Tycker att Lady Dahmer skriver bra om det här med att pracka på vuxna tolkningsramar om heterosexuell kärlek på små barn. När en pojke och en flicka leker så skämtas det om att de är ”kära”. Detta gör såklart att relationerna mellan barn av olika kön blir laddade, till en början tar barnen troligen avstånd från varandra (tjej- och killbaciller, ni vet), för att sedan i högre ålder söka sig till varandra igen men då i egenskap av ”partner” snarare än ”vän”.
Vuxna människor lär barn att relatera till varandra som heterosexuella könsvarelser snarare än hela människor. Detta sker innan barnen faktiskt börjar intressera sig för att ha heterorelationer, men värderingarna ligger kvar fram tills dessa att det börjar framstå som ett alternativ. Flickor och pojkar definieras först och främst som två tillstånd och sedan som två motpoler. Hela idén att det finns ”flickor” och ”pojkar”, att dessa två kategorier är de enda som finns och att de är motpoler till varandra är en del av denna sociala konstruktion. Till en början fungerar det endast särskiljande men det kommer att användes som en tankemodell för att få kvinnor och män att ingå i heteromonogama relationer. Eftersom vi är motpoler till varandra så kompletterar vi också varandra, närmare bestämt i heteromonogama par.
Särskiljandet måste alltså förstås i en större samhälleligt kontext där obligatorisk heterosexualitet råder. Heterosexualiteten, alltså det normsystem som bygger på att kvinnor och män ska komplettera varandra och leva sina liv med varandra i heteromonogama relationer, upprätthåller den patriarkala exploateringen som sker i dessa relationer. I dessa relationer så utför kvinnor den största delen av det reproduktiva arbetet och så vidare.
Det första steget i denna ideologi är att låtsas att kvinnor och män inte kan relatera till varandra på något annat sätt än som könsvarelser, till exempel genom att antyda att vänskapsrelationer mellan pojkar och flickor egentligen är en fråga om heterokärlek. Detta leder, sorgligt nog, till att vi i slutänden faktiskt får mycket mycket svårt att relatera till varandra utanför dessa ramar, och det är något oerhört tragiskt i det. Speciellt när vi förväntas leva hela våra liv tillsammans med en partner som vi antas inte kunna vara vänner med, utan som vi bara kan möta som könsvarelse.
Men påprackandet slutar inte i och med barndomen, utan bli snarare värre. Folk tycker ju ändå ibland att barn borde slippa undan detta eftersom de inte ska ha börjat tänka på kärlek och sånt än, men när det kommer till ungdomar och vuxna så är pressen etter värre. Så fort en kvinna och en man ”klickar” med varandra så antas det vara någon slags heterokärlek på g, men motsvarande sker mycket sällan när det kommer till kvinnor som ”klickar” med kvinnor och män som ”klickar” med män. Då antas det vara en fråga om vänskap.
Den obligatoriska heterosexualiteten bidrar med andra ord inte bara till att vi ser möjligheter till heteromonogami i minsta lilla grej, utan även till att vi missar möjligheter till kärleksrelationer mellan andra människor, där det inte förväntas av oss. Och allt detta bara för att män ska kunna exploatera kvinnors reproduktiva förmåga!
Tycker det sorgliga är att det är så assymmetriskt. För även om det finns vänskap mellan män o kvinnor så heter det ofta att killar bara är kompis med tjejer de är heta på (varför annars pola med en tjej, då kan en ju få allt en behöver av en kille istället) medan tjejer får högre status av flera killkompisar och hon når sin yttersta bekräftelse där. Som pojkflicka men absolut inte manhaftig.
Minns att detta var en av de stora anledningar till att jag slutade umgås med killar i början av lågstadiet. Det och att killarna helt plötsligt inte ville bli smittade med ”tjejbaciller” men det hänger nog mycket ihop, det gick inte att bara hänga och vara vänner längre.
