag tycker att en ska gör allt i sin makt för att hindra Sd och andra borgerliga partier från att få röster, så tycker jag att den syn på medborgare som presenteras här är intressant och problematisk.
Medborgaren går på stan, medborgaren ser olika affischer med politiska budskap och ”alternativ” som hen kan välja att lägga sin röst på. Medborgaren ska inte på något sätt påverka dessa budskap, till exempel riva ner en affisch, för det vore odemokratiskt. Medborgaren är i själva verket ingen medborgare utan en passiv konsument av politik, där ens röst är en valuta. Vad gör detta i sin tur med politiken? Det passiviserar de personer som faktiskt påverkas av den, reducerar dem till konsumenter istället för att får vara med vid utformandet av politiken.
Vidare: ”vad som finns” och hur det får ta plats i offentligheten är i sig ett resultat av politik. Ett sätt att påverka politiskt är att påverka bilden av ”vad som finns”, till exempel genom att riva ner eller på andra sätt förändra valaffischer. Vi har möjlighet att påverka politiskt inte bara genom att välja utifrån de bilder som levereras till oss, utan också genom att påverka de bilder och det budskap som levereras till andra.
Den politiska marknaden är en liberal illusion som finns till för att dölja de möjligheter som inte levereras där. Till exempel möjligheten att överta alla produktionsmedel och styra produktionen demokratiskt. Denna möjlighet finns, men den ingår inte i det ”vad som finns” som presenteras här. Politisk reklam kommer aldrig någonsin ge en rättvis representation av ”vad som finns”, för den bygger på och spär på idén om medborgaren som en passiv konsument. Den enda rättvisa bilden får vi när vi börjar se oss själva som aktiva agenter inom samhället, när vi faktiskt betraktar oss som medborgare och inte passiva konsumenter.
Åh, det här påminner mig om när jag gick på högstadiet och något jävla nazistparti hade satt upp reklam över hela skolgården och vår samhällslärare gjorde en lektion av att vi tillsammans gick ut och rev ner skiten. Jättebra, eftersom skolan ska motarbeta rasism, men jag vet att vissa föräldrar blev upprörda för att det var ”odemokratiskt”. Fan heller, ingen unge ska bemöta möta rasistisk reklam i skolan.
Word!!!!
Jag gillar inte att valaffischer sabbas. Mest för att det riskerar att bli nån slags tävling i svineri och det innebär att dom minst sviniga kommer förlora.
Exemplet med väljaren som konsument och därmed politikern som säljare är vidrigt. Precis så tänker dom. ”Nu säljer vi in det här”. Man fattar ju att M försöker verka lite vänster för att få röster – och sen ändå göra lite höger ändå. Om politikerna verkligen månade om demokratin skulle dom säga vad dom ville: ”ut med svartskallarna”, ”vi skiter väl i alla jävla knegare – dra in kulorna och håll käften” eller ”det är vår uppgift att göra det vi kan för att inte folk skall hamna helvetet, det får vara slut med homosexualitet”.
Sen får man så många röster man får och är lika glad hur det än blir eftersom folk har kunnat välja ledare som faktiskt företräder dem. Att vinna bara för att vinna, på halvsanningar, det är värre än att riva ner affischer.
Fi, för övrigt, känns kanske ärligast. (Inte en chans att dom får min röst – men dom hycklar inte i alla fall)
Eller så skall jag rösta på dom i alla fall, bara av den anledningen.
Bra inlägg f.ö. glömde säga.
Haha ja det är ju jävligt dumt tänkt då det förutsätter att väljare inte inhämtar information någon annanstans än från affischer, samt att riva ner affischer inte skulle vara en politisk handling. Som om politik enbart skulle bestå av att masa sig iväg och kryssa i en ruta på en lapp vart fjärde år.