När en diskuterar kvinnlig frigörelse så handlar det väldigt ofta om ens relation till ens kropp. En ska vara stolt över sin kropp, gärna visa upp sin kropp och så vidare. Det kan röra sig om håriga armhålor eller om en valk på magen typ.
Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är motståndet olika stort för olika kroppar. Att som vit kvinna visa upp sin kropp är inte samma sak som för en rasifierad till exempel. Personligen tycker jag inte att detta är ett argument för att inte visa upp sin kropp över huvud taget, men det är något en bör fundera på i relation till detta. Vem har utrymme att bryta mot vissa normer, att visa upp det och varför. Vilka normer är okej att bryta mot. När det kommer till kroppsbehåring är det ofta väldigt fokuserat på armhålor och ben, sällan på typ skäggstrån, hopväxta ögonbryn eller grövre hår på armarna.
Det finns liksom fortfarande en norm att förhålla sig till, även om den är annorlunda. Vissa kroppar är utsatta för direkta fysiska hot, och då är behovet av viss anpassning desto större och så vidare. Att bara snacka om ”självförtroende” som om alla hade samma möjligheter att skaffa det tror jag är problematiskt. Det handlar om förtryck, inte om typ ”känslor” som är helt frikopplade från någon slags materiell verklighet.
Sedan kan jag också känna en stor matthet inför detta att vara ”stolt över sin kropp”. Jag känner mig inte stolt över min kropp, jag ”älskar” inte min kropp, men jag tycker att den är så att säga ”helt okej”, den fyller sin funktion. Jag vill gärna att min kropp ska få vara ifred från omvärldens bedömningar varför jag inte känner något intresse av att ”visa upp den”. Jag vet att jag troligen skulle tycka det var ganska jobbigt och därför så undviker jag det helst.
Oavsett om jag får negativa eller positiva kommentarer så leder det till självmedvetenhet, det leder till att jag börjar förhålla mig till min kropp, och det vill jag inte. När någon säger att jag är fin så gör inte det mig nöjd, det får mig bara att vilja bli ännu finare, så att jag får ännu mer av den där bekräftelsen. Jag vill inte att någon ska se på min kropp som ett objekt och recensera den, för det är inte den relation jag själv önskar ha till min kropp. Men om jag får kännedom om hur andra ser på min kropp så ser jag den själv genom deras ögon. Detta är något jag försöker träna bort, och som jag i hög grad lyckats med.
Men med detta sagt så är min kropp verkligen inte ett problem för mig nuförtiden. Visst kan jag känna mig ful ibland, men det begränsar mig inte. Jag sitter inte hemma för att jag hatar mitt utseende, jag undviker inte att ha vissa kläder och så vidare. Jag går inte omkring och är självmedveten. Men jag tror att om jag skulle börja ”visa upp” min kropp så skulle jag ganska snabbt bli det.
Jag minns när jag var ätstörd och hemskt gärna ”visade upp” min kropp eller mig själv i största allmänhet. Jag var extremt självmedveten. Även de dagarna jag var ”nöjd” med min kropp så upptog den all min tankekraft. För mig är det centrala inte att ”älska min kropp” utan att inte fokusera så förbannat mycket på den.
Min poäng är inte att detta är Det Rätta Sättet att förhålla sig, jag menar mer att en inte ska blanda ihop kroppsacceptans eller självförtroende med att kunna eller vilja visa upp sin kropp. För mig handlar det snarare om att inte låta min kropp begränsa mig, och om jag sedan ”älskar” den eller inte kan egentligen kvitta. Jag vill bara slippa bli bedömd hela tiden.
Jag hatar när människor proklamerar ”Alla är fina på sitt sätt! Var nöjd med den du är!”, som om problemet var hur folk ser på sig själva och inte samhällets normer. Ju smalare jag är desto mer nöjd med mig själv är jag. Hur mycket jag än jobbar på det kommer jag inte ifrån det. Inte när jag alltid, alltid, alltid fått mer komplimanger ju smalare jag varit. Så fort jag gått upp några kilo har reaktionerna varit raka motsatsen men så har jag gått ner i vikt och ooooj vad duuuktig jag är och staaaark och wow vilken skillnad man seeer ju verkligen hur smaaal du blivit och bla bla bla i all oändlighet. Konstigt att jag inte riktigt kan ta till mig det där med att alla är fina som de är.
Omgivningen kommer förmodligen aldrig tycka att ”alla är fina som de är”, så att försöka bygga sin lycka på en sådan föreställning är nog dömd till att misslyckas.
Då gillar jag nog hellre en strävan efter att själv bli nöjd med sitt utseende, om nu någon sorts strävan med koppling till ens utseende kan anses som bra. Å andra sidan behöver den väll inte vara bättre/sämre än någon annan sorts strävan.
Ytterligare ett sätt att hitta sprickor i muren hos folk – stämpla vissa som svaga och andra som starka, fast det kanske egentligen inte finns ett dugg sanning bakom. Person x som visar sin kropp anses ha bättre självförtroende än person y som inte gör det. Fast det kanske bara är så enkelt som att person x är normsnygg, och liksom inte träder över någon gräns på samma sätt.