Sorgligt att läsa alla kommentarer med erfarenheter. Sorgligt också att påminnas om sina egna och inse hur mycket bättre och annorlunda det hade kunnat vara ifråga om både vänskap, sex och kärlek om vi inte alla pressades in i denna snäva heterosexualitet redan från bebisålder. Och det sitter ju verkligen kvar i vuxen ålder också. Nästan ännu värre, då män oftast fått lära sig genom livet att vänskap med kvinnor inte är något värt, bara något man eftersträvar om man egentligen är ute efter något annat. (Inte ovanligt att kvinnor eftersträvar ren vänskap med män däremot, då det är något som brukar ge högre status.)
Finns för övrigt väldigt få fiktiva skildringar av könsöverskridande vänskap som är just vänskap och inget annat (särskilt där båda parterna är heterosexuella). Men TV-serien ”Extras” hade faktiskt en väldigt bra vänskapsskildring, inga romantiska undertoner alls. Önskar att det fanns mer av den varan.
Underbart skrivet!
Då mina föräldrar besitter ett mått av intelligens kom de aldrig med några gliringar. Jag lekte lika mycket med flickor och ingen var efterbliven nog att säga saker som ”ååh, ska ni gifta er när ni blir stora” till två småbarn som har långt kvar till puberteten. Det enda jag minns av att någon lade sig i var en rätt sund uppmaning ”Kom ihåg att kompisar delar lika. Låt henne bestämma hälften av gångerna”.
Nå, allt det där gick ju naturligtvis åt helvete i och med skolan och kontakten med barn från korkade hem och insiktslösa fröknar som betraktade pojk- och flickbarn som väsensskilda. Ungefär i tredje klass hade jag inga tjejkompisar kvar. Även de som hade hängt med sedan man var fyra fick man sluta umgås med. Det var ju implicit att man var KÄR om man ville göra det, och i ett barns medvetande är kärlek någonting äckligt (naturligtvis, eftersom de inte ännu är byggda för det).
¨Jag håller helt med. Men jag undrar en liten grej. Hur får du ihop ditt resonemang om att pojkar och flickor ska kunna leka med varandra, med att män inte är det bästa sällskapet för kvinnor? Pojkar är början till förtryckande män. Och ditt idealsamhälle med icke-förtryck och icke-patriarkat ligger väldigt långt in i framtiden… om än alls, och då tänker jag att de där pojkarna som en gång varit så himla roliga att umgås med, en dag blir en fara för samma kvinna han en gång lekte med som liten.
har väl aldrig sagt att vänskapsrelationer med män e skadliga?
Nej, det har du inte… vad jag vet. Men relationer med män kan alltid vara skadliga eftersom de är potentiella våldtäktsmän, och väl i princip alltid är förtryckare av kvinnor. Det är i alla fall så som jag har uppfattat din ståndpunkt. Har jag uppfattat rätt, eller helt missat något?
Alltså att jag anser att de är de idag innebär ju inte att jag inte tkr en ska sträva efter bättre relationer med män. Det jag anser problematiskt idag är hur relationer med män beskrivs som mer värdefulla än relationer med kvinnor, vilket får folk att vilja ingå i dem oavsett om männen är snälla eller ej. Om vi istället möttes som människor skulle folk kunna göra bättre bedömningar och ingå i relationer som var bra för dem, oavsett kön.
Fast genom att uppfostra barn till att värdesätta vänskap lika högt och på samma sätt oavsett vad det är för kön på vännerna, så lär man ju även pojkar att se flickor/kvinnor som människor och inte endast som potentiella kärlekspartners eller sexobjekt. Detta torde i sig leda till att dessa pojkar växer upp och blir mindre förtryckande än pojkar som aldrig fått lära sig detta. (Även i dagens samhälle kan man se att kvinnor som letar efter en jämställd man ratar män som inte har kvinnliga vänner. Inte för att kvinnliga vänner är någon garanti för att mannen ifråga är jämställd, men det är åtminstone större chans att han är det, än en man som inte ens kan tänka sig att bli vän med någon av kvinnligt kön.)
tänker precis så
Så, hur får du ihop resonemanget? Du har ingen skyldighet att förklara, men vore intressant att få höra.