Manshat är inte feminism, men det kommer ur samma verklighet som gör feminismen nödvändig.

Jag fick frågan om ja tycker att manshat är feminism och jag tänkte faktiskt att jag skulle ta mig an och svara på den nu.

Svaret är; det beror på. Allt manshat är verkligen inte feministiskt i sig självt, men det mesta manshat kan användas i feminismen.

Vissa har ett sätt att tala om män, eller ”karlar”, som bygger på någon slags idé om att det finns ”riktiga män” som är eftersträvansvärda men att just de män de har i sin omgivning är dåliga exemplar. Det vill säga; de genomskådar inte romantiken, löftena som manligheten bär med sig utan de är mest besvikna över att själva inte ha fått tillgång till det. De tänker sig fortfarande att det finns prinsar, att det finns ridderlighet, bara det att de har gått miste om det.

Detta är inte en särskilt djup feministisk analys. Det finns däremot ett frö till feminism i den, eftersom det finns en frustration över förlusten en gjort i och med att tro på och leva efter de patriarkala lögnerna men inte få den utdelning en förväntade sig.

Det finns också kvinnor som rent instinktivt är rädda för män, vilket inte är så konstigt med tanke på att män utgör det enskilt största hotet mot ickemäns liv och hälsa, och ofta trycker ner ickemän, förminskar ickemän och så vidare. Detta behöver dock inte alltid komma tillsammans med en feministisk analys utan kan vara en ren ryggmärgsreflex, vilket inte är så konstigt om en lever i ett patriarkat.

Jag tänker mig inte att detta ”manshat” är feminism i sig, men jag tänker mig att det är legitima reaktioner på att leva i ett patriarkat och således måste det tas upp och inlemmas i en feministisk analys. Jag vill kunna säga; ”jaha, du är rädd för/besviken på män, låt mig förklara hur det hänger ihop”. Jag tror att människor får kontakt med politik genom känslor, och därför tror jag att det är fördelaktigt att plocka upp just det manshat som många känner som en naturlig konsekvens av att leva i patriarkatet.

Manshat är ingenting artificiellt som feminismen uppfunnit, utan hat mot och rädsla för män är någonting som många går omkring och känner under stora delar av sina liv. Detta är en naturlig konsekvens av att leva i ett samhälle där en blir förtryckt av män. Genom att prata om och uttrycka dessa känslor så kan vi skapa en feministisk praktik. Genom att gemensamt tala om rädslan när vi går hem på natten, om obehaget när en man tar kontakt med oss fast vi inte vill, om skulden och skammen i att bli utsatt för sexuella övergrepp och om besvikelsen när män inte håller vad de lovar så kan vi skapa teorier om patriarkatet och släppa skulden.

Manshat är inte feminism, men det kommer ur samma verklighet som gör feminismen nödvändig och det vore bara dumt att inte plocka upp dessa känslor. Det vore dels dumt eftersom hat kan vara en otrolig drivkraft och källa till förändring, men det vore också oerhört exkluderande inför de kvinnor som har goda skäl till att känna manshat och rädsla för män och inte bara kan ”göra sig av” med dessa känslor hur som helst. För att något ska bli feminism krävs dock mer än denna känsla, det krävs att den politiseras, att vi lär oss att använda hatet.

Att som feminist förkasta och förneka det hat som springer ur att leva i ett patriarkat är en mycket märklig och osolidarisk handling. Att som feminist säga åt andra hur de ska hantera att bli förtryckta i patriarkatet är att visa på en oerhört oförståelse för vad patriarkatet gör med människor. Att säga ”jag hatar inte män” duger inte, ty att en själv lyckats hantera dessa erfarenheter på något annat sätt gör inte att hat skulle vara illegitimt.

Den som vill att hatet ska ta slut bör med fördel engagera sig i kampen för det postpatriarkala samhället istället, för det är där lösningen ligger. Feminismen uppfann inte manshatet, utan det var patriarkatet som gjorde det.