Det är väldigt intressant det här med kroppsbekräftelse och om det ska anses dåligt eller ej. Rent instinktivt tänker jag att det är dåligt. Men egentligen vet jag inte om det är ”sämre” än någon annan typ av bekräftelsesökning. Det kan ju skada en människa lika mycket att ständigt söka bekräftelse genom prestationer (ex plugg/jobbresultat) som att söka bekräftelse genom sin kropp/sitt utseende. Hur kan egentligen det ena vara värre än det andra?
Egentligen skulle man ju kunna säga att ALL bekräftelse och bekräftelsesökan är skadlig, eller i alla fall kan bli det i för stor mängd om det läggs för stor vikt vid den, och om den får uppta en för stor del av en persons identitet – om det leder till en fixering hos personen, vad fixeringen än består av.
Jag antar att det är viktigt att skydda sig själv ifrån den här fixeringen. Om man vet med sig att pressen kommer från utseendet så kan det ju vara bra att låta bli att söka bekräftelse på den vägen (t.ex. låta bli att visa upp sin kropp/berätta att man fått högsta betyg). Om bekräftelsen kommer av skolresultat så kan det ju vara bra att öva sig på att slappna av lite mer i pluggandet, osv… Dock inser jag nu, att detta är ytterligare ett sätt att lägga ansvaret på individen. Omgivningen kan förstås i sin tur låta bli att berömma (om allt berömmande i så fall skulle anses som dåligt är ytterligare en fråga förstås). Det blir lättare att något leder till en fixering om samma person ständigt får beröm för samma fenomen. Beröm inom olika områden vore att föredra, om nu beröm över huvud taget är något bra. Det ökar helt klart på det här prestationstänket – de som presterar bra inom ett visst område = lyckade och de som presterar dåligt = misslyckade. Beröm känns lite som en quickfix – bra i början och dåligt i längden.
Jag tycker det här är så genomvidrigt.
Det finns personer som har gått från övervikt till aneroxi bara pga. all ”uppmuntran” de har fått när kilona har börjat falla av.
En enkel förklaringsmodell är väl:
Gå ned i vikt = Ansvarsfull, tillfreds, bra självförtroende
Gå upp i vikt = lättja, mentalt svag, problemmänniska, olämplig arbetssökande osv.
Sedan finns det en hel del träningsmissbrukare också. Ångest och stress med tillhörande sömnsvårighet kan ju hållas stångna (men inte lösas) genom hårda träningspass.
Behov av närhet och mänsklig kontakt kan också dövas ned, så att det blir överflödigt att bearbeta problem med vänskaps- och kärleksrelationer
Därtill kan du ju framkalla sjujävla endorfinkickar genom anpassad träning + några tjuvknep. Jag fick höra från en som jobbar som personlig tränare att det är vanligt med missbrukare och dold psykisk ohälsa, men det ifrågasätts inte. Och personerna det berör får ju bara positiv respons från omgivningen för att de på ytan tycks ha slutat knarka eller deppa.
Det är väl inte farligt att bekräfta någons kropp om det sker med inkänning till individen i fråga, men när det kommer från en normativ mall…
en sak jag inte riktigt hänger med i här är ditt användande av ordet ”självmedveten”. jag led av svår anorexi i ca 8 år, och det jag skulle vilja beskriva mig själv med under den perioden är just ICKE-självmedveten. jag ville inte kännas vid min kropp eller mig själv; att svälta var för mig en ångeststrategi då jag äntligen blev ”frikopplad” från kroppen. jag kunde känna en distans mellan mig och kroppen, och detta var SKÖNT. så för mig, idag, som frisk, är det en otrolig vinst och friskhetstecken att… våga känna kroppen/vara i och nära kroppen/acceptera kroppen/REFLEKTERA över kroppen, vare sig det är positivt eller negativt. att hantera relationen till kroppen snarare än springa ifrån den, förstöra den.
i din text låter det lite som att man ska frikoppla sig helt från kroppen, inte tänka på den, inte vara en kropp, osv. men hela arbetet från sjuk till frisk, för mig som f.d. sjuk, är att äntligen bli ”ett” med min kropp, att inse att jag faktiskt inte kommer ifrån den. att komma till en acceptans och kanske t.o.m en ”kärlek” till kroppen, för vad den kan göra för mig.
självklart håller jag med dig i allt annat dock: problematiken i att objektiera och identifiera sig med kroppen, där är jag helt med dig.
att vara s.k ”självmedveten” är för mig något positivt, medan du beskriver det som något negativt. det går inte ihop för mig. särskilt inte som jag håller med dig i princip ALLT annat!
när man i flera år varit så sjuk att man i princip är helt dissocierad från kroppen, då är det svårt att förstå hur det är negativt för någon annan att vara med&medveten kroppen? jag kan ha missförstått vad du menade så du får gärna förklara igen.
En frisk kropp som fungerar som den ska är värt så mycket mer än en vacker kropp. Och hur mycket vi än försöker vidga skönhetsbegreppet så är det alltid några som exkluderas. Därför vore det ju så mycket bättre om skönhet blev mindre viktigt och intressant. Min kropp kan ta mig till punkt a till b, utan problem. Det har jag mer glädje av än att den är vacker att titta på.